Långkalsongernas återkomst.
Långt in i garderoben låg de, tvättade och förvarade för att inte plockas fram innan höstkylan slog till.
Men när termometern visade 11 och regnet piskade mot rutorna när det var spårdags, ja då fick de väckas upp ur sin sommardvala.
När vi kom till skogen var den helt nytvättad och solen sken.
Zlatan fick gå först, han var sugen, drog på fint i sitt nya spårhalsband, han verkar gilla det. Han väjer lite vid bäckarna men plumsar över fint. Efter ”den stora stenen med kontrollen” så kom han av sej. När han stack upp för en brant där jag fick släppa honom och använda både händer och fötter för att komma upp så förstod jag att han var lite off. Men där uppe hängde det en snitsel i en pytteliten gran. Hm. Kan det vara den gäckande baj-snitseln som vi inte hittat? En varningssnitsel som Konny hängde upp när Kalle pluppade i Bruno’s spår. Jo, det var det, Zlatan fattade galoppen och bajade brevid. Sedan tillbaks igen och på spåret var vi!
Han har blivit lite bättre på att engagera sej i apporterna. Den sista av de små tog han till och med och höll i munnen med seger vinkel på nacken. Man kan undra vad han och Bruno suttit och småpratat om när vi lade spåren…Men att nämna ordet godis räckte för ett villigt överlämnande.
Spårdragning i blått.
Sedan Bruno. Han fick ett långt spår med många apporter. Den enda svårigheten som jag planerat var att lägga apporten exakt när jag råkade stå när jag kom till rätt antal vänsterben. Så det var riktigt bra gjort att bara tappa bort en. Han var glad Bruno, han behövde det efter gårdagens åska. (Bruno är i grunden skottfast, men ett fyrverkeri som fyrades av lagligt(!?) helt utan förvarning ändrade på det. Lång väg tillbaks efter en sådan händelse. Så när det åskar riktigt häftigt, som det gjorde igår, då blir Bruno en liten rädd hund.) Så han fick jobba av sej och det gjorde han snyggt.
Kalle har jag inte spårat med på ett tag. Han kunde vara lite halvslapp på att ta apporter. Men nu när jag skulle ta emot så höll jag på att sätta mej, han är ju 10 meter före mej, men det ser faktiskt ut som om han kommer tillbaks i ett enda skutt! Jag var glad att jag inte blev skallad! Otroligt, husse har jobbat med detta, det märks. Skickligt att träna in ett hopp också:-). Kalle har sånt kroppsspråk, hela han ser ut som en stor nos när han spårar. Och han har att göra. Han ska nämligen passa på att spåra vilt samtidigt som han personspårar. Det är jobbigt till och med för Kalles grandiosa kran. Vilt dofterna tränger djupt ner i hjätrnbarken, godisätar reflexen finns kvar men kampa med snör kong är undanträngd. Lite disträ…
Bruno fastnade inte på bild idag, men det gjorde Zlatan och Kalle. De har författat bildtexterna själva:
Jag kan titta åt alla håll utom mot den där lilla svarta saken som matte håller i. Den får jag ändå aldrig leka med.
Gräs är gott…när man inte får något annat. Det är nog bra kras i den där lille svarte, om matte någon gång råkar lägga den på bordet eller någon annat ställe som också räknas som golv….Då ska jag kras-springa med den…
Har det varit en älg på kullen?
Vem är det som traskat i träsket?
Spår…
Idag fick jag faktiskt med alla hundarnas spår i min sportstracker! Zlatans dessutom både det lagda och det han gick.
Samtliga spår dokumenterade, men bara på Zlatan har man ett litet facit, hans krumbuktande före vinkeln syns. Vinkeln tog han i en liten ögla, men det syns ju inte eftersom jag stod still.
Det var lite torrt och vindigt, som förra gången. Liggtid Zlatan ca en timme, Kalle två timmar och Bruno mittemellan.
Zlatan försökte verkligen få slippa selen. Jag vet inte hur mycket den påverkar honom, får nog testa det. Spårade ok, behöver bli mer intresserad av pinnarna.
Här sitter jag vid min pinnskörd.
Jag är inte bara söt, jag är spårhund också!
Bruno fick lite vinklar och 10 apporter. Han plockade många, men den som låg i ett djurspår (litet klöv-avtryck) bredvid en stor sten, den letade han länge efter.
Mina pinnar.
Jag är inte bara spårhund, jag är söt också!
Kalle var ivrig. Att gå med honom efter Zlatan var som att byta till en liten älg.
Jag gillade mest själva spåret idag, men efter ett tag så började jag ta pinnar också.
Jag är inte bara en söt spårhund, jag är en spårälg också!
När man fotograferat klart skrytbilderna så är det ”varsågod”:
Jag behövde inte höra varsågod, jag var redan på väg i alla fall, måste se om matte har något gott i handen…
Hörde jag varsågod? Köttbulle, fort!
Var det varsågod jag hörde? Godis godis vill jag ha…
Dessutom:
På midsommardags promenaden i Plomhult hamnade Kalle öga mot öga med ett vildsvin. När hon flydde iväg över åkern så ville han efter…
Bröderna brothers i storstan
De är så fina tillsammans, Chablis och Zlatan, man kan klappa den ene utan att den andre blir avundsjuk. De kollar till varandra när de går promenad och dricker ur samma vattenskål. Det ser ut som om de verkligen gillar varandra. Och detta utan att de har träffats särskilt mycket och bara i unghundsålder.
