Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för juni, 2011

Promenad i varmt naturreservat.

Flåsmopparna fick en kvällspromenad i Sandsjöbacka.

Vi var lite närgångna mot vissa delar av naturen.

Lavar på sten.

Men det är ju det här med nya perspektiv.

Blåbär eller badboll?

Och värmen som sagt, den tar hårt på våra fyrbensdrivna vänner, som inte vant sej ännu. Men så trötta att det var spontan platsliggning, nejdå, det var inte nära. Bilden nedan är garanterat arrangerad.

Kalle och Disa lagda i värmen.

Och det är ju nära till en sjö, vilken detta nötkreatur troligtvis nyss besökt.

En av invånarna passerade stigen framför oss. De har det fint här, kossorna.

Författat av vattenbäraren.

Annonser

Kvällsspårning med Disa och Bruno

När vi lämnar bilarna för att lägga spåren så brukar det skällas, ylas och väsnas en liten stund. Mest brukar Disa höras, tätt följd av Bruno. Men varför var det då helt tyst när inte Kalle var med? Är han en katalysator för hela missmodiga stämningen? I vilket fall som helst så var det helt ljudlöst när vi gick ifrån bilarna i dag.

Idag skulle Bruno upp på mosstenen, tänkte jag. (En annan bild finns i förra spår inlägget.) Dessutom en ny avslutning, som jag rekade förra gången.

Här är jag Bruno, kom och leta upp mej!

Disa fick gå i ravinen. Hon gjorde ett bra upptag, ca 20 m djup och åt rätt håll med osynlig analys. Jag tappade linan så jag kunde inte lugna ner hennes tempo, så det var ju extra bra att hon gjorde ett säkert upptag. Gick över en pinne, missade två. Cirklade en hel del. Rullade sej i kadaver 2 gånger! Det var riktigt länge sedan sist, så jag tycker att hon var okoncentrerad.

Ganska blåsigt även om det inte märktes så mycket i skogen, så tror jag att det påverkar. Map knotten så kunde det blåst mer. De var verkligen på bettet.

Jag är bäst, hittade såhär många pinnar som jag fick korv för.

Bruno hittade pinnen på stenen. De andra också, utom en. Avslutningen gick fint även om skogen är lite lustig där, inga direkta riktmärken så man kan känna sej lite vilse.

Han kan vara nöjd med sej själv och det syns ju här att han är!

Jag är också bäst. Detta är mina pinnar.


Uppletande

Denna underskattade del av brukset. Tävlingsmomentet har blivit förenklat, nuförtiden ligger det 6 föremål i rutan på 50*50 meter, men hunden behöver bara hitta 4 st. På tävling alltså. Men nu tränar vi och då gör vi som vi vill.

För ett tag sedan hade vi en träning där vi gick på för optimistiskt med grabbarna i gänget. Kalle visste vad han skulle göra men var så störd av omgivningen att motivationen att arbeta blev för låg. Så han fick inte något gjort. Förutom att verka döv och se lurigt jaktsugen ut… Bruno kom bara nästan ihåg vad han skulle göra och vill helst behålla det han hittat för sej själv. Eller gräva ner det. Det är utgångsläget…

Först Disa, för hennes föremål kunde vi lägga ut under vallningen. Vi hade en korridor vallning av banan typ. På golfspråk hade man sagt dogleg. Det var inte avsiktligt men vallat är vallat, går liksom inte att valla bort med antimyrsyra eller liknande…

Hon gjorde förhållandevis raka skick, tog mittenregionen först, sedan djupet och sist den riktigt nära. 4 av 4. Men hon var tvungen att avsluta med en publik stajling. Efter hon passerat mej i ”fot läge” (bara svängen kvar) så går hon med svansen rakt upp och tycker att hon är gör fräck. Det tyckte inte jag.

Därefter plockade Eva fram Bruno. Han skulle ”börja från början”, inte ges utrymme för missförstånd. En glad, arbetsvillig hund var vad vi ville se.

Bruno, glad och samarbetsvillig!

Han fick synretning och hämtade glatt sina leksaker. Överlämningen var lite distansartad, men inget att bråka om eftersom en förbättring sker.

När vi gömde den urtråkiga snodden så blev det något helt annat. Usch. -”Bruno, du kan byta till dej saker med den”, försökte vi viska i hans öron, men han var kallsinnig. Leksak direkt ska det vara.

Då var det Kalles tur. Med den kraftiga okoncentrationen från sist tyngande i husses minne. Brunos pip-leksak verkade ju rolig, för hundar. Den lånades. Matte fick äran att göra synretning för den plötsligt blinda hunden -”han såg inte” sade husse. Bara att hysta om och släppa när han hade huvudet åt rätt håll. Och minsann, nu var det en mycket inspirerad Kalle som studsade iväg. Otroligt lycklig när han hittade leksaken. Kastade den i luften och lattjade. Inte så villig att komma och lämna kanske, men kalas att han fick ett ”samarbets” nöje. Nästa gång hämtade han handsken och fick pipleksaken som belöning. Kalle salig.

