Disa och Zlatan
De har så många likheter att man börjar fundera på vad som skiljer dem åt. På bilden nedan ett exempel, brevid Zlatan kan anas ett av de tre ställen (det i särklass minsta…) som Disa gjort hål i väggen. Zlatan har inte gjort några hål och kommer inte att göra. (Att Disa väger 10 ggr mer och är svart/brun är iofs en skillnad, men jag tänker mer på beteende egenskaper nu)
Disa hjälper Zlatan att äta sin mat, är "lagd" på behörigt avstånd. Zlatan hjälper Disa att hjäpa honom att äta...
Disa gjorde vid 9 veckor ett flertal prydliga hål i grannens näsa. Det har inte Zlatan gjort och han kommer inte att göra.
När man lyfte upp Disa och kände att det vibrerade lite mellan händerna, då hade man 0,001 sek på sej att väja för hugget eller hålla bort henne. Kommer aldrig hända med Zlatan. (Disa hade mycket valpaggressivitet, men det växte bort.)
Medan vi funderade på om vi skulle bära Disa upp för trappan eller inte så hade hon tagit den upp och ner flera gånger redan. Zlatan väntar nedanför. Dessutom väntar han tyst!
I mitt förra liv då jag bara tyckte att vuxna vättar var söta, då hade jag inte Zlatan...
Vad är det då som är så likt? Jo, inställningen till livet. Allt är kul, kompostgaller som ramlar visar bara hur tuff jag är som kan få det att låta. Ta aldrig ett nej för givet…En tom petflaska som ramlar ner brevid mej måste genast undersökas, håll dej framme vid matlagning, spring som en oljad blixt om det finns chans till godis. Ta för dej!
Hundgårds träning
Hunden ska gilla hundgården och känna sej trygg där. Så då måste man träna. Zlatan började sitt träningspass idag med att jag städade hundgården, Disa tuggade på märgben, Kalle tuggade märgben fast i trädgården och själv sprang han i vägen för mej. Det fixar han galant, särskilt när det ska sopas. Det måste ha städats en hel del hos uppfödaren, direkt han ser ett städverktyg vet han hur det ska hanteras… Hundgården är tredelad, så de kommer inte åt varandra men de kan se varandra om de vill.
Sedan fick han vara i Kalles avdelning med sin mat och ett grisöra. Kan tyckas helt ok för många, men han skrek och pep och bet i gallret. Min korta lilla tur var inte populär och det hjälpte inte att jag kom tillbaks. Det äckliga gallret var ju kvar. Men det var ju inte hans sida, träningen/städningen fortsatte.
När det var klart fick Kalle ta sin avdelning och Zlatan mittenavdelningen. Jag stängde dörren och gick ett ”ärende”. När jag kom tillbaks så stod han obekymrat och åt. Nästa gång jag gick på ett ärende så sov han när jag kom tillbaks.
Efter en hård dag med mycket träning så är det skönt att relaxa i soffan!
Så träningen gick bra. Jag är inte så orolig heller, han är väldigt trygg, har gått ifrån honom förut och han brukar bara vara hyfsat tyst och vänta.
Sin namne till trots, Zlatan har ingen bollkänsla. Varför ska man springa efter något som man inte får in i munnen?
Zlatan vet inte hur man dribblar.
Men en gammal trädgårdsslang, det är kul!
Här gäller det att ta sats ordentligt för att komma upp!
Förr tyckte jag bara att vuxna Västgötaspetsar var söta, inte valparna.
Ful va!??
Mat
Har en valp som gärna BJUDER på sin mat och vill äta TILLSAMMANS med rottisarna. Helst i deras skålar…Puh. Det är en social tillställning. ”Ska vi äta nu? Vad har ni fått?”, ”Kolla vad jag har, kom och smaka!” Gulligt men inte så effektivt för hans näringsintag…
”Godis” däremot, definierat som ”något man får ur mattes hand för att man gjort något bra” äter han glupskt. Och det kan vara exakt samma innehåll, dvs hans foder som inte är så intressant när det är ”mat” är jättegott som ”godis”.
Så de stora får förundrat ligga och titta medan Zlatan äter, går sin lilla runda och äter igen. Till sist så går det ner. Och, ja, han vill att de är där. Helst vill han äta sida vid sida med dem. Men då skulle han svälta ihjäl…
Zlatan har lagt sej i en liten grop som han gjort själv!
