Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “miljöträning

Zlatan är utställd igen

My Dog är ju en prövning för en lantis hund. Jag glömmer aldrig när vi ställde ut Bella 6 mån och 33 egensinniga kilo. Hur tänkte vi då? Hon slirade på golvet (vad visste vi om coca cola och apelsinsaft på tassarna…och det är ju förresten fusk) flåsade och ögonen blev utstående och rödsprängda. Torkat slem runt hela munnen. Husse och matte blev fullständigt utmattade. Fashinerat tittade vi på ena hundekipaget efter det andra, mest imponerande var väl den lilla tanten med de fyra enorma irländska varghundarna som verkade sväva förbi angjorda i ett koppel tjockt som en sytråd. Och när domaren stapplade fram mot henne på sin käpp, då fick jag kalla kårar längs min svettiga rygg…men hon skötte sej fint, just då.

Bella, med intresset riktat på vovven bakom. Jag med en stans för att stå stadigt och sittande domaren. Det som inte syns är att det fattas ett par fingrear på hans hand, man fick själv öppna munnen på hunden:-) Samt käppen.

Bella, med intresset riktat på vovven bakom. Jag med en stans för att stå stadigt. Och så domaren, som sitter på en stol brevid bordet. Det fattas ett par fingrar på hans hand, man fick själv öppna munnen på hunden:-)

Så med detta i minne (14 år sedan) så är det i min värld prövningarnas prövning map hundmiljöträning. Zlatan hade fått lite bättre förutsättningar, han har ju varit på utställning förut samt lyckats bli ganska hundvan… Och det gick riktigt fint, vi kunde spankulera runt obesvärat. Såklart ville han hälsa på varje hund, men om man bara passerade så var det ingen big deal. Han var dessutom hyfsat tyst. Vid väntan i ringen så kunde han till och med lägga sej och relaxa en liten stund.

När vi var inne i ringen så kände han av att stå i centrum, eller om det var de föregående hundarnas stress hormon som doftade på mattan? Han blev ”laddad” och smått okontaktbar. Det är ju inte ett optimalt läge för att visa upp hur han ser ut. Men domarna har sett hundar förr, och vissa kommentarer är genomgående från förra utställningen. Själv klassar jag en exteriörbeskrivning högre för den är mer noggrann. Men hur som helst så är han Very Good, idag också. Han blev placerad som nr 3 av 3. Men vad spelar det för roll när det var kullbröderna som var före? Det är ju samma avel. Och det är ju främst det som är poängen.

Omdöme MyDog Zlatan

Omdöme MyDog Zlatan

Förresten vägdes Zlatan idag, på personvågen. 15 kg. Jag fick göra om det två gånger. Det stämde. Aptiten har ju ökat, det har den. Inget konstrande alls de sista veckorna. Och så har vi ju sprungit vår lilla runda varannan dag, oavsett väder. Så det är väl muskler alltihop:-)

Kallt är en sak, ner till -17 så är det OK. Men slasket är lite farligt, för broddarna halkar av, och det får ju egentligen inte hända.

Annonser

Åter där allt började…

Med ett MH-protokoll till uppfödaren i min ägo, så bjöd jag in mej:-) För att ohämmat skryta och stå i över min lilla Guldklimp. Är det någon som står ut med sånt så är det ju uppfödaren, eller hur?

Vi tog en sväng i skogen, han fick pussa ursöta syrran Tassa. Eller fick och fick, brorsan Grålle var inte helt överens om detta. Så det blev lite brottningsmatch också. Brottas kan jag tänkte Zlatan, men jag vill hellre vara med Tassa…

Sedan blev det fika, och se så nöjd han är, när han fick glassa med tjejerna på Tasstrampet!

Här sitter jag i en riktigt trevlig sits. Från vänster Mamma Damella, Mormor Vanja, Nala och Safir.

Zlatan gillade alla tjejerna men mamma blev favoriten! Såklart.

