Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “Bruno

Vargfritt i snöskogen.

Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.

Mot Kalles spår.

Mot Kalles spår.

Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.

"Ravinen"

”Ravinen”

Dags att lägga ut slutet.

Dags att lägga ut slutet.

Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!

Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!

Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.

Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)

Det var ett tag sedan, men jag kommer minsann  ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!

Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!

Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.

Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.

Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.

Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.

Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.

Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.

Bruno var ivrig och jätteduktig.

Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)

Min matte.

Du och jag matte.

Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.

Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.

Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!

Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.

Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.

Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannakaka!

Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!

Därifrån kommer vinden.

Därifrån kommer vinden.

Det är inte så att du har lite mer pannkaka?

Det är inte så att du har lite mer pannkaka?

Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer,  jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?

Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?

På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.

När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.


Långkalsongernas återkomst.

Långt in i garderoben låg de, tvättade och förvarade för att inte plockas fram innan höstkylan slog till.

Men när termometern visade 11 och regnet piskade mot rutorna när det var spårdags, ja då fick de väckas upp ur sin sommardvala.

När vi kom till skogen var den helt nytvättad och solen sken.

Zlatan fick gå först, han var sugen, drog på fint i sitt nya spårhalsband, han verkar gilla det. Han väjer lite vid bäckarna men plumsar över fint. Efter ”den stora stenen med kontrollen” så kom han av sej. När han stack upp för en brant där jag fick släppa honom och använda både händer och fötter för att komma upp så förstod jag att han var lite off. Men där uppe hängde det en snitsel i en pytteliten gran. Hm. Kan det vara den gäckande baj-snitseln som vi inte hittat? En varningssnitsel som Konny hängde upp när Kalle pluppade i Bruno’s spår. Jo, det var det, Zlatan fattade galoppen och bajade brevid. Sedan tillbaks igen och på spåret var vi!

Han har blivit lite bättre på att engagera sej i apporterna. Den sista av de små tog han till och med och höll i munnen med seger vinkel på nacken. Man kan undra vad han och Bruno suttit och småpratat om när vi lade spåren…Men att nämna ordet godis räckte för ett villigt överlämnande.

Spårdragning i blått.

Sedan Bruno. Han fick ett långt spår med många apporter. Den enda svårigheten som jag planerat var att lägga apporten exakt när jag råkade stå när jag kom till rätt antal vänsterben. Så det var riktigt bra gjort att bara tappa bort en. Han var glad Bruno, han behövde det efter gårdagens åska. (Bruno är i grunden skottfast, men ett fyrverkeri som fyrades av lagligt(!?) helt utan förvarning ändrade på det. Lång väg tillbaks efter en sådan händelse. Så när det åskar riktigt häftigt, som det gjorde igår, då blir Bruno en liten rädd hund.) Så han fick jobba av sej och det gjorde han snyggt.

Kalle har jag inte spårat med på ett tag. Han kunde vara lite halvslapp på att ta apporter. Men nu när jag skulle ta emot så höll jag på att sätta mej, han är ju 10 meter före mej, men det ser faktiskt ut som om han kommer tillbaks i ett enda skutt! Jag var glad att jag inte blev skallad! Otroligt, husse har jobbat med detta, det märks. Skickligt att träna in ett hopp också:-). Kalle har sånt kroppsspråk, hela han ser ut som en stor nos när han spårar. Och han har att göra. Han ska nämligen passa på att spåra vilt samtidigt som han personspårar. Det är jobbigt till och med för Kalles grandiosa kran. Vilt dofterna tränger djupt ner i hjätrnbarken, godisätar reflexen finns kvar men kampa med snör kong är undanträngd. Lite disträ…

Bruno fastnade inte på bild idag, men det gjorde Zlatan och Kalle. De har författat bildtexterna själva:

Jag kan titta åt alla håll utom mot den där lilla svarta saken som matte håller i. Den får jag ändå aldrig leka med.

Gräs är gott…när man inte får något annat. Det är nog bra kras i den där lille svarte, om matte någon gång råkar lägga den på bordet eller någon annat ställe som också räknas som golv….Då ska jag kras-springa med den…

Har det varit en älg på kullen?

Vem är det som traskat i träsket?


Det var Bruno, Kalle och Zlatan.

Som spårade i söndags. Eftersom sports-tracker har brakat ihop så blir det ingen spårkarta, ännu.

Bruno fick östligaste området. Jag placerade 10 apporter i spåret och sade till Eva att det är duktigt om han kommer tillbaks med 7. Man vill ju inte att de ska bli slappa…Han hade plockat 6 st, det var bra gjort med tanke på placeringarna. 2 m eftrer apport 8 korsade ett rådjur spåret när jag lade ut det. Så nu kunde Eva studera Brunos taktik. Han kontrollerade 1/2 m åt vänster (där den kom ifrån) och 1/2 m åt höger. Sedan vanliga spåret igen. Gullegris!

Zlatan fick spåra i Hurtta neopren neonfärgat för stort men behagligt mjukt och brett halsband. Efter gick jag med långt koppel. Det är han van vid gillade han menar jag. Han hittade alla sina apporter. Han nyper snabbt i dem, jag berömmer och belönar men han bryr sej knappt om det och godiset (köttbulle korv, han äter men är inte helhjärtad). Liggtiden var kort, ca 30 min. Han gjorde en ”tapp” ögla i slutet när spåret vek åt vänster så ringade han åt höger, i vindriktning, mot träsket.

Kalle hade husselagt spår. Han genade i spåret när han fick vittring, vinden var hård så han fick vittring på färskare spår. När han förstod att han genat så ville han bakspåra för att ta en apport (här har vi en med helhjärtat godis sug…) men det fick han inte. Riktningen ska vara framåt i spåret.

Dagens outfit, klöverblommor och blader.

Till något helt annat. Är man egenkär om man har druckit i ett bra vattendrag, markerar vattendraget med en elegant drill och vid nästa besök (efter ytterligare ett varv på joggingslingan) börjar med att njutningsfullt inhalera sin egna lämnade arom från 18 minuter tidigare istället för att dricka?

