Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för juli, 2011

Disa och Zlatan

De har så många likheter att man börjar fundera på vad som skiljer dem åt. På bilden nedan ett exempel, brevid Zlatan kan anas ett av de tre ställen (det i särklass minsta…) som Disa gjort hål i väggen. Zlatan har inte gjort några hål och kommer inte att göra. (Att Disa väger 10 ggr mer och är svart/brun är iofs en skillnad, men jag tänker mer på beteende egenskaper nu)

Disa hjälper Zlatan att äta sin mat, är "lagd" på behörigt avstånd. Zlatan hjälper Disa att hjäpa honom att äta...

Disa gjorde vid 9 veckor ett flertal prydliga hål i grannens näsa. Det har inte Zlatan gjort och han kommer inte att göra.

När man lyfte upp Disa och kände att det vibrerade lite mellan händerna, då hade man 0,001 sek på sej att väja för hugget eller hålla bort henne. Kommer aldrig hända med Zlatan. (Disa hade mycket valpaggressivitet, men det växte bort.)

Medan vi funderade på om vi skulle bära Disa upp för trappan eller inte så hade hon tagit den upp och ner flera gånger redan. Zlatan väntar nedanför. Dessutom väntar han tyst!

I mitt förra liv då jag bara tyckte att vuxna vättar var söta, då hade jag inte Zlatan...

Vad är det då som är så likt? Jo, inställningen till livet. Allt är kul, kompostgaller som ramlar visar bara hur tuff jag är som kan få det att låta. Ta aldrig ett nej för givet…En tom petflaska som ramlar ner brevid mej måste genast undersökas, håll dej framme vid matlagning, spring som en oljad blixt om det finns chans till godis. Ta för dej!


Hundgårds träning

Hunden ska gilla hundgården och känna sej trygg där. Så då måste man träna. Zlatan började sitt träningspass idag med att jag städade hundgården, Disa tuggade på märgben, Kalle tuggade märgben fast i trädgården och själv sprang han i vägen för mej. Det fixar han galant, särskilt när det ska sopas. Det måste ha städats en hel del hos uppfödaren, direkt han ser ett städverktyg vet han hur det ska hanteras… Hundgården är tredelad, så de kommer inte åt varandra men de kan se varandra om de vill.

Sedan fick han vara i Kalles avdelning med sin mat och ett grisöra. Kan tyckas helt ok för många, men han skrek och pep och bet i gallret. Min korta lilla tur var inte populär och det hjälpte inte att jag kom tillbaks. Det äckliga gallret var ju kvar. Men det var ju inte hans sida, träningen/städningen fortsatte.

När det var klart fick Kalle ta sin avdelning och Zlatan mittenavdelningen. Jag stängde dörren och gick ett ”ärende”. När jag kom tillbaks så stod han obekymrat och åt. Nästa gång jag gick på ett ärende så sov han när jag kom tillbaks.

Efter en hård dag med mycket träning så är det skönt att relaxa i soffan!

Så träningen gick bra. Jag är inte så orolig heller, han är väldigt trygg, har gått ifrån honom förut och han brukar bara vara hyfsat tyst och vänta.

Sin namne till trots, Zlatan har ingen bollkänsla. Varför ska man springa efter något som man inte får in i munnen?

Zlatan vet inte hur man dribblar.

Men en gammal trädgårdsslang, det är kul!

Här gäller det att ta sats ordentligt för att komma upp!

Förr tyckte jag bara att vuxna Västgötaspetsar var söta, inte valparna.

Ful va!??


Mat

Har en valp som gärna BJUDER på sin mat och vill äta TILLSAMMANS med rottisarna. Helst i deras skålar…Puh. Det är en social tillställning. ”Ska vi äta nu? Vad har ni fått?”, ”Kolla vad jag har, kom och smaka!” Gulligt men inte så effektivt för hans näringsintag…

”Godis” däremot, definierat som ”något man får ur mattes hand för att man gjort något bra” äter han glupskt. Och det kan vara exakt samma innehåll, dvs hans foder som inte är så intressant när det är ”mat” är jättegott som ”godis”.

Så de stora får förundrat ligga och titta medan Zlatan äter, går sin lilla runda och äter igen. Till sist så går det ner. Och, ja, han vill att de är där. Helst vill han äta sida vid sida med dem. Men då skulle han svälta ihjäl…

Zlatan har lagt sej i en liten grop som han gjort själv!

