Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för juni, 2012

Spår…

Idag fick jag faktiskt med alla hundarnas spår i min sportstracker! Zlatans dessutom både det lagda och det han gick.

Samtliga spår dokumenterade, men bara på Zlatan har man ett litet facit, hans krumbuktande före vinkeln syns. Vinkeln tog han i en liten ögla, men det syns ju inte eftersom jag stod still.

Det var lite torrt och vindigt, som förra gången. Liggtid Zlatan ca en timme, Kalle två timmar och Bruno mittemellan.

Zlatan försökte verkligen få slippa selen. Jag vet inte hur mycket den påverkar honom, får nog testa det. Spårade ok, behöver bli mer intresserad av pinnarna.

Här sitter jag vid min pinnskörd.

Jag är inte bara söt, jag är spårhund också!

Bruno fick lite vinklar och 10 apporter. Han plockade många, men den som låg i ett djurspår (litet klöv-avtryck) bredvid en stor sten, den letade han länge efter.

Mina pinnar.

Jag är inte bara spårhund, jag är söt också!

Kalle var ivrig. Att gå med honom efter Zlatan var som att byta till en liten älg.

Jag gillade mest själva spåret idag, men efter ett tag så började jag ta pinnar också.

Jag är inte bara en söt spårhund, jag är en spårälg också!

När man fotograferat klart skrytbilderna så är det ”varsågod”:

Jag behövde inte höra varsågod, jag var redan på väg i alla fall, måste se om matte har något gott i handen…

Hörde jag varsågod? Köttbulle, fort!

Var det varsågod jag hörde? Godis godis vill jag ha…

Dessutom:
På midsommardags promenaden i Plomhult hamnade Kalle öga mot öga med ett vildsvin. När hon flydde iväg över åkern så ville han efter…


Träningspartnern

Trots att vi motionerar tillsammans så har vi olika saker på våra agendor!

Min agenda är:

2 varv, jämnt tempo (trav på Zlatan är lagom…) inte krocka med någon…Inte trampa på Zlatan.

Zlatans agenda är:

Leverera markeringsdrill när tillfälle ges men på favoritställena får man bjuda till lite extra, dvs ta risken att matte fortsätter springa. 

Säga till ORDENTLIGT om fi dyker upp bakifrån (det finns konstigt nog snabbare joggare än matte, de borde skämmas…)

Ryta till på ofina hundar. Särskilt gapiga små terriers. 

Pipa och gny inbjudande på söta hundar.

Ibland har man tur, för det finns hundar som är lösa och kommer fram och hälsar fast de inte får. Dessa hundar är vanligtvis lydiga, men jag är ju så oemotståndlig så att de går ur hand, så att säga… Man får vara snabb, de har husse eller matte hack i häl. Toypudel eller Lagotto, jag är lika glad för vilketsom!

Häromdagen fick jag nog av selen. Jag hatar selen. Jag vill inte ha sele. Med sele går jag inte en meter. Sele kan hon ha själv!! (Dessutom, selen får inte hänga i hallen. Då blänger jag elakt på den och nu har den fått flytta ut i bilen. Ha.)

Här står jag vid en av de mest betydelsefulla markeringsplatserna. Och vid detta tillfälle hade jag lyckan att få stanna till, för matte ville ta kort.

Den som inte tror att en hund kan ha en agenda tror fel. Åtminstone om hunden är västgötaspets.

Trots våra något divergerande mål med träningen så sammanfaller stora delar. Zlatan gillar också att sträcka ut, under förutsättning att det sker utan sele! Känslan av att bli syresatt i allt från tåspetsar till öronsnibbar är gemensam!


Åter där allt började…

Med ett MH-protokoll till uppfödaren i min ägo, så bjöd jag in mej:-) För att ohämmat skryta och stå i över min lilla Guldklimp. Är det någon som står ut med sånt så är det ju uppfödaren, eller hur?

