Vallanlagstest i Tvååker
Ettårsdagen precis avklarad samt första simlektionen. Nu var det dags att se om Zlatan har några vallanlag. Fanns det något bevarat i honom av generationers generationer av kovallande hundar? Skulle han överleva? En dum men berättigad fråga från en som är okunnig. Men jag tänkte att isåfall så är det väl det naturliga urvalet.
Men jag blev aldrig orolig. Beskrivaren var uppenbart trygg med situationen samt kunnig. Jag hade inte mycket att hålla reda på, behövde bara göra som jag blev tillsagd. Resten fixade Zlatan.
Åskådare.
En Glada seglade över oss.
Nu har ni scenen klar för er, dags för Zlatan att kliva in:
Han var genast intresserad. Jag fick koppla loss honom. Då började han cirkulera runt flocken och samlade ihop dem i en liten klunga. Blev tillsagd att kalla in honom men det misslyckades. Han jobbade. Flocken flyttade sej inte. Vi gick iväg en bit. Nytt inkallningsförsök men ingen Zlatan. Sedan började vi (Jenny och jag) driva flocken något, för att se vad Zlatan gjorde. Han sprang rakt in i flocken, de delade sej något, han jagade en brun ko, sedan en svart. De sparkade efter honom, ser man på filmen. Sedan var det faktiskt vad han klarade för stunden, det är inte lätt med nya saker för en otränad hund, fysiken har han men huvudet var totalt slut!
Eftersom husse filmade Zlatan så är det inte så mycket foton på honom. Här i slutet på testet börjar han bli trött, snart är han inkallningsbar…
Det var trevligt för en matte som satt och småskämdes lite över den dåliga inkallningen att det var -”bra att hunden inte brydde sej om mej utan jobbade självständigt. Till och med på avstånd…” (Det är man inte bortskämd med från bruks och/eller rottis värden. Så bra hörrudu att din rottis skiter i dej…haha…ok annat sammanhang, jag vet. Men ändå kontrast.) Det var mycket som Zlatan gjorde fint och bra, uthållig men för lite pondus, het, lugn vallning osv. Protokollet kommer. Men som sagt, man ska inte spränga hjorden, det förstår faktiskt till och med jag. Han hade definitivt vallanlag men sprängningsförsöket och jakten drar ner omdömet till goda vallanlag. Men anlagen finns bevisligen där, det är det viktiga. Generationers generationer av först ”egen avel” och sedan på sluttampen, de sista 60 åren, bevarande av en ras som mejslats ut i sekler, och det finns i Zlatan. Det är så fint, att detta arv bevaras.
Nästa hund skulle få mycket goda vallanlag, och det är en riktigt ung tik, bara 6 månader.
Jag duckar blixtsnabbt, ni har inte en chans att träffa mej….
Skogsbygdens Zelda Mega Virus
Det kom endel regn, men det var egentligen bara skönt i värmen, och bra för hundarna.
Men ojdå…
En Puli från kennel Impeccable. Det var fyra Puli tikar med på testet. Första gången jag ser denna ras som har sitt ursprung i Ungern.
Brorsan Chablis, men finnamnet är Tasstrampets Fido Filur. Matte Liselotte har vallat Fjällkor med västgötaspetsar.
Tja, herdarna brukar väl använda en käpp när de vallar? Det tyckte Chablis att han också skulle ha.
Hjälphundar användes att hjälpa de hundar som inte ”tände”. Här är det beskrivarens egna hund Piggy på bild. (i stamtavlan Piggelina, snart med tillnamnet ”Knalletorpets”)
Piggy är ”het” i sitt vallningstemperament. Men det tog henne till två års ålder innan hon vallade alls. Det är lustigt det där, för en novis, att vallanlagen ska ”väckas”. Att de kanske finns där hela tiden men tillfället att plocka fram det ska vara det rätta.
Det syns väl att det här är roligt!
Kossorna fick lite motion till sist!
Om inget annat hjälper, ta till fula miner! Det finns ingen ko som klarar att möta denna blicken…
Här är det brorsan Chablis som ska ”väckas”.
Om jag har förstått det rätt…
så är Västgötaspetsen en såkallad heeler, som biter kossorna i hasorna.
Men vad vet jag…
Piggy och Chablis in action. Chablis springer med, men han vallar inte.
Pyret är det här som ska vara tändgnista för Danga’s Sir Väs-Ö. Att hon är kopplad beror inte på att hon är särskilt busig, men kanske att den unge hannen (9 mån) som ska testas blev lite leksugen:-)
Pyret, med vittring på kohas!
Piggy och Högaids Diiwa Iwa
Tikarna i samarbete
Zlatans favorit ko och Piggy.
Visst var jag duktig, matte?
Västgötaspetsar är ca 31 cm i mankhöjd och väger mellan 9 och 14 kg. Men det är ingen som har talat om det för dem. Och även om någon skulle göra det så är ju inte vättarna så dumma att de går på det! De vet ju att de är störst, bäst och vackrast!
Zlatans första födelsedag.
Hur har din födelsedag varit, Zlatan?
Zlatan: Jag började dagen i sakta mak. För att sedan varva ner, det blev nämligen hundgården för mej och Kalle när matte var ute på ärenden. Sedan bättrade sej saker och ting betydligt. Märgben, mums. Födelsedags presenter! Två nya flytleksaker, istället för den förstora bollen som jag nästan drunknar när jag försöker ta. Och en grisleksak som världens snällaste granne kom med. Det gör inget att hon tror att jag är en gris, hon är underbar ändå!
Jag och mina nya mackapärer.