Han är duktig på att gräva. Det finns tyvärr en fiberduk i vägen mot jordens mitt, så den drar han i så att han lättar med alla fyra tassarna!

Övrigt:

Disa får borrelia behandling från och med igår.

Kalle aktar tassarna så att inte Zlatan kommer för nära dem.


Zlatans första dagar hos oss

Första dagen fick de inte träffas mycket. Ville att de skulle vänja sej lite på avstånd, vid dofter och själva omställningen i flocken. En stor grej för oss men en gigantisk för hundarna.

Andra dagen. Släppte ihop Disa och Zlatan ”utan krusiduller” och det fungerade fint. Ingen kärlek men acceptans och nyfikenhet. Båda lugna. Sedan Kalle och Zlatan. Kalle fick uppmanas att ta det lugnt. Och det gjorde han riktigt bra.

Tredje dagen, fridens liljor.

Fjärde dagen börjar Zlatan ta för sej lite, vill få igång Kalle, och det är ju inte så svårt. Biter Disa i svansen och hon är för snäll. Man kan säga att han pressar läget lite…

Idag så har han tuffat till sej ytterligare. Han skrek väldigt när Disa tillrättavisade honom. Men han behövde inte bäras ut på bår eller kylas med kylspray. Med tanke på ljudgivningen så såg han förhållandevis kry ut:-)

Lång hund blir ännu längre vid närkontakt av "skum" pryl.

Man ser från dag till dag hur han växer. Får han en godis så kryper han nästan ur pälsen av glädje. Men den egna maten, den är ju bara sådär, men det går ner bättre och bättre. Han har ju sett vad som kan hända om han inte äter, det finns andra som gärna tar hand om det. Han äter bäst med sällskap av de andra hundarna. Han är ju van vid sällskap när han äter, så det får väl gå ett tag.

Disa och grisen.

Just nu tränar vi mest på inkallning, vad är det jag heter, hämta och lämna föremål (helt på lek), kontakt, inte hänga i golvmoppen och i hälsenorna. De två senaste känns viktiga, han kan vara riktigt ettrig.

zöte zlatan

Dessutom är han orädd, ett kompostgaller som välter låter ju endel, med avskräckte inte honom. (Vi hade ställt undan det för att han inte skulle hålla på med det.) Han går gärna på det sedan fast det sviktar. Ett ösregn med åska hade vi precis, han vill inte gå ut i det hårda regnet men det kan man ju faktiskt förstå. Åskmullret besvärade inte alls.

Tillbaks från djungelutflykt!

Ja, just det. En sak till att träna på, nämligen att inte gräva sej ner under verandan. Nedan begrundar han sitt resultat. Och Disa hejar på.

Grävningsarbete övervakat av Disa. Utmärkt tycker hon att hon får föra vidare Bellas kunskaper via sej själv till Zlatan.

Kom lilla gubben, så ska jag visa dej de smaskigaste grästorvorna.


Zlatans första dag

Idag var den här. Dagen vi längtat efter. På Tasstrampets kennel. Skriva papper, prata hund, så mysigt. De andra valparna bet oss lite i fötterna, men Zlatan var snäll…Skämt åsido, de är bedårande hela högen. Vi fick med oss inte bara valp utan mat och en liten pläd. Den visade sej värd sin vikt i guld. En lite orolig och trött valp somnade djupt till doften av sina syskon och mamma:

Här ska jag nana, luktar mamma.

På färden hem var han lite illamående. Så den första gången vi gav honom mat så ville han inte ha. Tyvärr glömde jag ställa upp maten, så nästa gång saknades det lite…

Att leka är kul, här är det Bellas gamla sökrulle som hämtats. Rosenbuskarna och sopkvasten har också fått en omgång.

Kul att springa runt med och bita i. Kom till mej med den en gång!

Han är så mysig. Lätt att få kontakt med. Jag minns annars valpar som enstöriga och envetna, men det var väl Disa. Kalle var också ”kontaktig” men inte som ”den här”. Jaja, första dagen är det väl lämpligt att vara till lags. Det andra kommer nog det med:-)

Nya intryck på liten valp, då blir man lätt lite sömnig igen…

Zlatan hjälper matte att blogga.

Disa blev så glad, är jätte sugen. Kalle blev också glad. Lite för glad…Vi tar det lugnt med närkontakten, det får ske i lagom takt.

 


Evolution i microbiotop

Nej, nu har en av hundarna gått och blivit lös i magen, tänkte jag. Och vi som ska hämta Zlatan imorgon!!!