Vi tog en sväng i skogen, han fick pussa ursöta syrran Tassa. Eller fick och fick, brorsan Grålle var inte helt överens om detta. Så det blev lite brottningsmatch också. Brottas kan jag tänkte Zlatan, men jag vill hellre vara med Tassa…

Sedan blev det fika, och se så nöjd han är, när han fick glassa med tjejerna på Tasstrampet!

Här sitter jag i en riktigt trevlig sits. Från vänster Mamma Damella, Mormor Vanja, Nala och Safir.

Zlatan gillade alla tjejerna men mamma blev favoriten! Såklart.

En annan favorit var katten som satt precis utanför dörren när vi skulle hem. Den var fin tyckte Zlatan. När den försvann in under våran bil så försökte han locka fram den med några uppfordrande lekskall. Men katten måste varit döv, den kom inte…

Väldigt nyttig miljöträning för Zlatan, som sov med ”gamnacke” i bilen när vi åkte hem.


Zlatan är skottfast och har känd mental status!!!!

Idag har Zlatan genomfört sitt MH. Och som vanligt blir man överraskad men vissa saker blev precis som jag trodde.

När hunden före oss stack iväg på ett drev så blev jag lite nervös. Varberg är ju en aning ”berömt” för sina kaniner vilket bla Disa blev kraftigt distraherad av en gång i tiden. Men trots att Zlatan inte är den svinlydiga typen, så är han inte heller jakt eller rymmartypen. Så det gick fint.

Jag har markerat på baksidan av protokollet (översättningsnyckeln) var kryssen hamnade.

Här ser man i vilka rutor Zlatan’s beteende hamnade.

Vad det gäller gripandet, så har han bra kamplust ”hemma”, men jag har lagt märke till att i andra miljöer så blir han påverkad/störd av omgivningen att det inte riktigt blir aktuellt. Så där har han ett beteende som han inte visade upp. Och jag trodde inte att han skulle leka alls, men han tog faktiskt trasan andra gången och sprang till testledaren med den och kampade. När hon släppte den så kunde hon ta den igen utan att han ”fintade” undan. Så där blev jag lite förvånad.

Ska vi ta en svängom?

Jakten trodde jag inte mycket på. Men han sprang iväg lite och var lite intresserad men grep inte. Är väl ganska lagom för rasen.

Ett orosmoment var aktiviteten/passiviteten. Eftersom de inte får ha halvstryp och jag inte ville ha sele på honom så befarade jag att han uttråkad skulle backa sej ur kopplet. Men han bara skällde lite och ”duschade” i det långa fina gräset.

Avståndsleken trodde jag inte heller på, tänkte att han skulle springa några meter och ställa sej och gorma sedan. Men så blev det inte. När han kollat in figgen och blev släppt så stack han till ”legan” och sedan letade han upp figgen. Helt av sej själv. Det trodde jag inte att han hade i sej. Men sedan var han nöjd, ville inte stanna kvar och leka. Och det är ju logiskt enligt tidigare beteende.

Dumpen blev en överraskning, och det är ju det som är avsikten. Att han skulle reagera och skälla, det hade jag räknat ut. Men hur långt skulle han fly? Och skulle han lyckas avreagera? Han flydde inte långt, nästan inte alls. Men han skallade på ett sätt jag aldrig hört. (Ska försöka producera en liten video på det.) Nytt även för beskrivaren, faktiskt. Som har beskrivit och dömt på MH och MT i många år. Avreaktionen däremot, vi behövde inte lägga ner overallen, men han behövde tid och att testledaren också kom fram. Då tog nyfikenheten över och han vågade sej fram. Sedan var det glömt, inget kvarstående. Det var duktigt kämpat av lille Zlatan, jag gillar det där att inte ge upp utan klara ut svårigheter.

Ljudkänslighet inte mycket att säga om. Han hoppar till lite och går fram när jag gör det. Sedan grymtar han på det en gång när vi går förbi.

Oops, nu har matte gått fram till det där oljudet

Hon har inte gjort annat än att hamna i trubbel idag

Jag får rädda henne igen

ztörst + znyggast = ZLATAN

Nu hänger tungan som en slips. På mej, som är nästan vinterklädd och på Zlatan.

