Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “Kantareller

Skogsaktiviteter

Spårskogen igen.

Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.

Blivande skogsmulle?

Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.

Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.

Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.

Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.

Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.

Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.

Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!

Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?

Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?

Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?

Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…

Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.

Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…

Här är jag!!!

Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!

Annonser

Kantarellskogen

Vi laddade bilen med icapåsar med tidningspapper, allt för lille Kräkis. Kräkis rann redan efter 10 meter, så det var en bra uppsamlingsanordning. Men han har nog blivit lite tåligare, han var nämligen en icke kräkis när vi kom fram. Duktig pojk!

Visste ni att det gula i svenska flaggan symboliserar kantareller och det blåa jeans?

Den nya anledningen till gul och blå flagga?

Disa ser lite bister ut, men det är koncentration. Hon vet precis fördelarna med valp. Den behöver mutas och matte har ett vekt hjärta, som måste förse den gamla hunden först. Alltid. Valpen har alltså en positiv effekt på godisgivan. Och egentligen mutar jag inte utan belönar, dvs efter att det duktiga har hänt…

Disa och Zlatan

Vindstilla och lagom varmt. Bästa årstiden!

Två snälla rumpor. Visst är de lika:-)

Stanna! Gruppfoto. Zlatan har lärt sej ”sitt”, tränar på ”sitt kvar”.

Lilla flocken.

Sedan såg vi hjortar. Kan ha varit rådjur, men jag tycker att de var för stora. En var nästan vit. Zlatan var den ende som skällde. Om det berodde på vall eller jakt instinkt eller allmän osäkerhet, det får framtiden utvisa. Vid parkeringen var det en Berner Sennen, Zlatan satte sej fint brevid Disa och kunde strunta i vovven. Han är i en lätt ålder. I det avseendet.

Saker:

-som bara sker; nu behöver man inte hålla honom när de får mat, han håller sej automatiskt undan rottisarna. Gapar mindre (eller har vi vant oss?)

-Får gärna ske snart; gå i trappa.

-Som man undrar; Hur blev han så snabb? Här är det toarulle tjoff strimla rottweilertidningen tjoff bita i toaborsten USCH tjoff plastpåsen till toaskräpet tjoff dra trådar ur mattan tjoff riva sidor ur en jan guillou bok tjoff reta Kalle tjoff locket på avloppsbrunnen tjoff blomkruka tjoff….och efter allt detta måste man kissa.

Zlatans tes:
Regnar det? Bajja inne isåfall. Man bajjar inte i blött gräs. Möjligen på blöt veranda, men inte i blött gräs.

Disas Nanny-roll har finjusterats. Släpp latex bollen så att Zlatan får tag i den. Han är visserligen snabb, men i denna sport har han fortfarande en övertik. Han rejsar lite, sedan måste han stajla. Och oj vad han kråmar sej, han är bara såå häftig. Håller den bara mellan bara höger tänderna, ligger på rygg, släpper den och tar den igen…  Till sist har han stajlat för mycket, då har Disa bollen. Då är det ett helt annat utspel, hoppa studsa, gnäll, skäll, ojoj, voine voine, stackars lille valp. Disa kommer till mej med bollen och så kan det börja om. Det finns bara ett slut och det är att bollen inte kommer åter i spel! Var är Kalle då? Nöjd på lagom avstånd. Som Ferdinand. Låt dem hålla på.