Snö är mitt rätta element!
Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.
Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.
Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:
Zlatan med sin gula boll.
Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.
Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.
Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…
Ingen Berit i skogen
När det är blåsigt kan det vara skönt i skogen. Det var det idag. Zlatan fick gå löst, vi tränade mycket inkallning. På bilden spanar han efter halva flocken.
Zlatan är en vallhund, som sådan håller han koll på sin flock och vill inte sticka och jaga.
Han lyssnar väldigt bra men intresset är att vara med oss, han håller sej nära naturligt.
Vi försökte ställa Kalle i utställningspose, det följs med intresse av åskådarna...
6 månader har han blivit! Och nu ser han väldigt liten och luddig ut på de första bilderna…börjar redan tycka att det gick fort. Tänderna är som sagt stora och fina, inga mjölkisar längre. Rumsren? Ja, så länge inget särskilt händer, men är man lite uppjagad så kan det hända olyckor. Har börjat lyfta benet när han kissar och sprätter gärna. Lite spökig, skäller på människor som han ser. Pinsamt, det känns som att man har värsta mördarhunden i kopplet. Men det går nog att bli av med. Åksjukan har också blivit mycket bättre, idag kräktes han inte på hemvägen trots att han fått korv i skogen. 11 kg väger han på personvågen. Det är 11 kg snabb terminator.
Han når att ta från borden, åtminstone sånt som inte ligger i mitten. Om man har korta ben, så kan man nå ganska högt ändå, ifall man står på baktassarna, har ganska lång kropp, och sträcker ordentligt på halsen. Att vara riktigt enveten hjälper också till. Zlatan kommer ofta med saker som definitivt inte förvarats på golvet. Men han har å andra sidan blivit duktig på byteshandel (eller är det jag som blivit det…?) så han kommer med dem och lämnar. Sötnosen.
Idag spårskogen
Två premiärer för Zlatan.
Dels fick han åka i ”baksätet” i sele bredvid Disa, som en stor kille, slapp sitta i mitt knä och bli varm. Men kräktes gjorde han ändå.
Den andra premiären var att gå ett skogsspår med naturpinnar. 7 pinnar och ett slut. Ca 20 vänsterben mellan varje pinne, så det var inte så långt, men ett rejält kliv sedan sist. Men han har ju mognat på sej, så det kändes rätt.
Redan på väg till spåret så vädrade han efter det, blev laddad och ville iväg. Han tog upp spåret enkelt men vimsade lite innan spåret fäst. Första och andra pinnen nosade han bara på. Snabbt beröm och korv. Sedan började han nypa i dem och till sist fick han till och med fram lite ”ägar” beteende. Min pinne. Men är det så att du har korv, så kanske vi kan byta. Näst sista pinnen var vi en bit ifrån, men han var väldigt noga med att leta upp den. Han är för go, den lille. Och när han fick tag på slutet! Snacka om lycklig hund, vilken STOR pinne, den storleken hade han inte sett förut, as coolt…
Vi har tränat pinnletning i vardagsrummet. 24 syrén pinnar har gömts/lagts ut. 3 hundar har ”letat/hämtat”. Jag står i köket och tar emot och belönar. Zlatan har snott från Disa, efter 2 ggr fick han stryk. Man snor inte från henne. Det vanliga resultatet var 12/7/5 till Disa/Kalle/Zlatan. Men om Zlatan slutar att bita i alla pinnarna innan han kommer med en, så kommer hans score att förbättras.
Kalle hade ökat sitt pinnintresse efter senaste tidens hårdträning. Det var bra, för linan satt inte som den skulle, utan lossnade. Men det märkte aldrig Kalle, han blev infiskad när han kom med nästa pinne!
Bruno som varit på semester hade vilat sej i form. Tyckte att det var jätteroligt och hittade nästan alla pinnarna:-) Dessutom kunde han slita sej från underbar viltdoft när matte kallade på honom.
Disa var stabil, säkert upptag, jobbigt tempo, plockade alla pinnar utom en. Pinnträningen hade ingen effekt på henne, hon är redan helt fokuserad på pinnarna. Däremot är hon något yvig/slarvig i spåret. Det är därför som hon nästa alltid missar en pinne, tror jag. Pga att hon är sök hund eller har spårat vilt. Vet inte orsaken, kan vara temperamentet och tempot också. Men Bella hade högre tempo och svajade inte.
Men kameran, den fick vi inte med. Bilden är från förr.
Skogsaktiviteter
Spårskogen igen.
Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.
Blivande skogsmulle?
Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.
Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.
Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.
Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.
Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.
Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.
Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!
Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?
Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?
Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?
Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…
Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.
Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…
Här är jag!!!
Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!
Första spåret för Zlatan och första på länge för Disa
I söndags var det äntligen dags för spår skogen, lille kräkis satt fastspänd i säkerhetsbälte i framsätet hos mej. När vi kom fram så kvicknade han till fort, trist med åksjuka hoppas det går över snart.
Disa har inte spårat sedan 9/7, däremellan har hon tagit det väldigt lugnt, men senaste tiden gått längre promenader. Det var varmt och fuktigt, dämpande väder. Disa fick ett husselagt spår med 5 pinnar+slut. Hon försökte med bakspår 2 ggr! För att på tredje ta upp spåret fint. Bakspår brukar det bli när hon är lite överladdad, men inte mer än ett. Nu var hon väl lite ringrostig också och kanske inte helt återställd. Men sedan gick det fint. Det var härligt att spåra med henne igen, och hon var glad och tillags.
Kalle var också laddad, men med bättre koncentration, han gick bra.
Zlatan fick spåra med synretning.
Först gick husse iväg, Zlatan kopplad i Disas gamla påvis-koppel. Zlatan satt och tittade. När husse gömt sej så tog jag ett par steg i hans riktning, sniffade lite…och så började Zlatan spåra. Lite trevande men fram till husse kom han, och blev så glad!
Andra gången så hade Zlatan lite start försök när husse gick. Spårade direkt och blev jätteglad.
Tredje gången träningskompisen Eva som Zlatan känner. Det gick fint men Zlatan blev lite blyg, ska jag verkligen…men med lite tålamod och stöd så vågade han och oj att det var värt det!
Hur långa spår? tja, 20-30 meter…
Bruno fick ett fint, ca 1000 m långt spår. Men svampplockare med småbarn förstörde det roliga. Det kryllar av svamp och vi hade bett dem vänta i 30 min innan de plockade just där som Brunos spår låg. De visste precis var det var. På andra sidan vägen är det minst lika fint. Men de gav fan i det och placerade pricksäkert ut sej och sina barn i Bruno’s spår! Efter 100 m fick Bruno vika sej.
Och till sist lite bilder. Som inte har ett dugg med spårning att göra. Den första har kanske inte ens här att göra…Borde inte visas alls…(fåfänga vs exhibitionism, den senare vann).
Fotografen, ovetande om resultatet har varken kammat sej eller tänkt på att hålla in magen. Lillfingret däremot, spretar förnämt...
Gissa hunden, jo Zlatan.
Denna bild är redan lite gammal, han växer/vuxnar på sej fort! Men när matte visslar så gör han fortfarande denna min, njuter:-), (eller aj, aj, tänk på att jag har stora öron...)
långsambloggen ringlar vidare 