Mot älg är han inte så bra som jag trott. Hyfsat passiv i dagens möte med en ko och 2 kalvar, jo han ville ju till älgarna men inte ville han mota bort dem. Snarare valla in dem, de är ju på rymmen…Att kon kom emot honom efter att han bjäffat (obs, en gång. För er som träffat Zlatan så förstår ni att man kan förvänta sej mycket mer…) var han bara nöjd med, det var ju typ rätt håll…kanske var bjäffet ett lockrop? Kom kossera kom…tack och lov kom mamma älg på andra tankar ca 8 meter från oss och girade ut i skogen. Pust.

Hur som helst är det en härlig skogsslinga, får väl ta med en gastuta nästa gång och skrämma bort dem!


Spår…

Idag fick jag faktiskt med alla hundarnas spår i min sportstracker! Zlatans dessutom både det lagda och det han gick.

Samtliga spår dokumenterade, men bara på Zlatan har man ett litet facit, hans krumbuktande före vinkeln syns. Vinkeln tog han i en liten ögla, men det syns ju inte eftersom jag stod still.

Det var lite torrt och vindigt, som förra gången. Liggtid Zlatan ca en timme, Kalle två timmar och Bruno mittemellan.

Zlatan försökte verkligen få slippa selen. Jag vet inte hur mycket den påverkar honom, får nog testa det. Spårade ok, behöver bli mer intresserad av pinnarna.

Här sitter jag vid min pinnskörd.

Jag är inte bara söt, jag är spårhund också!

Bruno fick lite vinklar och 10 apporter. Han plockade många, men den som låg i ett djurspår (litet klöv-avtryck) bredvid en stor sten, den letade han länge efter.

Mina pinnar.

Jag är inte bara spårhund, jag är söt också!

Kalle var ivrig. Att gå med honom efter Zlatan var som att byta till en liten älg.

Jag gillade mest själva spåret idag, men efter ett tag så började jag ta pinnar också.

Jag är inte bara en söt spårhund, jag är en spårälg också!

När man fotograferat klart skrytbilderna så är det ”varsågod”:

Jag behövde inte höra varsågod, jag var redan på väg i alla fall, måste se om matte har något gott i handen…

Hörde jag varsågod? Köttbulle, fort!

Var det varsågod jag hörde? Godis godis vill jag ha…

Dessutom:
På midsommardags promenaden i Plomhult hamnade Kalle öga mot öga med ett vildsvin. När hon flydde iväg över åkern så ville han efter…


Analyze this…

En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.

Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.

Kalles spår.

Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.

Här är det missade slutet.

Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.

Ormbunke på sten.

Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.

Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.

Och vad hittade lille Zlatan på då?

Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.

Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.

Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från  start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?

Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!

Jag är inte den typen som egentligen tycker att hundar kan misslyckas i spår eller att de behöver ständigt ”lyckade” resultat. Men Zlatan är så färsk och jag tänkte att han kanske nästan glömt varför han var ute i skogen…så jag gjorde en förflyttning, lät honom ta upp spåret nära slutpinnen och så fick han hitta den. För att han kämpat så!! Det är däremot en egenskap som jag uppskattar, att man kämpar och inte ger upp, trots att det tar emot.

Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.

Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.

Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som  bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.

Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.

Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.


Spårning i sol, vind och 12 plusgrader.

Tur att vi båda två tog extra tröja. För trots att skogen läar så var det inte någon sommarvärme. Men vem behöver det när man spårar? Inte Zlatan och inte Bruno, i alla fall! Så då var vi människor också nöjda.

Spåren var ganska långa, med 8 apporter och slut. Jag ska börja ”klocka” Zlatan för det är intressant att se om det verkligen går långsamt, han går ju nästan aldrig ”fel”. En behaglig upplevelse att gå bakom honom kan jag säga, när jag tänker tillbaks på mina andra ettåringar. (Förutom Kalle, han har också ett bra tempo, särskilt som ung var han ”försiktig”).

Under liggtiden hetsåt jag en tiobitars sushi, var vansinnigt hungrig. Hade inte fisken varit död, så hade jag bitit ihjäl den.

Ca en timme fick spåren gotta sej.

Den här bilden kommenterar sej själv. Stark sol, västlig stark vind.

Jag tänkte släppa på Zlatan från sidan, men jag hade inte hjärta att slita honom ifrån spåret, hade fått släpa honom eller lyfta honom, han hade ju spårat hela vägen från samlingsplatsen. Sedan tuffade han på som ett litet strykjärn. Nöp förstrött i pinnarna, så jag fick peppa honom. En köttbulle bit och spår igen. Det är intressant att han har sånt fokus men inte drag. Han gillar att spåra, för annars hade han hittat på annat som också är roligt att göra i skogen…men han tramsar inte utan jobbar vidare. Så den ”synbara arbetslusten”, mätt i intensitet har inte med intresset/”faktiska arbetslusten” att göra. Utan kanske med hur balanserat temperamentet är. På slutet kom vind, mer lyft näsa och mer drag. Det var även första gången han tappade bort sej lite. Han samlade ihop 7 av de 8 pinnarna.

Nöjd noggrann Zlatan.

Bruno hade en skarp 90 gradare och korsade en traktorväg och en bäck. Men det är inga svårigheter. Jag lade apporterna med 60 vänsterbens mellanrum. Utom en gång, för det var när jag sneddat in i lite blåbärsris. Så då blev det längre mellanrum, jag lade apporten några meter utanför. När Eva och Bruno kom tillbaks så berättade Eva att just i blåbärsriset hade han letat länge. Så antingen kan han räkna till 60 vänsterben eller så tror han att jag alltid ska jä___s! Hur som helst, han tog också 7 pinnar.

Nöjd rutinerad Bruno.

När vi lämnade bilarna för att lägga spåren så var det knäpptyst. Inga pip, skall, vrål, gnäll, yl eller annat läte. Det tyckte vi var duktigt av dem.


Spår igen.

Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…

På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.

Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.

Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om  vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.

Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.

På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.

Himlen på hemvägen

Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.

Zlatan med tuggben, universalstorlek.


