Apporterings sekvenser en vårlig februarikväll
Lite foto på Freja och Eva när de kör apportering.
Först lite posering, springer det barn där borta?
Fot
Sitt kvar
Japp. Här sitter jag, kvar!
Beslutsamt och utan intresse för fotografen.
Fångad!
Vänder åt höger, kolla nästa sekvens…
Då var det dags igen, full fart mot apporten.
Apportbocken är i fullt fokus!
Nu tar jag dej.
Tillbaks till matte, men denna gång vänder jag åt vänster.
Apportering är kul, vi kör lite till!
Griper fint, tuggar inte.
Bara ingången kvar.
Om jag var domare så hade jag sagt att det var lite slarvigt avslut. Men eftersom jag inte är det så försöker jag bara vara snabb nog med avtryckarfingret!
Ojdå, vad är nu detta? Konstig Rottweiler. Valp kanske?
Nä, det är Zlatan som jagar boll åt Eva.
Kasta, kasta, kasta!
Och varför inte apporteringsbilder på Zlatan? Jo, Zlatan är omutlig när han får tag på en apportbock. Han vill bara att det ska krasa mellan tänderna.
Platsliggning…
Träna platsliggning med Zlatan…är inte som med rottisarna. Ok, han fattar att han får ”belöning” om han ligger kvar. Även om jag inte syns. Men, man ska inte underskatta kontrollfreaket i honom när den sidan tar över. Det är helt enkelt inte värt att vänta på godis om matte eventuellt närmar sej ytterdörren. Så efter jag tränade hundarna på att jag knackade på ytterdörren så ligger han sämre än någonsin. Nu får jag börja om från början. (Det fick jag med Disa också, men av helt annan orsak.)
Zlatan vill inte lägga sej. Kalle ser besvärad ut, men har blicken mot godisburken.
Om jag lägger mej så går du kanske iväg och så knackar det på dörren och då måste jag vara först framme och kontrollera hela situationen annars kan det bli katastrooofffff!!!!!
Men jag ger mej inte. Det gör däremot Kalle, han lägger huvudet i golvet. Det här kan ta tid tycks han tänka.
Slipper tydligen inte undan.
Fäll ihop de där små korta benen, inte så stor skillnad mot ”stå” men för sakens skull ska de vara vikta vid lederna och bröstkorgen i golvet. Tack.
Javisst kan jag lägga mej, om det ska vara så noga, men jag tänker vara först till dörren och då är det en bra strategi att ha kontroll på Kalle.
Hyggligt Zlatan.
Jag står blickstill, belönar snabbt. Börja om från början…
Avslutning på förberedande lydnadskurs
”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)
Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.
Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.
Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?
Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)
Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.
Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.
Disa och Zlatan på Kilanäsan.
Samma höstdag.
Älgträning
När vi kommer upp till jaktstugan där vi ska träna så är det första jag ser en älg. Den står och mumsar på sly precis bredvid träningsplanen. Vi går ur bilen och Zlatan trumpetar lite som vanligt. Älgen verkar van. Kanske är det samma älg som vi ”träffade” på joggingrundan för några veckor sedan. Utan fjolårskalv isåfall.
Vi knallar runt lite och jag konstaterar att det är en lugn älg som inte bryr sej särskilt mycket om oss. Så vi går in på planen och där får Zlatan vara lös. Han stack mot älgen, inte helt otippat:-) Men där var ju ett staket. Och så kallade jag in honom, och han kom sättande i galopp. Vi kunde leka och träna enkla saker, typ äta godis i snabb följd… Om vi tränade svåra saker, typ fritt följ, ja då var Zlatan strax hos älgen igen. Så då fick jag kalla in honom och så höll det på. Ett gyllene tillfälle.
Till slut var älgen mätt eller trött på oss, så då kunde vi träna ”ligg kvar med avståndsbelöning” samt ”hämta till högerhanden fast jag har godis i vänster handen”. Paradgrenarna som vi planerat att visa upp på morgondagens happening, dvs avslutning på förberedande tävlingslydnad hos Hundfröknarna.