Behövde inte följa med i svarta lilla påsen.

Men det var inte en lös baj som låg och plirade mot mej nere i gräset. Det var en padda (eller padd kamelont?) som anpassade sej efter omgivningen och såg ut som en normalstor, lös, rottweilerbaj. Fantastiskt! Fram med macrot. Nästa steg i utvecklingen måste bli att se ut som en hård rottweilerbaj, ev utblandad med öronproppar och gräs och annat. Imponerande padda. Svårt gömd i gräs dock, därav bildkvalitéten.

Söt, eller hur?


I ur och skur

Men i sanningens namn så var det ett ganska skönt, stillsamt regn som föll på oss. Helt okej.

Tänkte särskilt fotografera Kalle idag, det kan ju annars verka som om jag bara hittar på att han är med, om det bara är andra hundar på bilderna. Men jag brukar fotografera honom också, de bara fastnar på lite olika sätt…

Såhär fastnade Kalle idag:

Belöning:

Vi fortsatte Kalles träning där vi slutade och utvecklade lite framåt, dvs synretning först men sista gången fick han inte synretning. Hans insats var identisk, dvs han letade, ser lite flummig ut när han jobbar, och blir jätteglad när han hittar, kommer snabbt in och ”tappar” precis vid fötterna.

Disa fick bara leta två saker idag, tar det lugnt för säkerhetsskull.

Bruno gjorde både uppletande och spår. Uppletandet går framåt och med lite tragglande med överlämningar (som Kalle också behöver) så blir det nog bra. Han fick ett spår som han inte fått förut, Kalle var nämligen med och lade ut det. Det kan ha gjort honom lite långsammare men att han gjorde uppletande övningarna kan också vara orsaken. Det märktes inte särskilt mycket på resultatet med andra ord. Intressant.

Bruno efter spåret, som Kalle ”lagt”. Regnet har slutat men det är lite blött ändå. Är hundar på B lättare att fotografera? Bella blev alltid snygg på bild medan Disa och Kalle oftast ser ut som flanar.


Uppletande

Vi använde en korrodor på ca 5×50 m.

Kalle fick synretning, 10 m avstånd, och pipleksak som belöning. Detta upprepades 2 ggr. Första gången ser han helt okoncentrerad ut, tittar knappt på synretningen, är försiktig ut, nosar, blir jätteglad när han hittar den, snabbt tillbaks till husse. Andra gången likadant men starten något ”säkrare”. OBS! synretningen och det korta avståndet är inte för att han ska förstå att han ska leta, det är för att ”rama in honom”, minska utrymmet för oönskat beteende.

Nästa gång behöll vi synretning men ökade avståndet. Han var då säkrare i starten och lika snabb och glad in. Tappar ibland föremålet men hämtar på uppmaning. Han fick köttbullar och pipleksak som belöning. När det var som roligast var han ”klar”.

Disa fick hämta 4 föremål första gången och 5 andra gången.

Här kommer Disa med en berbermössa.

Jag styr henne för mycket i halsbandet, en ovana för att slippa ”tjata” är ju smått allergisk på för mycket prat till hunden.

Här har du matte, jag hittade en berbermössa till dej! Kan man få en köttbulle?

Men jag kunde vara bättre på att ha henne fritt när jag siktar in henne.

Oj, låg Bellas gamla lös-sökrulle ute i skogen?

Dessutom så tjuvar hon ju gärna och jag ogillar att bryta henne, tycker att det är destruktivt. Det är bara det att hon gör det bättre än jag har i vana så det är jag som ska bort med händerna lite mer.

Här har en bit gammal trädgårdsslang bärgats.

Hon gör det hon ska, lämnar fint, letar utan att göra annat, snabbt in, snabbt ut.

Disa har hittat ett glasögonfodral.

Drack minst en liter vatten. Hemma var hon trött, det tar. Men å andra sidan, det är ju detta som är så roligt, det är ju det hon ska hålla på med, så det är väl inget att spara på?

Bruno fick synretning på fullt djup. Han hittar bra men tar inte med sej mössan in.

Halvrolig pryl, men om man gräver ner den...