Kvällsspår -och något som aldrig hänt, eller…urk

Onsdags kväll: Regnet hotade men det var inte mycket ork i det.

Spännande att se vad ”den lille” skulle gå för, med sele och riktig lina.

Spåren fick ligga i 45 minuter, vi ville bli klara före mörkretsutbrott…

Zlatan var taggad! Roligt att se då han i mitt tycke spårat för lite för att bli ”biten”. Men han spårade Eva ända från bilarna. Jag ”kopplade om” en bit vid sidan av spåret, så han fick ta upp det i 90 graders vinkel. Vid lingonriset gjorde han en ögla med högt huvud. När han kommer av spåret lite så åker näsan upp. Men mest är han i spåret. Nyper vissa av pinnarna, vi missar en helt, men markerar eller går väldigt nära de andra. Som avslutning mycket godis och lek med ullaredskongen. Världens bästa leksak, liten kong med snöre!

Bruno ville kolla var jag hade gått av vägen för att gå in i skogen. Efter att kontrollbehovet stillats, klockren som vanligt.

Kalle fick inte vara med. Han har tassen i paket efter en knölborttagning. Det ska bildas ny hud och det är känsligt.

Kalle iförd dimblå scarf.

Knölen har visat sej vara en ovanlig sort, fullständigt harmlös, inte en tumör utan en följd av en skada. Jösses vilket skönt besked. Kalleponken är helt frisk, egentligen:-) Det är inget galet med mandlarna heller, handduken runt halsen är för att hjälpa till att hålla megatratten på plats. Om man är vig och har långa ben, då behöver man en stor tratt.

Foten ska skyddas mot fukt. För tillfället på bilden med hjälp av grön bajpåse.

Tänk om man skulle ut på gräsmattan en morgon och ta upp en färsk baj, av storleken grandios, med en sådan grön påse. Tänk om man ser en liten vätte runda husknuten och komma tillbaks med en annan grön påse, som suttit på en hundfot. Tänk om den lille krabaten ställer sej och äter av påsen? Då skulle man ju snabbt knyta ihop den välfyllda nya gröna påsen, slänga in den bandagerade hunden i huset, jaga illbattingen med påsen, runt huset tills man sätter ut ett kompostgaller stopp. Tänk om man då fick se den lille värstingen byta den tomma gröna påsen mot den av färsk rottweilerbaj välfyllda påsen. Fy. Ännu värre skulle det ju bli om han för varje steg man tog emot honom bet hårdare och hårdare runt den gröna runda och varma klumpen. Skulle man sedan mota in honom i den nyskapade fållan, avlägsna det gröna ur munnen på honom och sedan hålla sej en bit ifrån den andedräkten? Inte vet jag, fy så hemskt. Vilken fantasi jag har, hur kom jag på en sådan tanke…Men visst ser han lite lysten ut?


Vår i spårskogen

Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…

Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.

Här går jag och smider planer i Brunos spår.

Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...

Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.

Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.

Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”.   Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.

Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…

Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.

En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?


Fältspår

Det nöp lite i näsa och kinder, det ska erkännas. Men hundarna klagade inte, de var helnöjda!

Översikt från min gps, alltså hur jag lagt Tottes spår och hur jag gått efter Disa och Zlatan.

Bruno började. Han gjorde jättefint upptag och tog första vinkeln fint (om jag är rätt informerad…). Hans spår är bara ungefärligt inritat ovan. Sedan valde han att gå lite i Tottes spår, enl Eva. Det var inte färskare, men han har ju spårat mycket efter mej, så han kanske trodde att det kunde löna sej. Men han tog inte Tottes pinnar, så det är möjligt att han bara kollade in det andra spåret? (Jo, en snusdose belöning snöt han, men som jag ser det så låg den där hans och Tottes spår korsas på skissen ovan, det ska väl mycket till att bara gå förbi den.)

Bruno, klockrent upptag mot första pinnen.

Sedan Zlatan. Nu hade det anlänt grävskopa och lastbil till hans upptag!? Zlatan skällde ut dem men var på det stora hela nöjd med att få säga sitt, och struntade i dem sedan.

Spåret var lagt med tanke på vinden, att han inte skulle frestas att gena.

Jag blev förvånad att han inte ville gå ut i spåret, jag drog lite i honom, men han satte alla fyra tassarna emot. Han brukar ju minst sagt vilja ut i spåret. Men en färsk hundspillning som med stor precision var lagd precis brevid spåret (efter det var lagt) förklarade saken. Han är rädd om sina tassar. Så vi gick en omväg runt detta hinder, sedan var vi på gång! En gång när han ”drev” iväg i vindens riktning (jag vet det för just där kunde jag se hur spårläggaren Lena gått i det fuktiga gräset) så vänder han sej om, tittar på mej och går tillbaks till spåret! När han plockat 4 pinnar så kommer han av sej. Han hade upptäckt att det finns kaninspillning. Då räckte inte koncentrationen till för att klara hans livs första vinkel, nä, där sket det sej:-) Men man kanske kan sälja honom till Renova som liten sopbil…

Nu var det Lena och Totte som skulle ut i spåret. Totte var grymt duktig. Hans spår var 1,2 km och hade en spetsvinkel i varje hörn och flera korsande spår med och utan hundar.

Totte tvekar inte. Här går spåret.

När jag tittade på honom så kunde jag riktigt se hur jag gått. Nosen djupt i marken, ja det är en hund som uppslukas av spåret.

Och så den goa belöningen, snusdosa i snöre med mumsigt innehåll...

Sist ut var tant Draktämjare. Hon fick göra upptaget snett från vindsidan, dvs spåret blåste från henne men riktningen bjöd till rätt riktning. Hon hade lagom tempo, inte så segt som sist. Plockade pinnar, ivrig iväg så jag hann inte rätta till linan varje gång. En ganska omständig rundning vid första vinkeln. Sedan inga problem. Första Totte korsningen märktes knappt, bara ett snabbt höger/vänster med nosen. Andra korsningen följde hon upp lite mer, kanske gick de lite mer brevid varandra än rakt över. Men hon löste det också, valde det äldsta spåret, spåret med pinnar:-)


Latmansspår

Eller ligger det mer i tiden att kalla det för återvinning? Hursomhelst så fick Eva smussla tillbaks apporterna i spåret efter Bruno hittat dem. Smussla likt en skicklig spion, för Bruno tillhör den falangen av rottisar med gener från KGB. Hur det gått till vet jag inte men de har en förmåga att se trasor, bollar och apporter rakt igenom dej med sin röntgenblick.

