Spår…
Idag fick jag faktiskt med alla hundarnas spår i min sportstracker! Zlatans dessutom både det lagda och det han gick.
Samtliga spår dokumenterade, men bara på Zlatan har man ett litet facit, hans krumbuktande före vinkeln syns. Vinkeln tog han i en liten ögla, men det syns ju inte eftersom jag stod still.
Det var lite torrt och vindigt, som förra gången. Liggtid Zlatan ca en timme, Kalle två timmar och Bruno mittemellan.
Zlatan försökte verkligen få slippa selen. Jag vet inte hur mycket den påverkar honom, får nog testa det. Spårade ok, behöver bli mer intresserad av pinnarna.
Här sitter jag vid min pinnskörd.
Jag är inte bara söt, jag är spårhund också!
Bruno fick lite vinklar och 10 apporter. Han plockade många, men den som låg i ett djurspår (litet klöv-avtryck) bredvid en stor sten, den letade han länge efter.
Mina pinnar.
Jag är inte bara spårhund, jag är söt också!
Kalle var ivrig. Att gå med honom efter Zlatan var som att byta till en liten älg.
Jag gillade mest själva spåret idag, men efter ett tag så började jag ta pinnar också.
Jag är inte bara en söt spårhund, jag är en spårälg också!
När man fotograferat klart skrytbilderna så är det ”varsågod”:
Jag behövde inte höra varsågod, jag var redan på väg i alla fall, måste se om matte har något gott i handen…
Hörde jag varsågod? Köttbulle, fort!
Var det varsågod jag hörde? Godis godis vill jag ha…
Dessutom:
På midsommardags promenaden i Plomhult hamnade Kalle öga mot öga med ett vildsvin. När hon flydde iväg över åkern så ville han efter…
Snö är mitt rätta element!
Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.
Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.
Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:
Zlatan med sin gula boll.
Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.
Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.
Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…
Snöbad
Zlatan provar detta främmande ämne. Det verkar ha fått hans gillande.
Snö, en substans som måste utforskas.
Han provar även att ta in snö och is i klumpar. Det knastrar alltid om honom när man tar in honom. Förut var det leca kulor, nu är det is. En blöt pöl på golvet måste inte vara en kiss olycka. Det kan vara bortglömd snö.
Men en sak är säker, man ska alltid ge akt på vad som finns i den lilles mun.
Försök kalla in mej nu HAHAHA !!! Jag är Zlatan stajlaren, Zlatan isbajshittaren, Zlatan den tuffe, Zlatan retstickan, Zlatan vill inte ha godis nä, Zlatan som är ofångbar när han springer och retas, oops, tydligen inte. En övermodig sväng mot matte, som såg så slö ut, och så var man fast.
Och är han en meter från öronpropparna, ja då är det faktiskt försent. Om man inte vill vänta ett dygn och återanvända. Men det vill man inte. (När Tasstrampet kommer till R-kullen, så har jag några förslag…Renova, Ragn-Sell…)
En samstämd trio. Åtminstone om man får tro bilden. En bild ljuger mer än tusen ord...
Och varför stoltserar jag på bild plötsligt då? Jo, jag har feber och dåligt omdöme. Den försvinner när jag har frisknat till. Bilden alltså. Men visst tittar vi åt samma håll alla tre…
Sommarmånaden november.
Satt och solade på verandan idag, Disa satt brevid och kisade mot solen och hade nosen i vinden. Kalle ”smög” på Zlatan och Zlatan busade tillbaks. Det är november och jag kunde inte önska mej bättre väder oavsett årstid. Härligt. Sedan räknade jag lite löst på hur långt det är till midvinter och sedan framåt lika många dagar. Det blir intressant att se hur vädret är runt månadsskiftet jan/feb. Troligtvis bistrare.
Zlatan har blivit så stor, 11 kg men och ser vuxen ut. Så man måste tala om att han, den lille skällande vovven, han är en valp som inte förstår bättre, lite osäker, eller fullständigt livrädd. Beroende på hur skeptiska folk ser ut.
Disa och Zlatan
Han är lättränad, lätt att få kontakt med. Han och Disa kan leka samtidigt med mej utan att han är fixerad vid henne. (Det gick ju fint med Disa tillsammans med Bella men var hopplöst med Kalle, han kunde inte släppa Disa) Han inriktar sej på mej. Och det är egentligen logiskt, Disa har aldrig bjudit honom på någon endaste godis…
Tre gånger har han varit på valpkurs nu. Vi går hos Hundfröknarna. Det tycker han är roligt och det är mycket intryck för honom. Men det går bra att få kontakt med honom (lättare än det var med Disa och Bella) och han håller uppe koncentrationen riktigt bra. Det är en rolig hund att träna med.
Koppelföring i ljum novemberkväll.
Och förresten, mjölktänderna har han ömsat bort. Nu är det STORA vita tandbumlingar i munnen.
långsambloggen ringlar vidare 