Sedan blev det tyvärr sämre. Selen åkte på. Det hjälper inte att imitera rabiessjuk hund eller spela död. Matte verkar inte se hur jag lider. Och ännu värre, blir dessutom inlyft i bilen! Med den gamla trötta kommentaren: -”Tur att du är bärbar…” Som om man inte hört den förut. Men jag fick sitta fram med bilbälte och kunde se alla vi mötte, det förbättrar saken något.
Och dra åt skogen, åker vi inte till joggingrundan. Man måste tydligen arbeta till och med på sin egna födelsedag. Varmt är det också, och inte en enda joggare eller hund att jaga.
Men strax skulle lyckan vända sej om och le mot mej igen. Hem till boningen för kvällsmat och sedan en visserligen otäck resa men till himmelriket. Hos gammelmatte och gammelhusse finns många goda dofter. Och många spännande saker, i lagom höjd så att man når…Och så finns Skrållan. Mattes gamla docka, från innan hon ens visste vad en västgötaspets var, satt i en stol och stirrade. Det tog ett tag innan de fattade galoppen. De trodde att jag skällde på en katt. Men matte listade ut vad det var. En ”skrålla” som satt i en barnstol och stirrade på mej med sina stirriga ögon. Urk. Matte gick fram till den äckliga dockan, så jag gick efter. Innan vi skulle gå hem så sprang jag och gav skrållan en tryckare i magen. Där fick hon. Matte muttrade något om MH och juni och ”hur f_n ska det gå”. Men bara matte låter mej hjälpa till, så ska hon nog klara det!
Nu hägrar sömnen.
Ett år och mästare i mindfulness. Kolla bara här hur det går till när ett märgben ska avnjutas.
Man ska börja med att titta på läckerheten. Och dofta. Här studerar jag den kobensvita benbiten som doftar så in i märgen gott…
Känn efter med tungan. Ytan är både hård och sladdrig på samma gång. Och hal.
Leta gärna upp någon att trycka märgbenet emot, tex en påflugen fotograf.
Mmmmm…………
Har du en rottweiler, lägg dej framför honom, så att han känner sej trygg.
Kolla då och då hur långt han kommit med sitt ben. Om det mullrar är han inte färdig.
Också ett jobb.
Zlatan är inte arbetslös dagdrivare. Han är min personlige tränare. Han har många egna sätt att hålla igång mej på. Men han arbetar även med mer styrda aktiviteter, tex som joggingpartner. Efter en lågsäsong så har vi nu ökat dosen. Och Zlatan har skällt efter varje människa och dessutom ”betett” sej mot hundar. Jag har mutat honom med mjukost, för jag ville inte att han skulle få dumma vanor. Och inte bli osäker av korrigering.
Vi var på långpromenad tillsammans med hans bror häromdagen, i härliga Näsbokrok. Han tyckte att det var jättekul att träffa brorsan Chablis, och även hans äldre kompis Chiraq. De gick promenad sida vid sida och till sist fick de leka av sej. Det var inte jagelek, det var brottning. Man visste inte riktigt var den ene började och den andre slutade…
Antagligen nyttig miljöträning.
Själv börjar jag tröttna på mjukostmutan. Tanken var ju att han skulle vilja ha godis vid hundmöten istället för att bry sej om hundarna. Samt hålla sej lugn. Det sistnämnda fungerade någorlunda. Men inte det första, det blev inga framsteg. Så jag tänkte att jag gör väl som med Disa. Förutsätter att han ska uppföra sej och om han inte gör det så blir det tillsägelse. Inte så revolutionerande kanske. På rundan idag har vi mött människor och ”enkla” hundar. Och han har varit tyst! Första hunden var en lös toypudel. Den var lite olydig och kom fram så de fick hälsa. Det gillade mr Zlatan. Den andra var en gammal labrador tik som gick fot. Zlatan måste också alltid jogga ”fot” (= fint). Jag vill inte ändra position på honom för att vi får möte och jag vill inte att han ska fälla joggare som passerar oss bakifrån. Hör och häpna; det är lättare att möta hundar som är i fotposition. Svårast är frifräsarna i flexi som wobblar fram och tillbaks över stigen/vägen.
Zlatan speglar sej i Stendälden.
Avslutning på förberedande lydnadskurs
”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)
Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.
Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.
Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?
Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)
Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.
Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.
Disa och Zlatan på Kilanäsan.
Samma höstdag.
Älgträning
När vi kommer upp till jaktstugan där vi ska träna så är det första jag ser en älg. Den står och mumsar på sly precis bredvid träningsplanen. Vi går ur bilen och Zlatan trumpetar lite som vanligt. Älgen verkar van. Kanske är det samma älg som vi ”träffade” på joggingrundan för några veckor sedan. Utan fjolårskalv isåfall.
Vi knallar runt lite och jag konstaterar att det är en lugn älg som inte bryr sej särskilt mycket om oss. Så vi går in på planen och där får Zlatan vara lös. Han stack mot älgen, inte helt otippat:-) Men där var ju ett staket. Och så kallade jag in honom, och han kom sättande i galopp. Vi kunde leka och träna enkla saker, typ äta godis i snabb följd… Om vi tränade svåra saker, typ fritt följ, ja då var Zlatan strax hos älgen igen. Så då fick jag kalla in honom och så höll det på. Ett gyllene tillfälle.
Till slut var älgen mätt eller trött på oss, så då kunde vi träna ”ligg kvar med avståndsbelöning” samt ”hämta till högerhanden fast jag har godis i vänster handen”. Paradgrenarna som vi planerat att visa upp på morgondagens happening, dvs avslutning på förberedande tävlingslydnad hos Hundfröknarna.
Pga bildtorka så får en gammal bild på Zlatan i dimma duga. Dimma är mitt favoritväder. Helt orelaterat förutom att han på något sätt lyckas en stund med ”sitt kvar”.
långsambloggen ringlar vidare 