Zlatan är utställd igen
My Dog är ju en prövning för en lantis hund. Jag glömmer aldrig när vi ställde ut Bella 6 mån och 33 egensinniga kilo. Hur tänkte vi då? Hon slirade på golvet (vad visste vi om coca cola och apelsinsaft på tassarna…och det är ju förresten fusk) flåsade och ögonen blev utstående och rödsprängda. Torkat slem runt hela munnen. Husse och matte blev fullständigt utmattade. Fashinerat tittade vi på ena hundekipaget efter det andra, mest imponerande var väl den lilla tanten med de fyra enorma irländska varghundarna som verkade sväva förbi angjorda i ett koppel tjockt som en sytråd. Och när domaren stapplade fram mot henne på sin käpp, då fick jag kalla kårar längs min svettiga rygg…men hon skötte sej fint, just då.
Bella, med intresset riktat på vovven bakom. Jag med en stans för att stå stadigt. Och så domaren, som sitter på en stol brevid bordet. Det fattas ett par fingrar på hans hand, man fick själv öppna munnen på hunden:-)
Så med detta i minne (14 år sedan) så är det i min värld prövningarnas prövning map hundmiljöträning. Zlatan hade fått lite bättre förutsättningar, han har ju varit på utställning förut samt lyckats bli ganska hundvan… Och det gick riktigt fint, vi kunde spankulera runt obesvärat. Såklart ville han hälsa på varje hund, men om man bara passerade så var det ingen big deal. Han var dessutom hyfsat tyst. Vid väntan i ringen så kunde han till och med lägga sej och relaxa en liten stund.
När vi var inne i ringen så kände han av att stå i centrum, eller om det var de föregående hundarnas stress hormon som doftade på mattan? Han blev ”laddad” och smått okontaktbar. Det är ju inte ett optimalt läge för att visa upp hur han ser ut. Men domarna har sett hundar förr, och vissa kommentarer är genomgående från förra utställningen. Själv klassar jag en exteriörbeskrivning högre för den är mer noggrann. Men hur som helst så är han Very Good, idag också. Han blev placerad som nr 3 av 3. Men vad spelar det för roll när det var kullbröderna som var före? Det är ju samma avel. Och det är ju främst det som är poängen.
Omdöme MyDog Zlatan
Förresten vägdes Zlatan idag, på personvågen. 15 kg. Jag fick göra om det två gånger. Det stämde. Aptiten har ju ökat, det har den. Inget konstrande alls de sista veckorna. Och så har vi ju sprungit vår lilla runda varannan dag, oavsett väder. Så det är väl muskler alltihop:-)
Kallt är en sak, ner till -17 så är det OK. Men slasket är lite farligt, för broddarna halkar av, och det får ju egentligen inte hända.
Träningspartnern
Trots att vi motionerar tillsammans så har vi olika saker på våra agendor!
Min agenda är:
2 varv, jämnt tempo (trav på Zlatan är lagom…) inte krocka med någon…Inte trampa på Zlatan.
Zlatans agenda är:
Leverera markeringsdrill när tillfälle ges men på favoritställena får man bjuda till lite extra, dvs ta risken att matte fortsätter springa.
Säga till ORDENTLIGT om fi dyker upp bakifrån (det finns konstigt nog snabbare joggare än matte, de borde skämmas…)
Ryta till på ofina hundar. Särskilt gapiga små terriers.
Pipa och gny inbjudande på söta hundar.
Ibland har man tur, för det finns hundar som är lösa och kommer fram och hälsar fast de inte får. Dessa hundar är vanligtvis lydiga, men jag är ju så oemotståndlig så att de går ur hand, så att säga… Man får vara snabb, de har husse eller matte hack i häl. Toypudel eller Lagotto, jag är lika glad för vilketsom!
Häromdagen fick jag nog av selen. Jag hatar selen. Jag vill inte ha sele. Med sele går jag inte en meter. Sele kan hon ha själv!! (Dessutom, selen får inte hänga i hallen. Då blänger jag elakt på den och nu har den fått flytta ut i bilen. Ha.)
Här står jag vid en av de mest betydelsefulla markeringsplatserna. Och vid detta tillfälle hade jag lyckan att få stanna till, för matte ville ta kort.
Den som inte tror att en hund kan ha en agenda tror fel. Åtminstone om hunden är västgötaspets.
Trots våra något divergerande mål med träningen så sammanfaller stora delar. Zlatan gillar också att sträcka ut, under förutsättning att det sker utan sele! Känslan av att bli syresatt i allt från tåspetsar till öronsnibbar är gemensam!
Zlatans första födelsedag.
Hur har din födelsedag varit, Zlatan?
Zlatan: Jag började dagen i sakta mak. För att sedan varva ner, det blev nämligen hundgården för mej och Kalle när matte var ute på ärenden. Sedan bättrade sej saker och ting betydligt. Märgben, mums. Födelsedags presenter! Två nya flytleksaker, istället för den förstora bollen som jag nästan drunknar när jag försöker ta. Och en grisleksak som världens snällaste granne kom med. Det gör inget att hon tror att jag är en gris, hon är underbar ändå!
Jag och mina nya mackapärer.
Sedan blev det tyvärr sämre. Selen åkte på. Det hjälper inte att imitera rabiessjuk hund eller spela död. Matte verkar inte se hur jag lider. Och ännu värre, blir dessutom inlyft i bilen! Med den gamla trötta kommentaren: -”Tur att du är bärbar…” Som om man inte hört den förut. Men jag fick sitta fram med bilbälte och kunde se alla vi mötte, det förbättrar saken något.
Och dra åt skogen, åker vi inte till joggingrundan. Man måste tydligen arbeta till och med på sin egna födelsedag. Varmt är det också, och inte en enda joggare eller hund att jaga.
Men strax skulle lyckan vända sej om och le mot mej igen. Hem till boningen för kvällsmat och sedan en visserligen otäck resa men till himmelriket. Hos gammelmatte och gammelhusse finns många goda dofter. Och många spännande saker, i lagom höjd så att man når…Och så finns Skrållan. Mattes gamla docka, från innan hon ens visste vad en västgötaspets var, satt i en stol och stirrade. Det tog ett tag innan de fattade galoppen. De trodde att jag skällde på en katt. Men matte listade ut vad det var. En ”skrålla” som satt i en barnstol och stirrade på mej med sina stirriga ögon. Urk. Matte gick fram till den äckliga dockan, så jag gick efter. Innan vi skulle gå hem så sprang jag och gav skrållan en tryckare i magen. Där fick hon. Matte muttrade något om MH och juni och ”hur f_n ska det gå”. Men bara matte låter mej hjälpa till, så ska hon nog klara det!
Nu hägrar sömnen.
Ett år och mästare i mindfulness. Kolla bara här hur det går till när ett märgben ska avnjutas.
Man ska börja med att titta på läckerheten. Och dofta. Här studerar jag den kobensvita benbiten som doftar så in i märgen gott…
Känn efter med tungan. Ytan är både hård och sladdrig på samma gång. Och hal.
Leta gärna upp någon att trycka märgbenet emot, tex en påflugen fotograf.
Mmmmm…………
Har du en rottweiler, lägg dej framför honom, så att han känner sej trygg.
Kolla då och då hur långt han kommit med sitt ben. Om det mullrar är han inte färdig.
långsambloggen ringlar vidare 