Sedan kan alltså spåret användas en gång till. Nu är det rena rama motorvägen för nästa hund. På bilden nedan är det spåret som jag lade för Bruno, original spåret, orange färgat. Det blå spåret är hur jag gick efter Disa när hon spårade. Om hon gick i mitt eller Eva’s spår vet jag inte, men jag skulle ändå gissa att hon mest siktade in sej på Eva, det har ju lönat sej många gånger och är färskare. Bruno är visserligen hund, men hundar har aldrig gett Disa godis, så jag tror inte hon gick i hans spår, men jag tror att hon hade lite koll på allas spår.

Disa's och Bruno's återvinningsspår. Dvs Disa återanvände Bruno's gådda spår.

Disa kan vara ganska rationell, här rationaliserade hon bort en ganska stor del av spåret. Bruno vek av mot myrstacken, så hon har själv tyckt att det var onödigt med den där lilla böjen på spåret.

Zlatan fick gå sitt andra spår efter icke matte. Ca 25 vänsterben mellan pinnarna, 7+slut. Ca en timmes liggtid. Han kom av sej när vi kom fram till ”vägen”. Traktorstigen där med ”terrängbyte”. Så han vände och tog bakspår. Jag vände honom vid ca 1:a pinnen. Efter en stund i spåret vek han av mot träsket. Jag antog att om Eva valt att gå resten av spåret genom ett träsk, så hade hon nämnt det. Så jag harklade mej lite och då gick Zlatan mot bäcken, tog upp spåret på något för mej osynligt sätt, skuttade över bäcken och började plocka pinnar igen. Han gick till träsket en gång till, Törstig? Men spårade på det hela taget väldigt fint.

Zlatans första spår med lite längre liggtid.


Nyårsafton i spårskogen!

Spårskogen med goda vänner och goda hundar.

Vindstilla äntligen. Har haft dagmardrömmar om att det ska vara storm resten av mitt liv…(Obs, ofrivillig ordvits…).

Lite surrealistiskt när de öppna ytorna var knastrigt vita och skogsytorna murrigt gröna. Foto? Nä. Återanvänder ett gammalt istället, bara för att visa hur fin skogen är.

Disa fick ett Eva-lagt spår med lite ny sträckning. Kul med nytt. Den gamla Draktämjaren var långsam idag, verkar jätteseg, jag hoppas att det beror på att hon löper. För hon tyckte att det var roligt, var bara lite långsam.

Bruno fick ett spår som gick kanon. Har missat lite av rapporteringen därifrån.

Kalle var på gott humör. Drog omkull husse i spåret två gånger. Missade ett par pinnar men var nöjd ändå. Här har fylligare rapportering efterfrågats. Särskilt map omkull dragningar.

Totte, Cocker spanieln, fick ett absolut svårt spår. Det vet jag för jag lade det. Det var lite gruvsamt, för det blev lite värre än avsett och beställt… Men som tur var är han en liten kämpe, där han kom av sej så letade han sej tillbaks till ett ”säkert” ställe och började om. Duktig hund!

Zlatan fick sitt livs första spår som någon annan gått. Husse hade gått ut ett annat spår mittemot, så han ville gå där först. Men det var bara att vänta med näsan i spårets riktning, så började han spåra. När spåret gick igenom ett hål i en gärdsgård så sa han till mej att ”-Matte matte, mina ben är för korta för att gå igenom här, jag letar upp en annan väg”, ”Nej lille vän, svarade jag, dina ben har växt betydligt senaste tiden, du kommer över den 5 cm höga stenen utan problem.” Och ser man på, han kunde trava över. Han kunde även skutta över bäcken. Hitta pinnar, missade inte så många. Vi hade sällskap i spåret, det var också nytt för honom, men han stördes inte av det. Han ville ha kontroll såklart, att ingen kom på efterkälken, men det är lika bra att vänja sej. Han kom av sej en gång. Då gick jag tillbaks med honom och han tog självmant upp spåret. Det var intressant, för jag visste ju inte om han kom ihåg vad det var han höll på med. Det gjorde han.
Lena spårläggare hade gått in i ett snår uppe på en kulle. Zlatan gick fram till snåret, sade till mej att där går inte jag in. Jag är västgötaspetsvalp, inte bulldozer. Sedan gick han runt kullen och för varje två meter ”pekade” han (med nosen) och sniffade mot spåret. Tills vi var på spåret igen.

Lena har också skrivit om denna spårdag, läs det här!

Nu är det fridens liljor här. Fyrverkerierna har börjat mullra, men det är det ingen fyrbening som tagit notis om. Får hoppas att det är lugnt när det är dags för kvällsrastningen också. Vid tolvslaget vankas det märgben, det ska väl distrahera dem från bombardemanget.


Ta da!!

Avslutning på valpkurs idag. Zlatan kom hem med stolta steg och ett Diplom!

Diplomerad valp.

Vi gjorde en ”handen på hjärtat” övning. Den ska få hunden att sätta sej när ”folk” drar upp händerna (som hundrädda gör) smart idé. Kräver nog endel träning dock.

Mycket för min del går ut på att vi ska ha en och annan tyst stund, Zlatan vill gärna tala om att han finns och vill gärna kontrollera sin omgivning. Så när han skruvar upp så får jag försöka skruva ner…knådning, baconost och lek.

Sedan en liten mentaltest, stirrande kanin, kaninskinn, svart sopsäck (=konstigt underlag), paraply, stol och tunnel i nylontyg. Orädda hundar på kursen kan man säga, lite försiktiga ibland men ingen blev rädd ens när paraplyet gav sej av på egen hand. Zlatan gick igenom tunneln med lite uppmuntran. Kanin skinnet åkte rakt in i käften, han ville inte släppa det sedan. Stirrande kaninen var bara rolig, paraplyet nosade han på men var inte särskilt intresserad, stolen var inget men soppåsen gick han nogsamt runt.

