Polarexpedition till Gränna och Hornborgasjön
Det blev för expeditionens tema passande svinkallt. Och snö!!!

Bra för mej, jag är nämligen polarhund. Det är bästa sättet att lyckas med en polarexpedition, är att ha polarhundar som jag.
Vi var på väg till Gränna Museum för att se på utställningen om Andrées vätgasballong. Och Axel Stakes nyhittade foton. Jag såg att Konny plockade med sej teleobjektivet. Det är varken smidigt eller behändigt.

När de slutligen bestämt sej för att ge upp ballongfärden och landa. Slädarna ska packas och utrustning räddas. Ballongen är fortfarande ganska stor, det behövs nog inte så mycket vind för att den ska kränga till. Nils Strindberg plockar fram expeditionens kamera utrustning och fotograferar. Jag funderar en hel del på hur det känns att föreviga detta ögonblick.

Kameran med stereooptik, som skulle vara lätt, hållbar och smidig. På ovansidan av kameran kunde man ställa in datum, klockslag och väderstreck, för instämpling på filmen. När de hittade filmbehållarna efter ca 30 år så var de blöta. Men det fanns information kvar i filmen som en fotograf lyckades hitta en metod för att framkalla.

Om det inte var med livet som insats så skulle jag gärna driva över polarisen i en tyst ballongfarkost.
Det är en väldigt fin utställning de har på Gränna Museum. Mycket av utrustningen och kläder är bevarat. Och så dessa suggestiva fotografier.
Man blir hungrig i kölden. Tack och lov för polarutrustad husbil, med gasolkök där en lyxig lunch kan tillredas.
Lite kaffe på det. När de kokade kaffe i Örnen så ville de ju inte antända vätgasen i ballongen. De kokade sitt kaffe i ett primuskök som dinglade 8 meter under korgen. Det tog 18 minuter enligt Andrées anteckningar.
”-Hur långt är det till Hornborgasjön?” Där kom förklaringen till teleobjektivet. På radion hade de sagt att där var 9000 tranor, ovanligt tidigt i år.
Här kommer våra bilder på tranor, de flesta har Konny tagit.
Kommentera