Analys fika.

Disa fick tre föremål, ingen chans att stajla efter fjärde, grymt snopen hund, haha. Men hon fick korv så hon blev nöjd ändå.

Bruno fick ta större djup, med sina leksaker. På halvdistans låg däcket:


Han stack omedelbart till den punkten han uppfattat synretningen och började vädra. Sedan kommer han snabbt men med avtagande tempo på slutet. Pip-leksaken fick ligga ända ute på djupet.


Kalle fortsatte att befästa att det är roligt att göra som husse vill i skogen. Han fick en liten avståndsökning med leksak längre ut, men började med att kolla in stället där han senast hittat något. Så det gäller verkligen att variera plats…

Med andra ord, en bra, positiv träning för grabbarna idag. Och som klubbade sälar när de kom hem. Disa var som vanligt:-)


Spåreri

Med knotten i färskt minne så var vi laddade med mygg spray. Vi glömde att läsa på flaskan om det var för knott eller emot knott.  Av resultatet att döma så kanske det var både och. Knotten höll sej inte alls på behörigt avstånd. Det återstod bara en sak att göra (snälla vedägaren, förlåt…)

Röken gjorde det den skulle, knotten flydde.

Värmde upp kameran med en häckvicker:-)

Nä, här blir inte bra, för lite plats för reservpåsläpp.

Första pinnen av Kalles svit på 7 pinnar och ett slut.

Nr 3. Av min godhetsskull hamnade den inte i lingonriset.

Aha, vad är det jag ser, av en ren slump har jag gått till den mossbeväxta stenen…

Först en tillbakablick på nr 4.

Inte så långt bort. Bara ca 10 vänsterben.

Där ligger den och trynar. Snart kommer Kalle, hoppas inte mina spår syns alltför tydligt.

(Kalle gjorde två varv runt stenen, då sade husse ”hopp” och Kalle tog apporten.)

Apport nr 7.

Slutet. Nu är det bara återtåget kvar.

Med solen på min skuldra och sportstracker i fickan så är det ju lätt.

Såhär ser det ut. Har inte gått här förut men det ser inbjudande ut, eller hur?

Efter ett tag ser det ut såhär. Fortfarande inbjudande, men går jag åt rätt håll? Sportstrackern i fickan hade ingen lust att vara med, får starta om telefonen…Solen är, svårt att avgöra bland moln och knott…Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sej om…för jag är säkert på väg åt rätt håll.

Kommer ut på vägen, aningen lättad (och nöjd, för terrängenvar finfin för spår) och ser man på, det var en bekant person jag fick syn på. Vimpeln är Bruno’s påsläpp.

Kalle gick ut först och hittade alla sina pinnar.

Disa och Bruno gick samtidigt men Disa’s hade lite längre liggtid.

Jag och Disa hittade 6 pinnar av 7. Disa ”bananade” påsläppet. Ser helt sjukt ut, hon har gjort det ett par gånger på söket också och det är alltid lika oväntat. Att gå ut ca 1m och direkt till stigen. Och nosa efter något helt ovidkommande. Men efter en liten påminnelse så var hon igång. Och hon var duktig, bra tempo, jag tappade ett par gånger men kunde ta mej ifatt.
Över vägen, bara en liten extra kontroll, brukar kunna trassla till det vid vägar ibland. Detta var ganska rakt över, värre med sneddning tror jag.

Bruno tog 5 pinnar av 7. Bra upptag och spårade fint.

Så det var en lyckad dag i skogen. Och framför allt en skön dag, nyregnat och vindstilla.


Flykten från knottskogen

Allt verkade lugnt och fridfullt, en tillsynes helt fredlig svensk skog.

Föga anade vi att bakom varje buske, blad, barr eller barkbit satt det en armada av blodtörstande insekter vars favoritföda (vi!) närmade sej med kamera och, halleluja, stativ. De tänker stå still haha, tänkte de hungriga knotten.

De gav sej på husse först, han började hoovra och sedan fick vi fly för att rädda vårt skinn.

Det är viktigt att vara snabb nu matte, knotten tar inga fångar…

Skynda dej…

Disa rekar gömställen.

Här hittade hon ett där hon inte syns alls. Men lite syns hon faktiskt men inte tillräckligt för knott, de är närsynta.

Där är hon ju, kan du se henne på bilden ovanför nu? Det är viktigt med ett bra gömställe när man flyr från knott.

Fattar du matte, du skulle inte klara en dag i skogen utan mej!

Och om någon tycker att det ser ut som om Disa får gå okopplad i skogen så är det helt fel. Hon har ju säkerhetsbälte på sej!