Det har varit en inspirerande och rolig kurs med engagerad instruktör och jättebra deltagare, som delat med sej av sina erfarenheter och varit roliga att gå kurs ihop med. Om någon läser, så tack ska ni ha! Det är troligt att Zlatan kommer gå kurs för Hundfröknarna igen!

Sedan bar det av till ”fältet”.

Bruno och Disa fick spår som korsade varandra, i vanlig ordning. På gps kurvorna nedan ser man Brunos blåa spår med lite vågor, så som jag lade ut det. Dessutom ser man Disas cerise spår, M format, så som hon/vi gick det.

Bruno fick "vågor" och Disa ett M.

Kalle fick ett husselagt spår. Zlatans spår var mattelagt, 20 vänsterben mellan pinnarna.

Zlatan spårade på fint, när han väl kunde ta blicken från Bruno. Tog bara 3 pinnar + slutet, men spåret var väldigt färskt och vinden drev det säkert iväg en bit, på slutet låg vinden i ryggen, där plockade han bra.

Bruno fick en hare i spåret, det var inte bra för koncentrationen. Jag har inte ritat in haren, men ungefär det översta stället som spåren korsas, där var det.

Kalle ”vaknade” efter första pinnen, lustigt att man ska veva igång den hunden?

Disa, tar upp spåret från sidan, hyfsat ok. Sedan lagom tempo och alla pinnarna in. En delad! Hon brukar inte bita hårt i dem, den var nog lite skadad från början…Vinkeln var lätt att läsa av på henne var den var, men hon löste det snabbt. Bra, hon kan ibland trassla lite med vinklar.

Nu är det fridens liljor här hemma, bara jag är vaken…


Idag spårskogen

Två premiärer för Zlatan.

Dels fick han åka i ”baksätet” i sele bredvid Disa, som en stor kille, slapp sitta i mitt knä och bli varm. Men kräktes gjorde han ändå.

Den andra premiären var att gå ett skogsspår med naturpinnar. 7 pinnar och ett slut. Ca 20 vänsterben mellan varje pinne, så det var inte så långt, men ett rejält kliv sedan sist. Men han har ju mognat på sej, så det kändes rätt.

Redan på väg till spåret så vädrade han efter det, blev laddad och ville iväg. Han tog upp spåret enkelt men vimsade lite innan spåret fäst. Första och andra pinnen nosade han bara på. Snabbt beröm och korv. Sedan började han nypa i dem och till sist fick han till och med fram lite ”ägar” beteende. Min pinne. Men är det så att du har korv, så kanske vi kan byta. Näst sista pinnen var vi en bit ifrån, men han var väldigt noga med att leta upp den. Han är för go, den lille. Och när han fick tag på slutet! Snacka om lycklig hund, vilken STOR pinne, den storleken hade han inte sett förut, as coolt…

Vi har tränat pinnletning i vardagsrummet. 24 syrén pinnar har gömts/lagts ut. 3 hundar har ”letat/hämtat”. Jag står i köket och tar emot och belönar. Zlatan har snott från Disa, efter 2 ggr fick han stryk. Man snor inte från henne. Det vanliga resultatet var 12/7/5 till Disa/Kalle/Zlatan. Men om Zlatan slutar att bita i alla pinnarna innan han kommer med en, så kommer hans score att förbättras.

Kalle hade ökat sitt pinnintresse efter senaste tidens hårdträning. Det var bra, för linan satt inte som den skulle, utan lossnade. Men det märkte aldrig Kalle, han blev infiskad när han kom med nästa pinne!

Bruno som varit på semester hade vilat sej i form. Tyckte att det var jätteroligt och hittade nästan alla pinnarna:-) Dessutom kunde han slita sej från underbar viltdoft när matte kallade på honom.

Disa var stabil, säkert upptag, jobbigt tempo, plockade alla pinnar utom en. Pinnträningen hade ingen effekt på henne, hon är redan helt fokuserad på pinnarna. Däremot är hon något yvig/slarvig i spåret. Det är därför som hon nästa alltid missar en pinne, tror jag. Pga att hon är sök hund eller har spårat vilt. Vet inte orsaken, kan vara temperamentet och tempot också. Men Bella hade högre tempo och svajade inte.

Men kameran, den fick vi inte med. Bilden är från förr.


Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning

Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.

Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.

Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).

En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…

När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.

Nya bissingar! Kommer han att bli hare?

Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.

Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.

Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.

Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.

Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.

Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!

Hösten börjar bli färgglad.

Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.

Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.

Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?

Hans upptag är bra, som vanligt!

Nu är jag i mitt spår.

Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.

Nu är jag tillbaks i mitt spår.

Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.

Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.

När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.

Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.

När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).

Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…

Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.

Solen tittade fram emellanåt.

Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.

Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.


Skogsaktiviteter

Spårskogen igen.

Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.

Blivande skogsmulle?

Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.

Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.

Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.

Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.

Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.

Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.

Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!

Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?

Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?

Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?

Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…

Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.

Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…

Här är jag!!!

Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!


Första spåret för Zlatan och första på länge för Disa

I söndags var det äntligen dags för spår skogen, lille kräkis satt fastspänd i säkerhetsbälte i framsätet hos mej. När vi kom fram så kvicknade han till fort, trist med åksjuka hoppas det går över snart.

Disa har inte spårat sedan 9/7, däremellan har hon tagit det väldigt lugnt, men senaste tiden gått längre promenader. Det var varmt och fuktigt, dämpande väder. Disa fick ett husselagt spår med 5 pinnar+slut. Hon försökte med bakspår 2 ggr! För att på tredje ta upp spåret fint. Bakspår brukar det bli när hon är lite överladdad, men inte mer än ett. Nu var hon väl lite ringrostig också och kanske inte helt återställd. Men sedan gick det fint. Det var härligt att spåra med henne igen, och hon var glad och tillags.