Han är duktig på att gräva. Det finns tyvärr en fiberduk i vägen mot jordens mitt, så den drar han i så att han lättar med alla fyra tassarna!
Övrigt:
Disa får borrelia behandling från och med igår.
Kalle aktar tassarna så att inte Zlatan kommer för nära dem.
Zlatans första dagar hos oss
Första dagen fick de inte träffas mycket. Ville att de skulle vänja sej lite på avstånd, vid dofter och själva omställningen i flocken. En stor grej för oss men en gigantisk för hundarna.
Andra dagen. Släppte ihop Disa och Zlatan ”utan krusiduller” och det fungerade fint. Ingen kärlek men acceptans och nyfikenhet. Båda lugna. Sedan Kalle och Zlatan. Kalle fick uppmanas att ta det lugnt. Och det gjorde han riktigt bra.
Tredje dagen, fridens liljor.
Fjärde dagen börjar Zlatan ta för sej lite, vill få igång Kalle, och det är ju inte så svårt. Biter Disa i svansen och hon är för snäll. Man kan säga att han pressar läget lite…
Idag så har han tuffat till sej ytterligare. Han skrek väldigt när Disa tillrättavisade honom. Men han behövde inte bäras ut på bår eller kylas med kylspray. Med tanke på ljudgivningen så såg han förhållandevis kry ut:-)
Lång hund blir ännu längre vid närkontakt av "skum" pryl.
Man ser från dag till dag hur han växer. Får han en godis så kryper han nästan ur pälsen av glädje. Men den egna maten, den är ju bara sådär, men det går ner bättre och bättre. Han har ju sett vad som kan hända om han inte äter, det finns andra som gärna tar hand om det. Han äter bäst med sällskap av de andra hundarna. Han är ju van vid sällskap när han äter, så det får väl gå ett tag.
Disa och grisen.
Just nu tränar vi mest på inkallning, vad är det jag heter, hämta och lämna föremål (helt på lek), kontakt, inte hänga i golvmoppen och i hälsenorna. De två senaste känns viktiga, han kan vara riktigt ettrig.
zöte zlatan
Dessutom är han orädd, ett kompostgaller som välter låter ju endel, med avskräckte inte honom. (Vi hade ställt undan det för att han inte skulle hålla på med det.) Han går gärna på det sedan fast det sviktar. Ett ösregn med åska hade vi precis, han vill inte gå ut i det hårda regnet men det kan man ju faktiskt förstå. Åskmullret besvärade inte alls.
Tillbaks från djungelutflykt!
Ja, just det. En sak till att träna på, nämligen att inte gräva sej ner under verandan. Nedan begrundar han sitt resultat. Och Disa hejar på.
Grävningsarbete övervakat av Disa. Utmärkt tycker hon att hon får föra vidare Bellas kunskaper via sej själv till Zlatan.
Kom lilla gubben, så ska jag visa dej de smaskigaste grästorvorna.
Zlatans första dag
Idag var den här. Dagen vi längtat efter. På Tasstrampets kennel. Skriva papper, prata hund, så mysigt. De andra valparna bet oss lite i fötterna, men Zlatan var snäll…Skämt åsido, de är bedårande hela högen. Vi fick med oss inte bara valp utan mat och en liten pläd. Den visade sej värd sin vikt i guld. En lite orolig och trött valp somnade djupt till doften av sina syskon och mamma:
Här ska jag nana, luktar mamma.
På färden hem var han lite illamående. Så den första gången vi gav honom mat så ville han inte ha. Tyvärr glömde jag ställa upp maten, så nästa gång saknades det lite…
Att leka är kul, här är det Bellas gamla sökrulle som hämtats. Rosenbuskarna och sopkvasten har också fått en omgång.
Kul att springa runt med och bita i. Kom till mej med den en gång!
Han är så mysig. Lätt att få kontakt med. Jag minns annars valpar som enstöriga och envetna, men det var väl Disa. Kalle var också ”kontaktig” men inte som ”den här”. Jaja, första dagen är det väl lämpligt att vara till lags. Det andra kommer nog det med:-)
Nya intryck på liten valp, då blir man lätt lite sömnig igen…
Zlatan hjälper matte att blogga.
Disa blev så glad, är jätte sugen. Kalle blev också glad. Lite för glad…Vi tar det lugnt med närkontakten, det får ske i lagom takt.
långsambloggen ringlar vidare 