Fältspår
Det nöp lite i näsa och kinder, det ska erkännas. Men hundarna klagade inte, de var helnöjda!
Översikt från min gps, alltså hur jag lagt Tottes spår och hur jag gått efter Disa och Zlatan.
Bruno började. Han gjorde jättefint upptag och tog första vinkeln fint (om jag är rätt informerad…). Hans spår är bara ungefärligt inritat ovan. Sedan valde han att gå lite i Tottes spår, enl Eva. Det var inte färskare, men han har ju spårat mycket efter mej, så han kanske trodde att det kunde löna sej. Men han tog inte Tottes pinnar, så det är möjligt att han bara kollade in det andra spåret? (Jo, en snusdose belöning snöt han, men som jag ser det så låg den där hans och Tottes spår korsas på skissen ovan, det ska väl mycket till att bara gå förbi den.)
Bruno, klockrent upptag mot första pinnen.
Sedan Zlatan. Nu hade det anlänt grävskopa och lastbil till hans upptag!? Zlatan skällde ut dem men var på det stora hela nöjd med att få säga sitt, och struntade i dem sedan.
Spåret var lagt med tanke på vinden, att han inte skulle frestas att gena.
Jag blev förvånad att han inte ville gå ut i spåret, jag drog lite i honom, men han satte alla fyra tassarna emot. Han brukar ju minst sagt vilja ut i spåret. Men en färsk hundspillning som med stor precision var lagd precis brevid spåret (efter det var lagt) förklarade saken. Han är rädd om sina tassar. Så vi gick en omväg runt detta hinder, sedan var vi på gång! En gång när han ”drev” iväg i vindens riktning (jag vet det för just där kunde jag se hur spårläggaren Lena gått i det fuktiga gräset) så vänder han sej om, tittar på mej och går tillbaks till spåret! När han plockat 4 pinnar så kommer han av sej. Han hade upptäckt att det finns kaninspillning. Då räckte inte koncentrationen till för att klara hans livs första vinkel, nä, där sket det sej:-) Men man kanske kan sälja honom till Renova som liten sopbil…
Nu var det Lena och Totte som skulle ut i spåret. Totte var grymt duktig. Hans spår var 1,2 km och hade en spetsvinkel i varje hörn och flera korsande spår med och utan hundar.
Totte tvekar inte. Här går spåret.
När jag tittade på honom så kunde jag riktigt se hur jag gått. Nosen djupt i marken, ja det är en hund som uppslukas av spåret.
Och så den goa belöningen, snusdosa i snöre med mumsigt innehåll...
Sist ut var tant Draktämjare. Hon fick göra upptaget snett från vindsidan, dvs spåret blåste från henne men riktningen bjöd till rätt riktning. Hon hade lagom tempo, inte så segt som sist. Plockade pinnar, ivrig iväg så jag hann inte rätta till linan varje gång. En ganska omständig rundning vid första vinkeln. Sedan inga problem. Första Totte korsningen märktes knappt, bara ett snabbt höger/vänster med nosen. Andra korsningen följde hon upp lite mer, kanske gick de lite mer brevid varandra än rakt över. Men hon löste det också, valde det äldsta spåret, spåret med pinnar:-)
Nyårsafton i spårskogen!
Spårskogen med goda vänner och goda hundar.
Vindstilla äntligen. Har haft dagmardrömmar om att det ska vara storm resten av mitt liv…(Obs, ofrivillig ordvits…).
Lite surrealistiskt när de öppna ytorna var knastrigt vita och skogsytorna murrigt gröna. Foto? Nä. Återanvänder ett gammalt istället, bara för att visa hur fin skogen är.
Disa fick ett Eva-lagt spår med lite ny sträckning. Kul med nytt. Den gamla Draktämjaren var långsam idag, verkar jätteseg, jag hoppas att det beror på att hon löper. För hon tyckte att det var roligt, var bara lite långsam.
Bruno fick ett spår som gick kanon. Har missat lite av rapporteringen därifrån.
Kalle var på gott humör. Drog omkull husse i spåret två gånger. Missade ett par pinnar men var nöjd ändå. Här har fylligare rapportering efterfrågats. Särskilt map omkull dragningar.
Totte, Cocker spanieln, fick ett absolut svårt spår. Det vet jag för jag lade det. Det var lite gruvsamt, för det blev lite värre än avsett och beställt… Men som tur var är han en liten kämpe, där han kom av sej så letade han sej tillbaks till ett ”säkert” ställe och började om. Duktig hund!
Zlatan fick sitt livs första spår som någon annan gått. Husse hade gått ut ett annat spår mittemot, så han ville gå där först. Men det var bara att vänta med näsan i spårets riktning, så började han spåra. När spåret gick igenom ett hål i en gärdsgård så sa han till mej att ”-Matte matte, mina ben är för korta för att gå igenom här, jag letar upp en annan väg”, ”Nej lille vän, svarade jag, dina ben har växt betydligt senaste tiden, du kommer över den 5 cm höga stenen utan problem.” Och ser man på, han kunde trava över. Han kunde även skutta över bäcken. Hitta pinnar, missade inte så många. Vi hade sällskap i spåret, det var också nytt för honom, men han stördes inte av det. Han ville ha kontroll såklart, att ingen kom på efterkälken, men det är lika bra att vänja sej. Han kom av sej en gång. Då gick jag tillbaks med honom och han tog självmant upp spåret. Det var intressant, för jag visste ju inte om han kom ihåg vad det var han höll på med. Det gjorde han.
Lena spårläggare hade gått in i ett snår uppe på en kulle. Zlatan gick fram till snåret, sade till mej att där går inte jag in. Jag är västgötaspetsvalp, inte bulldozer. Sedan gick han runt kullen och för varje två meter ”pekade” han (med nosen) och sniffade mot spåret. Tills vi var på spåret igen.
Lena har också skrivit om denna spårdag, läs det här!
Nu är det fridens liljor här. Fyrverkerierna har börjat mullra, men det är det ingen fyrbening som tagit notis om. Får hoppas att det är lugnt när det är dags för kvällsrastningen också. Vid tolvslaget vankas det märgben, det ska väl distrahera dem från bombardemanget.
långsambloggen ringlar vidare 