Kalle var också laddad, men med bättre koncentration, han gick bra.

Zlatan fick spåra med synretning.
Först gick husse iväg, Zlatan kopplad i Disas gamla påvis-koppel. Zlatan satt och tittade. När husse gömt sej så tog jag ett par steg i hans riktning, sniffade lite…och så började Zlatan spåra. Lite trevande men fram till husse kom han, och blev så glad!
Andra gången så hade Zlatan lite start försök när husse gick. Spårade direkt och blev jätteglad.
Tredje gången träningskompisen Eva som  Zlatan känner. Det gick fint men Zlatan blev lite blyg, ska jag verkligen…men med lite tålamod och stöd så vågade han och oj att det var värt det!
Hur långa spår? tja, 20-30 meter…

Bruno fick ett fint, ca 1000 m långt spår. Men svampplockare med småbarn förstörde det roliga. Det kryllar av svamp och vi hade bett dem vänta i 30 min innan de plockade just där som Brunos spår låg. De visste precis var det var. På andra sidan vägen är det minst lika fint.  Men de gav fan i det och placerade pricksäkert ut sej och sina barn i Bruno’s spår! Efter 100 m fick Bruno vika sej.

Och till sist lite bilder. Som inte har ett dugg med spårning att göra. Den första har kanske inte ens här att göra…Borde inte visas alls…(fåfänga vs exhibitionism, den senare vann).

Fotografen, ovetande om resultatet har varken kammat sej eller tänkt på att hålla in magen. Lillfingret däremot, spretar förnämt...

Gissa hunden, jo Zlatan.

Denna bild är redan lite gammal, han växer/vuxnar på sej fort! Men när matte visslar så gör han fortfarande denna min, njuter:-), (eller aj, aj, tänk på att jag har stora öron...)


I ur och skur

Men i sanningens namn så var det ett ganska skönt, stillsamt regn som föll på oss. Helt okej.

Tänkte särskilt fotografera Kalle idag, det kan ju annars verka som om jag bara hittar på att han är med, om det bara är andra hundar på bilderna. Men jag brukar fotografera honom också, de bara fastnar på lite olika sätt…

Såhär fastnade Kalle idag:

Belöning:

Vi fortsatte Kalles träning där vi slutade och utvecklade lite framåt, dvs synretning först men sista gången fick han inte synretning. Hans insats var identisk, dvs han letade, ser lite flummig ut när han jobbar, och blir jätteglad när han hittar, kommer snabbt in och ”tappar” precis vid fötterna.

Disa fick bara leta två saker idag, tar det lugnt för säkerhetsskull.

Bruno gjorde både uppletande och spår. Uppletandet går framåt och med lite tragglande med överlämningar (som Kalle också behöver) så blir det nog bra. Han fick ett spår som han inte fått förut, Kalle var nämligen med och lade ut det. Det kan ha gjort honom lite långsammare men att han gjorde uppletande övningarna kan också vara orsaken. Det märktes inte särskilt mycket på resultatet med andra ord. Intressant.

Bruno efter spåret, som Kalle ”lagt”. Regnet har slutat men det är lite blött ändå. Är hundar på B lättare att fotografera? Bella blev alltid snygg på bild medan Disa och Kalle oftast ser ut som flanar.


Uppletande

Vi använde en korrodor på ca 5×50 m.

Kalle fick synretning, 10 m avstånd, och pipleksak som belöning. Detta upprepades 2 ggr. Första gången ser han helt okoncentrerad ut, tittar knappt på synretningen, är försiktig ut, nosar, blir jätteglad när han hittar den, snabbt tillbaks till husse. Andra gången likadant men starten något ”säkrare”. OBS! synretningen och det korta avståndet är inte för att han ska förstå att han ska leta, det är för att ”rama in honom”, minska utrymmet för oönskat beteende.

Nästa gång behöll vi synretning men ökade avståndet. Han var då säkrare i starten och lika snabb och glad in. Tappar ibland föremålet men hämtar på uppmaning. Han fick köttbullar och pipleksak som belöning. När det var som roligast var han ”klar”.

Disa fick hämta 4 föremål första gången och 5 andra gången.

Här kommer Disa med en berbermössa.

Jag styr henne för mycket i halsbandet, en ovana för att slippa ”tjata” är ju smått allergisk på för mycket prat till hunden.

Här har du matte, jag hittade en berbermössa till dej! Kan man få en köttbulle?

Men jag kunde vara bättre på att ha henne fritt när jag siktar in henne.

Oj, låg Bellas gamla lös-sökrulle ute i skogen?

Dessutom så tjuvar hon ju gärna och jag ogillar att bryta henne, tycker att det är destruktivt. Det är bara det att hon gör det bättre än jag har i vana så det är jag som ska bort med händerna lite mer.

Här har en bit gammal trädgårdsslang bärgats.

Hon gör det hon ska, lämnar fint, letar utan att göra annat, snabbt in, snabbt ut.

Disa har hittat ett glasögonfodral.

Drack minst en liter vatten. Hemma var hon trött, det tar. Men å andra sidan, det är ju detta som är så roligt, det är ju det hon ska hålla på med, så det är väl inget att spara på?

Bruno fick synretning på fullt djup. Han hittar bra men tar inte med sej mössan in.

Halvrolig pryl, men om man gräver ner den...

På det avståndet hinner han med mycket själbelöning i form av grävande och dyl. Vi funderade att så länge han belönar sej själv så har han inget behov av oss och då kommer han inte jobba för oss heller. Men han gillar ändå inte att bli lämnad, så på det viset kan vi ta bort ”självbelöningen”, vi lämnar platsen. Det tillför inget i inlärandet, tar bara bort lite av hans själbelönande, så att det blir förarens belöning han ska jobba för.
För att ytterligare minska möjligheten till egna initiativ så kortade vi in avståndet. Efter tre gånger med nära identiskt resultat, Bruno kom sättande med mössan när vi gick, ändrade vi till taktiken; föraren står kvar, de andra går.  Och tanken var att föraren skulle få en chans att få in Bruno, som vant sej att springa efter oss, med mössan och kunna belöna ett korrekt beteende rikligt. Det blev ett fall framåt, Bruno kom men ”tappade” mössan och gick till föraren, som enligt direktiv bara tog honom i halsbandet utan några andra belönande signaler. Ett infångande skulle man kunna kalla det.