Eftersom regnet var av typen ”rätt som det regnade så kom det en skur…” så vågade jag inte ta med ”fin” kameran. Hade tänkt att ta en massa snygga bilder på bröderna som gör stan. De är inte helt enkla att fotografera tillsammans, dessa bröder. Särskilt inte med en mobiltelefon som är långsam och seg.
Här hade Chablis precis försökt ragga upp Zlatan till lek med av Chablis upphittad pinne. Zlatan har inte fattat leken ännu. Vaddå pinne, här finns ju så mycket att se.
Utmärkt plats för en fotosession, det är ju ändå ingen som sitter här i regnet. Det kan se ut som om Chablis kollar efter pinnar och Zlatan efter hundar. Men det vet man inte.
På Järntorget träffade hundarna en dam som de charmade. Och varningen för kladdiga tassar var inget som avskräckte henne. Helt ogenerat fick hon mycket vätte pussar av både Zlatan och Chiraq, och hade de haft svansar så hade de varit bortviftade nu.
-Det är väl västgötaspetsar?
-Jodå.
-Det var ju von Rosen som räddade dem.
-Jovisst.
En mycket trevlig dam. Men bara en, konstigt att Göteborgarna inte stod på kö för denna begivenhet.
Vi mötte endel hundar också. I Zlatans ögon några helt acceptabla men när han fick syn på Corgisar, ojdå. Då kom det fula ord ur munnen på honom. Chablis, som den coole stadskille han är, brydde sej inte alls om hundar eller annat. Jo förresten, han gillar blommor, planteringar och pinnar…
I Botaniska trädgården blommar näsduksträdet. Jag hade inte en aning om att det fanns ett sådant träd, men nu vet jag. Ser väldigt speciellt ut och mycket blommor var det också!
Vi tittade på ett ovanligt träd, ett näsduksträd.
Här blir näsduksträdet flankerat av två stiliga killar.
Nu har Zlatan börjat snappa pinnleken, jaha, något man ska äga, ja men då är jag med!
Visst är vi fina i matchande slipsar!
Det var hundar och joggare, paraplyer och spårvagnar, hiss och övergångsställen. Det verkar som om han vande sej vid det mesta men inte hundar. De blev tvärtom jobbigare för honom när han blev trött. Där behövs mer träning. Ibland bryr han sej inte men ibland blir han irriterad. Den enda skillnaden jag kan notera är att han uppför sej bättre om han går än om han står still. Han är för övrigt en liten stilleståndsindikator. Så fort vi stannade så kom ett bjäbb. Också något för oss att träna på.
Mycket intryck för Zlatan idag, somnade i bilen på vägen hem och har sedan sovit hela kvällen, med uppehåll för kvällsmat.
Analyze this…
En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.
Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.
Kalles spår.
Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.
Här är det missade slutet.
Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.
Ormbunke på sten.
Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.
Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.
Och vad hittade lille Zlatan på då?
Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.
Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.
Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?
Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!
Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.
Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.
Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.
Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.
Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.
Spårning i sol, vind och 12 plusgrader.
Tur att vi båda två tog extra tröja. För trots att skogen läar så var det inte någon sommarvärme. Men vem behöver det när man spårar? Inte Zlatan och inte Bruno, i alla fall! Så då var vi människor också nöjda.
Spåren var ganska långa, med 8 apporter och slut. Jag ska börja ”klocka” Zlatan för det är intressant att se om det verkligen går långsamt, han går ju nästan aldrig ”fel”. En behaglig upplevelse att gå bakom honom kan jag säga, när jag tänker tillbaks på mina andra ettåringar. (Förutom Kalle, han har också ett bra tempo, särskilt som ung var han ”försiktig”).
Under liggtiden hetsåt jag en tiobitars sushi, var vansinnigt hungrig. Hade inte fisken varit död, så hade jag bitit ihjäl den.
Ca en timme fick spåren gotta sej.
Den här bilden kommenterar sej själv. Stark sol, västlig stark vind.
Jag tänkte släppa på Zlatan från sidan, men jag hade inte hjärta att slita honom ifrån spåret, hade fått släpa honom eller lyfta honom, han hade ju spårat hela vägen från samlingsplatsen. Sedan tuffade han på som ett litet strykjärn. Nöp förstrött i pinnarna, så jag fick peppa honom. En köttbulle bit och spår igen. Det är intressant att han har sånt fokus men inte drag. Han gillar att spåra, för annars hade han hittat på annat som också är roligt att göra i skogen…men han tramsar inte utan jobbar vidare. Så den ”synbara arbetslusten”, mätt i intensitet har inte med intresset/”faktiska arbetslusten” att göra. Utan kanske med hur balanserat temperamentet är. På slutet kom vind, mer lyft näsa och mer drag. Det var även första gången han tappade bort sej lite. Han samlade ihop 7 av de 8 pinnarna.
Nöjd noggrann Zlatan.
Bruno hade en skarp 90 gradare och korsade en traktorväg och en bäck. Men det är inga svårigheter. Jag lade apporterna med 60 vänsterbens mellanrum. Utom en gång, för det var när jag sneddat in i lite blåbärsris. Så då blev det längre mellanrum, jag lade apporten några meter utanför. När Eva och Bruno kom tillbaks så berättade Eva att just i blåbärsriset hade han letat länge. Så antingen kan han räkna till 60 vänsterben eller så tror han att jag alltid ska jä___s! Hur som helst, han tog också 7 pinnar.
Nöjd rutinerad Bruno.
När vi lämnade bilarna för att lägga spåren så var det knäpptyst. Inga pip, skall, vrål, gnäll, yl eller annat läte. Det tyckte vi var duktigt av dem.
långsambloggen ringlar vidare 