På det avståndet hinner han med mycket själbelöning i form av grävande och dyl. Vi funderade att så länge han belönar sej själv så har han inget behov av oss och då kommer han inte jobba för oss heller. Men han gillar ändå inte att bli lämnad, så på det viset kan vi ta bort ”självbelöningen”, vi lämnar platsen. Det tillför inget i inlärandet, tar bara bort lite av hans själbelönande, så att det blir förarens belöning han ska jobba för.
För att ytterligare minska möjligheten till egna initiativ så kortade vi in avståndet. Efter tre gånger med nära identiskt resultat, Bruno kom sättande med mössan när vi gick, ändrade vi till taktiken; föraren står kvar, de andra går.  Och tanken var att föraren skulle få en chans att få in Bruno, som vant sej att springa efter oss, med mössan och kunna belöna ett korrekt beteende rikligt. Det blev ett fall framåt, Bruno kom men ”tappade” mössan och gick till föraren, som enligt direktiv bara tog honom i halsbandet utan några andra belönande signaler. Ett infångande skulle man kunna kalla det.

Såhär kan en infångad Bruno se ut. Just här är han pigg och tittar på en synretning.

Nu har det hänt en del ovanliga saker för Bruno. Matte är inte som vanligt och underliga övningar. Vad är det som händer, han ser lite osäker ut. (Bra tänker jag, han behöver bli lite osäker för att fundera.) Vi startar nästa övning. Bruno står still. Han rör inte en tass. Vi avbryter. Väntar lite, han börjar naturligtvis bli trött och vi tror att han står och tänker. Vi låter honom göra det. När vi får kontakt igen så börjar vi på sista övningen, samma utförande som förra gången men avslutningen, Bruno springer med mössan till matte! Härligt! Där kom jättebelöningen och avslutningen. Det ska bli så intressant att se vad han kommer ihåg till nästa gång:-)


Disa hos veterinären igen

Disa dricker mycket, och vi vet inte varför. Hon mår fint än så länge men vi måste ju ta reda på vad det är som är fel.

Förra veckan undersöktes hon med ultraljud vaken, och hon var för hård och spänd då för en ordentlig undersökning. Dessutom konstaterades urinen vara utspädd, det gick inte att ta några vettiga prov utan att odla.

Igår var det dags igen. Narkossprutan tyckte hon inte om, hon tittade konstigt och förvånat efter sköterskan när hon gick. Hon blev inte arg men det var tydligt att det gjorde ont. Hon somnade i princip omedelbart, inte efter 5-10 minuter som de sade. (Och jag som är ”van” vid Bella som fick spruta efter spruta, hon var expert på att hålla sej vaken.)

I ultraljudet kollade de livmoder, urinblåsa (tog urinprov), njurar, binjurar och mjälte. Finns det fler organ så tittade de väl på dem också…Allt såg fint ut.

Så nu är hennes urin på bakterie odling. Om man inte hittar något på dessa prov så finns det fler prov att ta. Det finns till och med ett syndrom som enbart är att hunden dricker mer vatten än normalt. Vi får väl hoppas på det…

När hon skulle vakna så vaknade hon däremot långsamt. Och hon var groggy länge.

När det är varmt så vill ju de flesta ta med sej hunden in i väntrummet. Men skulle de kunna hålla sina hundar lite kort eller måste de flaxa runt i flexikoppel och reta/skrämma/störa upp de andra hundarna?

En flaxande golden matte som hade flexi och en ovanligt stor flaxande golden (eller liknande…) lyckade skapa en fighting mitt framför kassan, med en boxer. Totalt obetänksamt map ev smitta eller skador. Disa tänkte göra ett snabbt ingripande men jag förstod vad klockan var slagen och kunde stoppa henne kvickt. Vi höll oss inom våran lilla kvadratmeter.

Flax och flängmattarna lyckades få isär hundarna och golden och matten flaxade iväg. Sedan lät boxermatten sin boxer stå och glo på Disa och göra inviter, och det var inte till lek, kan jag säga. Boxern var triggad. Medan matte lite käckt hade kopplet under toffeln, under hålfotsdelen…
Jag fick vända Disa så att hon satt med ryggen till boxern och så sade jag till henne att jag lovade att ”ta hand om den” ifall den närmade sej. Hon fattade nog…för hon skötte sej fint. (Utan godis dessutom, hon skulle ju sövas.)
Boxer matten tog inte sin stirrande boxer innan receptionisten sade till henne att ”-det är nog inte så bra att den står och stirrar så” var på matte svarar  ”-Öh, vad menar du, borde man inte kunna binda upp dem här öhöh…” men tog sina tofflor och sin boxer och lufsade iväg.