Då är det dags för spökena. 14 kg Zlatan håller sej framför mej och kontrollerat mot spökena. Mot båda. Inte jättearg men ändå hyfsat aktiv. En imponerande inställning av en sådan liten grabb. Men, han är ju bara liten på utsidan:-) Han gick fram med mej och kollade in dem men han hade inget överdrivet behov att fjäska med dem sedan. Slog en drill.

I och med skotten så ska man leka igen. Vilket jag misstänkte skulle bli problem så jag hade med mej en snörboll som var hysteriskt rolig hemma. Men nu var han trött, han ville bara stå och lukta på en fläck…Så vi fick leka jageleken under de två första skotten. Och stå still under de andra två. Och han var oberörd! Och det är så roligt. Han har ju aldrig visat tecken på att vara ljudkänslig, men det har jag hört så många säga, att deras hundar inte alls är skotträdda och så är de det på MH. Det finns skotträdsla i rasen, så därför är det viktigt att kolla upp och dokumentera.

Det är ju mest rottweiler som är min referens (vi beskrev endel collie också när jag var aktiv figge). Jag har haft lite mindre kläm på var jag har denna lite annorlunda individ/ras, nu har jag lärt känna honom lite till. Det var riktigt roligt att se vilken kapacitet det finns i honom, att han har ”verktyg” för alla situationer.

Han var så duktig den lille, blev kallad charmtroll, supermysig kille och riktigt härlig!!! Men allt det där visste vi ju, särskilt Zlatan själv.


Bröderna brothers i storstan

De är så fina tillsammans, Chablis och Zlatan, man kan klappa den ene utan att den andre blir avundsjuk. De kollar till varandra när de går promenad och dricker ur samma vattenskål. Det ser ut som om de verkligen gillar varandra. Och detta utan att de har träffats särskilt mycket och bara i unghundsålder.

Eftersom regnet var av typen ”rätt som det regnade så kom det en skur…” så vågade jag inte ta med ”fin” kameran. Hade tänkt att ta en massa snygga bilder på bröderna som gör stan. De är inte helt enkla att fotografera tillsammans, dessa bröder. Särskilt inte med en mobiltelefon som är långsam och seg.

Här hade Chablis precis försökt ragga upp Zlatan till lek med av Chablis upphittad pinne. Zlatan har inte fattat leken ännu. Vaddå pinne, här finns ju så mycket att se.

 Två västgötaspetsar i slottsskogen, en prydnad för sin ras:

Utmärkt plats för en fotosession, det är ju ändå ingen som sitter här i regnet. Det kan se ut som om Chablis kollar efter pinnar och Zlatan efter hundar. Men det vet man inte.

På Järntorget träffade hundarna en dam som de charmade. Och varningen för kladdiga tassar var inget som avskräckte henne. Helt ogenerat fick hon mycket vätte pussar av både Zlatan och Chiraq, och hade de haft svansar så hade de varit bortviftade nu.

-Det är väl västgötaspetsar?
-Jodå.

-Det var ju von Rosen som räddade dem.
-Jovisst.

En mycket trevlig dam. Men bara en, konstigt att Göteborgarna inte stod på kö för denna begivenhet.

Vi mötte endel hundar också. I Zlatans ögon några helt acceptabla men när han fick syn på Corgisar, ojdå. Då kom det fula ord ur munnen på honom. Chablis, som den coole stadskille han är, brydde sej inte alls om hundar eller annat. Jo förresten, han gillar blommor, planteringar och pinnar…

I Botaniska trädgården blommar näsduksträdet. Jag hade inte en aning om att det fanns ett sådant träd, men nu vet jag. Ser väldigt speciellt ut och mycket blommor var det också!

Vi tittade på ett ovanligt träd, ett näsduksträd.

Här blir näsduksträdet flankerat av två stiliga killar.

Nu har Zlatan börjat snappa pinnleken, jaha, något man ska äga, ja men då är jag med!

Visst är vi fina i matchande slipsar!

