Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “sele

Vargfritt i snöskogen.

Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.

Mot Kalles spår.

Mot Kalles spår.

Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.

"Ravinen"

”Ravinen”

Dags att lägga ut slutet.

Dags att lägga ut slutet.

Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!

Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!

Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.

Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)

Det var ett tag sedan, men jag kommer minsann  ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!

Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!

Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.

Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.

Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.

Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.

Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.

Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.

Bruno var ivrig och jätteduktig.

Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)

Min matte.

Du och jag matte.

Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.

Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.

Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!

Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.

Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.

Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannakaka!

Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!

Därifrån kommer vinden.

Därifrån kommer vinden.

Det är inte så att du har lite mer pannkaka?

Det är inte så att du har lite mer pannkaka?

Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer,  jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?

Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?

På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.

När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.


Träningspartnern

Trots att vi motionerar tillsammans så har vi olika saker på våra agendor!

Min agenda är:

2 varv, jämnt tempo (trav på Zlatan är lagom…) inte krocka med någon…Inte trampa på Zlatan.

Zlatans agenda är:

Leverera markeringsdrill när tillfälle ges men på favoritställena får man bjuda till lite extra, dvs ta risken att matte fortsätter springa. 

Säga till ORDENTLIGT om fi dyker upp bakifrån (det finns konstigt nog snabbare joggare än matte, de borde skämmas…)

Ryta till på ofina hundar. Särskilt gapiga små terriers. 

Pipa och gny inbjudande på söta hundar.

Ibland har man tur, för det finns hundar som är lösa och kommer fram och hälsar fast de inte får. Dessa hundar är vanligtvis lydiga, men jag är ju så oemotståndlig så att de går ur hand, så att säga… Man får vara snabb, de har husse eller matte hack i häl. Toypudel eller Lagotto, jag är lika glad för vilketsom!

Häromdagen fick jag nog av selen. Jag hatar selen. Jag vill inte ha sele. Med sele går jag inte en meter. Sele kan hon ha själv!! (Dessutom, selen får inte hänga i hallen. Då blänger jag elakt på den och nu har den fått flytta ut i bilen. Ha.)

Här står jag vid en av de mest betydelsefulla markeringsplatserna. Och vid detta tillfälle hade jag lyckan att få stanna till, för matte ville ta kort.

Den som inte tror att en hund kan ha en agenda tror fel. Åtminstone om hunden är västgötaspets.

Trots våra något divergerande mål med träningen så sammanfaller stora delar. Zlatan gillar också att sträcka ut, under förutsättning att det sker utan sele! Känslan av att bli syresatt i allt från tåspetsar till öronsnibbar är gemensam!


Spår igen.

Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…

På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.

Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.

Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om  vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.

Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.

På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.

Himlen på hemvägen

Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.

Zlatan med tuggben, universalstorlek.


Vår i spårskogen

Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…

Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.

Här går jag och smider planer i Brunos spår.

Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...

Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.

Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.

Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”.   Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.

Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…

Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.

En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?


Mulen Lördagsprommis

Zlatan hade tur, blev klappad av snälla grannar fast han hade inlett med att skälla ut dem efter noter. Fula noter. De hade han kunnat spara till den mytomspunna vildsvinsgalten, ifall han dyker upp.

Fårhagen i Grunsen har blivit väldigt fin.

Var är fåren?

Inga får syntes till.

Däremot hästar.

Utsiktskulle.

Lite bus måste man ha…

Kong i snöre, oslagbart.

Nu var jag riktigt nöjd med min lille Zlatan, flera individer av olka art hade passerats utan att ge upphov till fula ord. Men, ingen av dessa var möte. Möte är svårt…

Disa får bara gå korta rundor för veterinären denna veckan, hade lite ont i tassen. Så vi tittade på jolleövningar i hamnen.

Spännande segling mellan bryggorna. Trodde ni att det skulle bli en jolle på bild, då känner ni inte matte.


Miljöträning med gaphalsen

Jag har insett att det är dags att miljöträna lille Zlatan. Han behöver få en lite mer avslappnad inställning till sin omgivning. Vissa saker är han bra på, att gå i den mörka hamnen med presenningar som blåser runt båtarna, det är helt OK. Men han är ju inte så van vid andra varelser.

Så igår blev det en sväng på Freeport. Där var mycket folk i rörelse. Jag hade Zlatan i vänster hand och tubosten i höger… För att omedelbart kunna belöna om han gjorde något duktigt. Eller för att få tyst på honom… Han är genuint glupsk den här pojken, och det är en välsignelse.

Han hade fullständig scanning på omgivningen, när det blev för mycket så skällde och morrade han. Så där gick vi. Men han skällde inte hela tiden, han skäller när han tycker att det finns en anledning och det verkar vara barn som springer, hoppar, skriker, åker rutschkana (värst) eller smyger och ibland något annat. Det går att få kontakt med honom, han kan utföra enkla kommando korta stunder, så han är inte blockerad, bara störd. Han lugnar sej också betydligt om man kör typ ryggsäcken och ”knådar” honom.

Den lille ljudgivaren.

Bäst som vi satt och gjorde ”ryggsäcken” så såg jag en kvinna i ögonvrån. Zlatan hetsade upp sej något väldigt och jag förstod varför när hennes barn kom fram bakom varsin pelare, de hade stått och smugit på Zlatan medan mamman var inne i affären! Inte konstigt han var tossig. Mamman frågade om det var en Drever. Det kunde jag helt ärligt neka till. Så berättade hon att hon blivit biten i näsan av en Drever när hon var barn. Näsan såg helt OK ut.

Vallaren: Jag vet inte om det är vallningsegenskap men om jag ropar in hundarna och Zlatan kommer men inte Disa, så kan jag säga ”hämta Disa” så gör han det.

Ordningsmannen: Om rottisarna ”morrpratar” så blir han helt vansinnig. Ingen får morra. Med undantag av honom själv då, såklart.

Tjuven: Når att stjäla från diskbänken! Har alltså samma ”säkerhets avstånd” som Kalle och Disa. Mankhöjd 68, 59 och ca 31. Men han har lång kropp, lång hals och en vilja av stål.

Utbrytarkungen: Halsband räcker inte för koppelpromenad i trafik. Han kan krångla sej ur lätt som en plätt. Ja, man kan ju ställa in det på ständigt stryp, men det har jag ingen lust med. Så nu är det sele som gäller. Han har varit ”rädd” för selen och jag har lockat honom att gå med att ge honom godis. Så han ”test stannar” ibland. För att se om det fortfarande går att få så lättförtjänt godis. Men det gör det inte. Han har nämligen ”dabbat” sej och visat att han kan både gå och springa alldeles utmärkt i sele. Jag är så nöjd när jag överlistar honom!

Jag har börjat träna hans uthållighet. Godis kan ibland delas ut i omständigt långsamma procedurer. Kommer det ett skall så börjar det om. Och då är han tyst. Han begriper den funktionen. Nu börjar jag om ifall han sätter tassarna på mej eller någon/något annat också. Han sätter ofta upp tassarna på rottisarnas ryggar. Det är ju inte så självklart att de ska acceptera ett beteende som kan tolkas som dominans beteende. Men de sorterar undan det, de ser det nog också bara som att han vill upp, närmre, för de reagerar inte alls. Men jag vill inte att han gör så. Det ser odrägligt bortskämt ut.


Snö är mitt rätta element!

Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.

Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.

Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:

Zlatan med sin gula boll.

Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.

Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.

Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…