Och jag, vad gjorde jag? Höll mej lugn, tyst och fin, allt för att inte väcka den ulv som jag vet sover i min lilla hund…

Certifierad väntrumsvovve.


Spår en varm kväll

Bilens termometer visade 23 grader. Ingen svalka i vinden. Men inte så mycket oknytt heller som sist. Tack för det.

Varmt men behagligt i skogen.

Kalles spår var husselagt. Området var ”till höger”. Några vinklar var utlagda och husse kunde konstatera att om han ringade i vinkeln så gjorde han det åt höger. Alla pinnarna bärgades varav en av husse.

Brunos spår hade ett upptag som inbjöd till bakspår. Men han tog det fint och missade sedan bara en pinne. Det var utlagt i område ”runt kullen”.

Bruno med sina ihopplockade apporter.

Disa drack nästan en liter vatten innan spårningen. Hon är under utredning för detta så hon fick ett lite kortare spår, trots att hon inte visar några trötthets tecken. Hennes spår låg i ”ravinen”. Hennes spårupptag var också inbjudande till bakspår och hon gick bakspår en bit så jag vände henne. Det är första gången jag gjort det. Jag brukar avbryta och erbjuda ett nytt påsläpp. Sedan gick det hyfsat, hon hittade tre av sju pinnar så lite avstånd från spåret hade vi nog ibland.

Disa med sin lilla skörd.

Liggtiderna var ca en timme.
När vi kom hem så kom ösregnet.


Naturen som inspiration

Naturen kan vara en källa till inspiration på många sätt. Tex kan jag ta med mej bilden nedan till frisören nästa gång som jag ska klippa mej och säga att jag vill ha det som stubben på bilden.

Ingen mossig frisyr det här.

Eller, hur var det nu, har jag redan gjort det?

När jag var ett barn så gick det en skräckserie på TV om triffiderna. Fick Wyndham sin inspiration härifrån? Kanske låg han i mossan lugnt och fridfullt och vände sej om och fick syn på den här?

Kaxigt eller hotfullt?

Ett blogginlägg är inte fullkomligt utan en bild på en snygg hund. Låt mej presentera, snyggare än snygg, stiligaste rottweilern i stan, Rottings Lotus!

Kalle sitter.

Och på honom växer ingen mossa.


Geosniffer och bromsar

När man geocachar så är det ibland svårt att hitta den lilla lådan. Några som är bra på att hitta är ju hundar. Och en som älskar att det är tillåtet att sticka ner nosen i varje grop och sniffa av det är den lille arbetaren på bilden nedan. Egentligen förstår jag inte hur hon vet vad hon letar efter, antalet försök har varit få och belöningarna torftiga. Max gammal torr frolic. Det kanske är för henne som för oss, kul att hitta, helt enkelt.

Denna nos är inte bara ett känsligt doftorgan, den är en effektiv gripklo också. En fullfjädrad geosniffer. Bilden är från en cache som heter "Vid vägens ända".

Just den här cache rundan gick i inlandet. Där finns det blodsugande insekter av kolossal format. Husse hade oroande kunskap om dem, ”-De sliter köttstycken ur armarna” berättade han informativt och flydde. Jag som gärna ville ha mina armar kvar följde med. När vi drog igen dörrarna såg vi hur de väntade på oss utanför. Helt overkligt, som starten på en dålig skräckfilm. (Hundarna satt redan i bilen, så deras ”armar” var skyddade.)

Tog kort på en, fick två. Och det beror på att det myllrade av dem.

De var inte blyga, snarare offensiva. Här sitter det en och stirrar på oss som om vi är lunch.

Jag är hungrig, ni ser goda ut...

Disa åker nuförtiden med säkerhetsbälte i baksätet, som är lite modifierat. Jag tänkte att jag knäpper av en bild utan att titta, dvs jag tittar inte på henne. Jag vet inte om det var bromsarna hon fascinerades av, jag bara hoppas att det inte är hennes vanliga min när matte inte ser…

Baksätespassageraren ertappad med förvånad min.


Soluppgång i fågeltorn.

Tjolöholm har ett så fint fågeltorn.

Kopplade hundar.

Det är ganska ljust redan före soluppgången vid den här årstiden. Men ändå, uppe är den inte.

Kommer den därifrån kanske? Under tornet…

Smygfotad!

Sådärja! Hem till kudden.


Mossor och lavar i Fjärås

Det finns så mycket oplåtad mossa här i värden. Jag kan glädja mossans intressegrupp i Fjärås med att just där har andelen ofotograferad mossa minskat med några %.