Såhär kan en infångad Bruno se ut. Just här är han pigg och tittar på en synretning.

Nu har det hänt en del ovanliga saker för Bruno. Matte är inte som vanligt och underliga övningar. Vad är det som händer, han ser lite osäker ut. (Bra tänker jag, han behöver bli lite osäker för att fundera.) Vi startar nästa övning. Bruno står still. Han rör inte en tass. Vi avbryter. Väntar lite, han börjar naturligtvis bli trött och vi tror att han står och tänker. Vi låter honom göra det. När vi får kontakt igen så börjar vi på sista övningen, samma utförande som förra gången men avslutningen, Bruno springer med mössan till matte! Härligt! Där kom jättebelöningen och avslutningen. Det ska bli så intressant att se vad han kommer ihåg till nästa gång:-)


Spår en varm kväll

Bilens termometer visade 23 grader. Ingen svalka i vinden. Men inte så mycket oknytt heller som sist. Tack för det.

Varmt men behagligt i skogen.

Kalles spår var husselagt. Området var ”till höger”. Några vinklar var utlagda och husse kunde konstatera att om han ringade i vinkeln så gjorde han det åt höger. Alla pinnarna bärgades varav en av husse.

Brunos spår hade ett upptag som inbjöd till bakspår. Men han tog det fint och missade sedan bara en pinne. Det var utlagt i område ”runt kullen”.

Bruno med sina ihopplockade apporter.

Disa drack nästan en liter vatten innan spårningen. Hon är under utredning för detta så hon fick ett lite kortare spår, trots att hon inte visar några trötthets tecken. Hennes spår låg i ”ravinen”. Hennes spårupptag var också inbjudande till bakspår och hon gick bakspår en bit så jag vände henne. Det är första gången jag gjort det. Jag brukar avbryta och erbjuda ett nytt påsläpp. Sedan gick det hyfsat, hon hittade tre av sju pinnar så lite avstånd från spåret hade vi nog ibland.

Disa med sin lilla skörd.

Liggtiderna var ca en timme.
När vi kom hem så kom ösregnet.


Spårträning i kvalmig skog.

En Lördagskväll. Kunde blivit katastrof, -”Jag har glömt snuset” sade husse med ett tonfall som kunde gett honom rollen som döden i vilken radioteater som helst. Men med den skillnaden, det var inte teater, det var på riktigt. Så den stackaren fick ta bilen med nyfixad aircondition medan vi andra lade ut spåren.

Alla spåren lades lite kortare än vanligt pga värmen och den fuktiga luften.

Bruno's spår

Varm, tung luft. Åskvarning på TV och i radio och vissa mörka moln.

Bruno's spår

Men regnet kom inte. Inte åskan heller. Snuset var bärgat och det var bara att ge sej iväg. Först Kalle. Han gjorde ett fint spår där han bara missade en pinne. Här hastigt fotad bland bromsar och blinningar.

Triumfbild, 6 pinnar och slut.

Sedan Bruno. Oinspirerat sade matte om starten, men sedan kom han igång och plockade alla 8 pinnarna (skulle vara 7 men en sprack vit utläggning så det fick bli 8).

Bruno strax efter spårupptaget.

Triumfbild, Bruno kan redovisa alla 8 pinnar och slut!

Sist ut var Disa. Hon harklade sej endel i början. Gott gräs här, men det sätter sej lätt i halsen. Vid en vinkel (eller vinkelliknande….) drog hon rakt fram och kom in i sitt spår igen och började gå det bakåt. Hittade lite skelettdelar, cirklade, gick bakåt, snurrade, tillbaks till sista pinnen…men sedan fick det vara nog. Sela av och gå hem. Hon plurrade lite i bäcken, rullade sej i ”något” och samlade på sej en svärm. Den tänkta triumfbilden redovisar därför 3 korrekta framåtplockade pinnar, en ”felaktigt” bakåtplockad och minst 14 flugor.

Disa redovisar sina apporter och en flugsvärm.

Vi joggade bort flygfäna och smet in i bilen. Och den gamla salgdängan ”Girls rules boys drools” fick vi vända på idag…


Kvällsspårning med Disa och Bruno

När vi lämnar bilarna för att lägga spåren så brukar det skällas, ylas och väsnas en liten stund. Mest brukar Disa höras, tätt följd av Bruno. Men varför var det då helt tyst när inte Kalle var med? Är han en katalysator för hela missmodiga stämningen? I vilket fall som helst så var det helt ljudlöst när vi gick ifrån bilarna i dag.

Idag skulle Bruno upp på mosstenen, tänkte jag. (En annan bild finns i förra spår inlägget.) Dessutom en ny avslutning, som jag rekade förra gången.

Här är jag Bruno, kom och leta upp mej!

Disa fick gå i ravinen. Hon gjorde ett bra upptag, ca 20 m djup och åt rätt håll med osynlig analys. Jag tappade linan så jag kunde inte lugna ner hennes tempo, så det var ju extra bra att hon gjorde ett säkert upptag. Gick över en pinne, missade två. Cirklade en hel del. Rullade sej i kadaver 2 gånger! Det var riktigt länge sedan sist, så jag tycker att hon var okoncentrerad.

Ganska blåsigt även om det inte märktes så mycket i skogen, så tror jag att det påverkar. Map knotten så kunde det blåst mer. De var verkligen på bettet.

Jag är bäst, hittade såhär många pinnar som jag fick korv för.

Bruno hittade pinnen på stenen. De andra också, utom en. Avslutningen gick fint även om skogen är lite lustig där, inga direkta riktmärken så man kan känna sej lite vilse.

Han kan vara nöjd med sej själv och det syns ju här att han är!

Jag är också bäst. Detta är mina pinnar.