Det var hundar och joggare, paraplyer och spårvagnar, hiss och övergångsställen. Det verkar som om han vande sej vid det mesta men inte hundar. De blev tvärtom jobbigare för honom när han blev trött. Där behövs mer träning. Ibland bryr han sej inte men ibland blir han irriterad. Den enda skillnaden jag kan notera är att han uppför sej bättre om han går än om han står still. Han är för övrigt en liten stilleståndsindikator. Så fort vi stannade så kom ett bjäbb. Också något för oss att träna på.

Mycket intryck för Zlatan idag, somnade i bilen på vägen hem och har sedan sovit hela kvällen, med uppehåll för kvällsmat.


Analyze this…

En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.

Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.

Kalles spår.

Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.

Här är det missade slutet.

Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.

Ormbunke på sten.

Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.

Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.

Och vad hittade lille Zlatan på då?

Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.

Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.

Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från  start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?

Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!

Jag är inte den typen som egentligen tycker att hundar kan misslyckas i spår eller att de behöver ständigt ”lyckade” resultat. Men Zlatan är så färsk och jag tänkte att han kanske nästan glömt varför han var ute i skogen…så jag gjorde en förflyttning, lät honom ta upp spåret nära slutpinnen och så fick han hitta den. För att han kämpat så!! Det är däremot en egenskap som jag uppskattar, att man kämpar och inte ger upp, trots att det tar emot.

Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.

Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.

Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som  bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.

Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.

Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.


Spårning i sol, vind och 12 plusgrader.

Tur att vi båda två tog extra tröja. För trots att skogen läar så var det inte någon sommarvärme. Men vem behöver det när man spårar? Inte Zlatan och inte Bruno, i alla fall! Så då var vi människor också nöjda.

Spåren var ganska långa, med 8 apporter och slut. Jag ska börja ”klocka” Zlatan för det är intressant att se om det verkligen går långsamt, han går ju nästan aldrig ”fel”. En behaglig upplevelse att gå bakom honom kan jag säga, när jag tänker tillbaks på mina andra ettåringar. (Förutom Kalle, han har också ett bra tempo, särskilt som ung var han ”försiktig”).

Under liggtiden hetsåt jag en tiobitars sushi, var vansinnigt hungrig. Hade inte fisken varit död, så hade jag bitit ihjäl den.

Ca en timme fick spåren gotta sej.

Den här bilden kommenterar sej själv. Stark sol, västlig stark vind.

Jag tänkte släppa på Zlatan från sidan, men jag hade inte hjärta att slita honom ifrån spåret, hade fått släpa honom eller lyfta honom, han hade ju spårat hela vägen från samlingsplatsen. Sedan tuffade han på som ett litet strykjärn. Nöp förstrött i pinnarna, så jag fick peppa honom. En köttbulle bit och spår igen. Det är intressant att han har sånt fokus men inte drag. Han gillar att spåra, för annars hade han hittat på annat som också är roligt att göra i skogen…men han tramsar inte utan jobbar vidare. Så den ”synbara arbetslusten”, mätt i intensitet har inte med intresset/”faktiska arbetslusten” att göra. Utan kanske med hur balanserat temperamentet är. På slutet kom vind, mer lyft näsa och mer drag. Det var även första gången han tappade bort sej lite. Han samlade ihop 7 av de 8 pinnarna.

Nöjd noggrann Zlatan.

Bruno hade en skarp 90 gradare och korsade en traktorväg och en bäck. Men det är inga svårigheter. Jag lade apporterna med 60 vänsterbens mellanrum. Utom en gång, för det var när jag sneddat in i lite blåbärsris. Så då blev det längre mellanrum, jag lade apporten några meter utanför. När Eva och Bruno kom tillbaks så berättade Eva att just i blåbärsriset hade han letat länge. Så antingen kan han räkna till 60 vänsterben eller så tror han att jag alltid ska jä___s! Hur som helst, han tog också 7 pinnar.

Nöjd rutinerad Bruno.

När vi lämnade bilarna för att lägga spåren så var det knäpptyst. Inga pip, skall, vrål, gnäll, yl eller annat läte. Det tyckte vi var duktigt av dem.