När man ändå är på den nivån så kan man ju passa på med en och annan lav också:

Trumpetlav

Men här fick vi något skräp på linsen, förlåt, nosen….

Lotus med blad:-)

Fulla med fästingar var hundarna efter denna expedition. Hittade nya riktigt små fästingar hela kvällen. Så det blev en ny omgång expot. Själv fick jag fantomklåda, dvs inbillade fästingar.


Spårträning i kvalmig skog.

En Lördagskväll. Kunde blivit katastrof, -”Jag har glömt snuset” sade husse med ett tonfall som kunde gett honom rollen som döden i vilken radioteater som helst. Men med den skillnaden, det var inte teater, det var på riktigt. Så den stackaren fick ta bilen med nyfixad aircondition medan vi andra lade ut spåren.

Alla spåren lades lite kortare än vanligt pga värmen och den fuktiga luften.

Bruno's spår

Varm, tung luft. Åskvarning på TV och i radio och vissa mörka moln.

Bruno's spår

Men regnet kom inte. Inte åskan heller. Snuset var bärgat och det var bara att ge sej iväg. Först Kalle. Han gjorde ett fint spår där han bara missade en pinne. Här hastigt fotad bland bromsar och blinningar.

Triumfbild, 6 pinnar och slut.

Sedan Bruno. Oinspirerat sade matte om starten, men sedan kom han igång och plockade alla 8 pinnarna (skulle vara 7 men en sprack vit utläggning så det fick bli 8).

Bruno strax efter spårupptaget.

Triumfbild, Bruno kan redovisa alla 8 pinnar och slut!

Sist ut var Disa. Hon harklade sej endel i början. Gott gräs här, men det sätter sej lätt i halsen. Vid en vinkel (eller vinkelliknande….) drog hon rakt fram och kom in i sitt spår igen och började gå det bakåt. Hittade lite skelettdelar, cirklade, gick bakåt, snurrade, tillbaks till sista pinnen…men sedan fick det vara nog. Sela av och gå hem. Hon plurrade lite i bäcken, rullade sej i ”något” och samlade på sej en svärm. Den tänkta triumfbilden redovisar därför 3 korrekta framåtplockade pinnar, en ”felaktigt” bakåtplockad och minst 14 flugor.

Disa redovisar sina apporter och en flugsvärm.

Vi joggade bort flygfäna och smet in i bilen. Och den gamla salgdängan ”Girls rules boys drools” fick vi vända på idag…


Vädrade macrot i Sandsjöbacka

Kanske inte bara för hundarnas skull som vi åkte hit, men de ville hänga med, så då fick de det.

Disa ligger förankrad under bordet. Långt från koblafforna och nära till vatten.

Under bordet ligger Disa.

Kalle var också förankrad i bordet, tyvärr lite närmre koblafforna…

Det blåste lite men något fastnade ändå, tex den här lilla vita blomman med en lus.

Vit blomma med lus

Och den här gula blomman med en annan lus, tror jag.

Småfingerört

Hej lilla lusen! Att det är en lus antar jag. Men det är inget jag tänker envisas med om annan uppfattning finns.

Mer Småfingerört:

Småfingerört

Småfingerört med knopp och blomma.

Den gula är en Småfingerört, har jag bestämt. Men den vita lyckas jag inte lista ut.

/Vattenbäraren


Tasstrampets valpar 5 veckor och två dagar.

Idag var det så spännande. Det händer ju lite mer nu och hur skulle de vara? De var jättemysiga. Såklart…

Det var dags att välja vilken valp som vi ville ha, det var inte lätt. Eller tvärtom kanske, jättelätt, för det kan ju inte bli fel! Det kan bara bli rätt. Till sist så blev det en knubbig valp med stubbsvans som vi valde.

Tänderna sylvassa....

Mitt första kriterie, -”Jag vill gärna ha en som gillar att kampa lite” var ingen hjälp i urvalet. Att de är sk ”heelers” märktes, och ”tåers” med för den delen…

Här ser vi honom busa med sin bror. Namn? Ja, det finns ett par arbetsnamn, men det får ge sej när han kommer hem till oss, vad som passar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I stamtavlan blir det troligtvis Tasstrampets Fyrfota Frodo. Gulligt.

När vi kom hem så var det avsniffning av de högre graden. Disa blir alldeles i trans. Kalle kollade också ordentligt men återgick sedan till bojen.