Geosniffer och bromsar
När man geocachar så är det ibland svårt att hitta den lilla lådan. Några som är bra på att hitta är ju hundar. Och en som älskar att det är tillåtet att sticka ner nosen i varje grop och sniffa av det är den lille arbetaren på bilden nedan. Egentligen förstår jag inte hur hon vet vad hon letar efter, antalet försök har varit få och belöningarna torftiga. Max gammal torr frolic. Det kanske är för henne som för oss, kul att hitta, helt enkelt.
Denna nos är inte bara ett känsligt doftorgan, den är en effektiv gripklo också. En fullfjädrad geosniffer. Bilden är från en cache som heter "Vid vägens ända".
Just den här cache rundan gick i inlandet. Där finns det blodsugande insekter av kolossal format. Husse hade oroande kunskap om dem, ”-De sliter köttstycken ur armarna” berättade han informativt och flydde. Jag som gärna ville ha mina armar kvar följde med. När vi drog igen dörrarna såg vi hur de väntade på oss utanför. Helt overkligt, som starten på en dålig skräckfilm. (Hundarna satt redan i bilen, så deras ”armar” var skyddade.)
Tog kort på en, fick två. Och det beror på att det myllrade av dem.
De var inte blyga, snarare offensiva. Här sitter det en och stirrar på oss som om vi är lunch.
Jag är hungrig, ni ser goda ut...
Disa åker nuförtiden med säkerhetsbälte i baksätet, som är lite modifierat. Jag tänkte att jag knäpper av en bild utan att titta, dvs jag tittar inte på henne. Jag vet inte om det var bromsarna hon fascinerades av, jag bara hoppas att det inte är hennes vanliga min när matte inte ser…
Baksätespassageraren ertappad med förvånad min.
långsambloggen ringlar vidare 