Pga bildtorka så får en gammal bild på Zlatan i dimma duga. Dimma är mitt favoritväder. Helt orelaterat förutom att han på något sätt lyckas en stund med ”sitt kvar”.
Tredje kursdagen för Zlatan, veterinär för Kalle
Skulle det synas att vi tränat baklängesfot utan snubbel? Klicka med rätt timing? Sätta framtassarna på plattan? Det korta svaret är nej,nej, JAAA!!
Det långdragna svaret är:
Zlatan var stökig och okoncentrerad unghund personifierad. Skällde, hoppade efter de andra hundarna, nosade och pissade på planen. Visade upp en djup okoncentration vid följsamhetsövningarna. Men, ibland lyckades jag tjoa loss honom från drönar stilen. Det gick även att få igång kongdragkamp, om inte ”grannen” körde med ekorrpip, det finns gränser… Så en del av lösningen är nog att jag ska bli lite mer stökig själv! Ibland. Dessutom är det grymt irriterande med sele. Den hakar upp sej i kopplet och det är helt värdelöst när man ska öva fritt följ. Så nu har han fått på sej Disas gamla rogz halvstryp på innersta läget. Och han har gått med halsen i marken en stund, men jag tycker ändå att det ser ganska bra ut, den sitter löst, han kan inte rymma och den är bred och skön för halsen. Blir nog bra.
Klicka med rätt timing? Det borde vara licens på de där sakerna. Körkort. Och jag har inte klarat uppkörningen. Vi provade hopphindret idag. För Zlatan var det första gången. Hindret var ställt på en höjd som både han och jag borde klara, jag har målbilden klar för mej, hur vi båda flyger graciöst över, och just då klickar jag. Med min högljudda utomhusklicker. Men vem står kvar så stabilt på andra sidan hindret? Det är minsann lille Zlatan det. Som just blev klickad för vägran… Inte ett öga var torrt:-)
Vi har ju tränat hyfsat ordentligt denna veckan. Inte som träningsnarkomaner, men seriöst, dvs minst en gång om dagen, korta pass. Idag ”lossnade” det med plattan. Han stod på den med framtassarna och kunde flytta lite på bakkroppen. Lite stolt över det var jag allt. Men tänkte att det blir svårt att göra om med den störningen som det blir att komma ut på träningsplanen hos hundfröknarna. För att få bästa förutsättning så tog jag med mej hemma-träbiten. Och gissa om han förvånar mej med att ta upp träningen precis på den nivå han var! Helt plötsligt en hund som vill ha kontakt, jobbar för en korvflis, och är koncentrerad! Det var riktigt roligt att se. Och vad man har med sej att hunden själv fått tänka ut vad den ska göra, att det blir en egen drivkraft.
Sedan provade han sin charm på chiwawan Dolly, det gick som förut, hon är inte impad. Alls.
Kalle hade en tuffare dag. Omläggning av bandage utan sedering inne på veterinärstationen. Full av överskottsenergi och ganska stressad. Såret behövde en hel del ompysslig och ”folk” kom och gick. Vi vill inte sedera honom, rädda att han får efterverkningar igen. Men Kalle är mutbar, mycket korv och mjukost blev det. Han tyckte inte att det var jätteroligt men han var snäll och duktig. Nu har bandageringen övergått till ett ”luftigt” vilket är lite oroligare, det ser mycket känsligare ut nu när man inte kan dra ”flex-bandaget” runt.
Även när man ligger i hårdträning så behöver man promenader.
Häromdagen såg det ut såhär i Lerkil:
Före mangroven hade tagit sej...
Han och hon fågel.
Zlatan.
Dikes ren med väg smuts.
Fåglar i träd.
Konstnärligt parkerade grävskopor.
Fåglar lämnar träd.
långsambloggen ringlar vidare 