En annan favorit var katten som satt precis utanför dörren när vi skulle hem. Den var fin tyckte Zlatan. När den försvann in under våran bil så försökte han locka fram den med några uppfordrande lekskall. Men katten måste varit döv, den kom inte…

Väldigt nyttig miljöträning för Zlatan, som sov med ”gamnacke” i bilen när vi åkte hem.


Miljöträning med gaphalsen

Jag har insett att det är dags att miljöträna lille Zlatan. Han behöver få en lite mer avslappnad inställning till sin omgivning. Vissa saker är han bra på, att gå i den mörka hamnen med presenningar som blåser runt båtarna, det är helt OK. Men han är ju inte så van vid andra varelser.

Så igår blev det en sväng på Freeport. Där var mycket folk i rörelse. Jag hade Zlatan i vänster hand och tubosten i höger… För att omedelbart kunna belöna om han gjorde något duktigt. Eller för att få tyst på honom… Han är genuint glupsk den här pojken, och det är en välsignelse.

Han hade fullständig scanning på omgivningen, när det blev för mycket så skällde och morrade han. Så där gick vi. Men han skällde inte hela tiden, han skäller när han tycker att det finns en anledning och det verkar vara barn som springer, hoppar, skriker, åker rutschkana (värst) eller smyger och ibland något annat. Det går att få kontakt med honom, han kan utföra enkla kommando korta stunder, så han är inte blockerad, bara störd. Han lugnar sej också betydligt om man kör typ ryggsäcken och ”knådar” honom.

Den lille ljudgivaren.

Bäst som vi satt och gjorde ”ryggsäcken” så såg jag en kvinna i ögonvrån. Zlatan hetsade upp sej något väldigt och jag förstod varför när hennes barn kom fram bakom varsin pelare, de hade stått och smugit på Zlatan medan mamman var inne i affären! Inte konstigt han var tossig. Mamman frågade om det var en Drever. Det kunde jag helt ärligt neka till. Så berättade hon att hon blivit biten i näsan av en Drever när hon var barn. Näsan såg helt OK ut.

Vallaren: Jag vet inte om det är vallningsegenskap men om jag ropar in hundarna och Zlatan kommer men inte Disa, så kan jag säga ”hämta Disa” så gör han det.

Ordningsmannen: Om rottisarna ”morrpratar” så blir han helt vansinnig. Ingen får morra. Med undantag av honom själv då, såklart.

Tjuven: Når att stjäla från diskbänken! Har alltså samma ”säkerhets avstånd” som Kalle och Disa. Mankhöjd 68, 59 och ca 31. Men han har lång kropp, lång hals och en vilja av stål.

Utbrytarkungen: Halsband räcker inte för koppelpromenad i trafik. Han kan krångla sej ur lätt som en plätt. Ja, man kan ju ställa in det på ständigt stryp, men det har jag ingen lust med. Så nu är det sele som gäller. Han har varit ”rädd” för selen och jag har lockat honom att gå med att ge honom godis. Så han ”test stannar” ibland. För att se om det fortfarande går att få så lättförtjänt godis. Men det gör det inte. Han har nämligen ”dabbat” sej och visat att han kan både gå och springa alldeles utmärkt i sele. Jag är så nöjd när jag överlistar honom!

Jag har börjat träna hans uthållighet. Godis kan ibland delas ut i omständigt långsamma procedurer. Kommer det ett skall så börjar det om. Och då är han tyst. Han begriper den funktionen. Nu börjar jag om ifall han sätter tassarna på mej eller någon/något annat också. Han sätter ofta upp tassarna på rottisarnas ryggar. Det är ju inte så självklart att de ska acceptera ett beteende som kan tolkas som dominans beteende. Men de sorterar undan det, de ser det nog också bara som att han vill upp, närmre, för de reagerar inte alls. Men jag vill inte att han gör så. Det ser odrägligt bortskämt ut.