Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “apportering

Apporterings sekvenser en vårlig februarikväll

Lite foto på Freja och Eva när de kör apportering.

Apportering

Först lite posering, springer det barn där borta?

Freja och Eva, samt zlatan0427 copy

Fot

Freja och Eva, samt zlatan0483 copy

Sitt kvar

Freja och Eva, samt zlatan0492 copy

Japp. Här sitter jag, kvar!

Freja och Eva, samt zlatan0503 copy

Beslutsamt och utan intresse för fotografen.

Freja och Eva, samt zlatan0512 copy

Fångad!

Freja och Eva, samt zlatan0513 copy

Vänder åt höger, kolla nästa sekvens…

Freja och Eva, samt zlatan0527 copy

Då var det dags igen, full fart mot apporten.

Freja och Eva, samt zlatan0540 copy

Apportbocken är i fullt fokus!

Freja och Eva, samt zlatan0543 copy

Nu tar jag dej.

Freja och Eva, samt zlatan0550 copy

Tillbaks till matte, men denna gång vänder jag åt vänster.

Freja och Eva, samt zlatan0570 copy

Apportering är kul, vi kör lite till!

Freja och Eva, samt zlatan0581 copy

Griper fint, tuggar inte.

Freja och Eva, samt zlatan0585 copy

Bara ingången kvar.

Freja och Eva, samt zlatan0592 copy

Om jag var domare så hade jag sagt att det var lite slarvigt avslut. Men eftersom jag inte är det så försöker jag bara vara snabb nog med avtryckarfingret!

Freja och Eva, samt zlatan0684 copy

Ojdå, vad är nu detta? Konstig Rottweiler. Valp kanske?

Freja och Eva, samt zlatan0696 copy

Nä, det är Zlatan som jagar boll åt Eva.

Freja och Eva, samt zlatan0712 copy

Kasta, kasta, kasta!

Och varför inte apporteringsbilder på Zlatan? Jo, Zlatan är omutlig när han får tag på en apportbock. Han vill bara att det ska krasa mellan tänderna.

Annonser

Distansloss och annan apportering.

OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.

Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.

Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.

Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.

Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.

Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter.  Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!

Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.

Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.

Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.

Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.