Vargfritt i snöskogen.
Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.
Mot Kalles spår.
Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.
”Ravinen”
Dags att lägga ut slutet.
Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!
Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.
Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)
Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!
Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.
Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.
Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.
Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.
Bruno var ivrig och jätteduktig.
Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)
Du och jag matte.
Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.
Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!
Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.
Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.
Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!
Därifrån kommer vinden.
Det är inte så att du har lite mer pannkaka?
Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?
På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.
När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.
Träningspartnern
Trots att vi motionerar tillsammans så har vi olika saker på våra agendor!
Min agenda är:
2 varv, jämnt tempo (trav på Zlatan är lagom…) inte krocka med någon…Inte trampa på Zlatan.
Zlatans agenda är:
Leverera markeringsdrill när tillfälle ges men på favoritställena får man bjuda till lite extra, dvs ta risken att matte fortsätter springa.
Säga till ORDENTLIGT om fi dyker upp bakifrån (det finns konstigt nog snabbare joggare än matte, de borde skämmas…)
Ryta till på ofina hundar. Särskilt gapiga små terriers.
Pipa och gny inbjudande på söta hundar.
Ibland har man tur, för det finns hundar som är lösa och kommer fram och hälsar fast de inte får. Dessa hundar är vanligtvis lydiga, men jag är ju så oemotståndlig så att de går ur hand, så att säga… Man får vara snabb, de har husse eller matte hack i häl. Toypudel eller Lagotto, jag är lika glad för vilketsom!
Häromdagen fick jag nog av selen. Jag hatar selen. Jag vill inte ha sele. Med sele går jag inte en meter. Sele kan hon ha själv!! (Dessutom, selen får inte hänga i hallen. Då blänger jag elakt på den och nu har den fått flytta ut i bilen. Ha.)
Här står jag vid en av de mest betydelsefulla markeringsplatserna. Och vid detta tillfälle hade jag lyckan att få stanna till, för matte ville ta kort.
Den som inte tror att en hund kan ha en agenda tror fel. Åtminstone om hunden är västgötaspets.
Trots våra något divergerande mål med träningen så sammanfaller stora delar. Zlatan gillar också att sträcka ut, under förutsättning att det sker utan sele! Känslan av att bli syresatt i allt från tåspetsar till öronsnibbar är gemensam!
Spår igen.
Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…
På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.
Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.
Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.
Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.
På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.
Himlen på hemvägen
Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.
Zlatan med tuggben, universalstorlek.
Vår i spårskogen
Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…
Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.
Här går jag och smider planer i Brunos spår.
Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...
Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.
Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.
Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”. Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.
Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…
Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.
En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?
Mulen Lördagsprommis
Zlatan hade tur, blev klappad av snälla grannar fast han hade inlett med att skälla ut dem efter noter. Fula noter. De hade han kunnat spara till den mytomspunna vildsvinsgalten, ifall han dyker upp.
Fårhagen i Grunsen har blivit väldigt fin.
Var är fåren?
Inga får syntes till.
Däremot hästar.
Utsiktskulle.
Lite bus måste man ha…
Kong i snöre, oslagbart.
Nu var jag riktigt nöjd med min lille Zlatan, flera individer av olka art hade passerats utan att ge upphov till fula ord. Men, ingen av dessa var möte. Möte är svårt…
Disa får bara gå korta rundor för veterinären denna veckan, hade lite ont i tassen. Så vi tittade på jolleövningar i hamnen.
Spännande segling mellan bryggorna. Trodde ni att det skulle bli en jolle på bild, då känner ni inte matte.
långsambloggen ringlar vidare 