Uppletande

Denna underskattade del av brukset. Tävlingsmomentet har blivit förenklat, nuförtiden ligger det 6 föremål i rutan på 50*50 meter, men hunden behöver bara hitta 4 st. På tävling alltså. Men nu tränar vi och då gör vi som vi vill.

För ett tag sedan hade vi en träning där vi gick på för optimistiskt med grabbarna i gänget. Kalle visste vad han skulle göra men var så störd av omgivningen att motivationen att arbeta blev för låg. Så han fick inte något gjort. Förutom att verka döv och se lurigt jaktsugen ut… Bruno kom bara nästan ihåg vad han skulle göra och vill helst behålla det han hittat för sej själv. Eller gräva ner det. Det är utgångsläget…

Först Disa, för hennes föremål kunde vi lägga ut under vallningen. Vi hade en korridor vallning av banan typ. På golfspråk hade man sagt dogleg. Det var inte avsiktligt men vallat är vallat, går liksom inte att valla bort med antimyrsyra eller liknande…

Hon gjorde förhållandevis raka skick, tog mittenregionen först, sedan djupet och sist den riktigt nära. 4 av 4. Men hon var tvungen att avsluta med en publik stajling. Efter hon passerat mej i ”fot läge” (bara svängen kvar) så går hon med svansen rakt upp och tycker att hon är gör fräck. Det tyckte inte jag.

Därefter plockade Eva fram Bruno. Han skulle ”börja från början”, inte ges utrymme för missförstånd. En glad, arbetsvillig hund var vad vi ville se.

Bruno, glad och samarbetsvillig!

Han fick synretning och hämtade glatt sina leksaker. Överlämningen var lite distansartad, men inget att bråka om eftersom en förbättring sker.

När vi gömde den urtråkiga snodden så blev det något helt annat. Usch. -”Bruno, du kan byta till dej saker med den”, försökte vi viska i hans öron, men han var kallsinnig. Leksak direkt ska det vara.

Då var det Kalles tur. Med den kraftiga okoncentrationen från sist tyngande i husses minne. Brunos pip-leksak verkade ju rolig, för hundar. Den lånades. Matte fick äran att göra synretning för den plötsligt blinda hunden -”han såg inte” sade husse. Bara att hysta om och släppa när han hade huvudet åt rätt håll. Och minsann, nu var det en mycket inspirerad Kalle som studsade iväg. Otroligt lycklig när han hittade leksaken. Kastade den i luften och lattjade. Inte så villig att komma och lämna kanske, men kalas att han fick ett ”samarbets” nöje. Nästa gång hämtade han handsken och fick pipleksaken som belöning. Kalle salig.

Analys fika.

Disa fick tre föremål, ingen chans att stajla efter fjärde, grymt snopen hund, haha. Men hon fick korv så hon blev nöjd ändå.

Bruno fick ta större djup, med sina leksaker. På halvdistans låg däcket:


Han stack omedelbart till den punkten han uppfattat synretningen och började vädra. Sedan kommer han snabbt men med avtagande tempo på slutet. Pip-leksaken fick ligga ända ute på djupet.


Kalle fortsatte att befästa att det är roligt att göra som husse vill i skogen. Han fick en liten avståndsökning med leksak längre ut, men började med att kolla in stället där han senast hittat något. Så det gäller verkligen att variera plats…

Med andra ord, en bra, positiv träning för grabbarna idag. Och som klubbade sälar när de kom hem. Disa var som vanligt:-)


Spåreri

Med knotten i färskt minne så var vi laddade med mygg spray. Vi glömde att läsa på flaskan om det var för knott eller emot knott.  Av resultatet att döma så kanske det var både och. Knotten höll sej inte alls på behörigt avstånd. Det återstod bara en sak att göra (snälla vedägaren, förlåt…)

Röken gjorde det den skulle, knotten flydde.

Värmde upp kameran med en häckvicker:-)

Nä, här blir inte bra, för lite plats för reservpåsläpp.

Första pinnen av Kalles svit på 7 pinnar och ett slut.

Nr 3. Av min godhetsskull hamnade den inte i lingonriset.

Aha, vad är det jag ser, av en ren slump har jag gått till den mossbeväxta stenen…

Först en tillbakablick på nr 4.

Inte så långt bort. Bara ca 10 vänsterben.

Där ligger den och trynar. Snart kommer Kalle, hoppas inte mina spår syns alltför tydligt.

(Kalle gjorde två varv runt stenen, då sade husse ”hopp” och Kalle tog apporten.)

Apport nr 7.

Slutet. Nu är det bara återtåget kvar.

Med solen på min skuldra och sportstracker i fickan så är det ju lätt.

Såhär ser det ut. Har inte gått här förut men det ser inbjudande ut, eller hur?

Efter ett tag ser det ut såhär. Fortfarande inbjudande, men går jag åt rätt håll? Sportstrackern i fickan hade ingen lust att vara med, får starta om telefonen…Solen är, svårt att avgöra bland moln och knott…Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sej om…för jag är säkert på väg åt rätt håll.

Kommer ut på vägen, aningen lättad (och nöjd, för terrängenvar finfin för spår) och ser man på, det var en bekant person jag fick syn på. Vimpeln är Bruno’s påsläpp.

Kalle gick ut först och hittade alla sina pinnar.

Disa och Bruno gick samtidigt men Disa’s hade lite längre liggtid.

Jag och Disa hittade 6 pinnar av 7. Disa ”bananade” påsläppet. Ser helt sjukt ut, hon har gjort det ett par gånger på söket också och det är alltid lika oväntat. Att gå ut ca 1m och direkt till stigen. Och nosa efter något helt ovidkommande. Men efter en liten påminnelse så var hon igång. Och hon var duktig, bra tempo, jag tappade ett par gånger men kunde ta mej ifatt.
Över vägen, bara en liten extra kontroll, brukar kunna trassla till det vid vägar ibland. Detta var ganska rakt över, värre med sneddning tror jag.

Bruno tog 5 pinnar av 7. Bra upptag och spårade fint.

Så det var en lyckad dag i skogen. Och framför allt en skön dag, nyregnat och vindstilla.