Apporterings sekvenser en vårlig februarikväll
Lite foto på Freja och Eva när de kör apportering.
Först lite posering, springer det barn där borta?
Fot
Sitt kvar
Japp. Här sitter jag, kvar!
Beslutsamt och utan intresse för fotografen.
Fångad!
Vänder åt höger, kolla nästa sekvens…
Då var det dags igen, full fart mot apporten.
Apportbocken är i fullt fokus!
Nu tar jag dej.
Tillbaks till matte, men denna gång vänder jag åt vänster.
Apportering är kul, vi kör lite till!
Griper fint, tuggar inte.
Bara ingången kvar.
Om jag var domare så hade jag sagt att det var lite slarvigt avslut. Men eftersom jag inte är det så försöker jag bara vara snabb nog med avtryckarfingret!
Ojdå, vad är nu detta? Konstig Rottweiler. Valp kanske?
Nä, det är Zlatan som jagar boll åt Eva.
Kasta, kasta, kasta!
Och varför inte apporteringsbilder på Zlatan? Jo, Zlatan är omutlig när han får tag på en apportbock. Han vill bara att det ska krasa mellan tänderna.
Snö är mitt rätta element!
Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.
Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.
Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:
Zlatan med sin gula boll.
Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.
Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.
Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…
långsambloggen ringlar vidare 