Långkalsongernas återkomst.
Långt in i garderoben låg de, tvättade och förvarade för att inte plockas fram innan höstkylan slog till.
Men när termometern visade 11 och regnet piskade mot rutorna när det var spårdags, ja då fick de väckas upp ur sin sommardvala.
När vi kom till skogen var den helt nytvättad och solen sken.
Zlatan fick gå först, han var sugen, drog på fint i sitt nya spårhalsband, han verkar gilla det. Han väjer lite vid bäckarna men plumsar över fint. Efter ”den stora stenen med kontrollen” så kom han av sej. När han stack upp för en brant där jag fick släppa honom och använda både händer och fötter för att komma upp så förstod jag att han var lite off. Men där uppe hängde det en snitsel i en pytteliten gran. Hm. Kan det vara den gäckande baj-snitseln som vi inte hittat? En varningssnitsel som Konny hängde upp när Kalle pluppade i Bruno’s spår. Jo, det var det, Zlatan fattade galoppen och bajade brevid. Sedan tillbaks igen och på spåret var vi!
Han har blivit lite bättre på att engagera sej i apporterna. Den sista av de små tog han till och med och höll i munnen med seger vinkel på nacken. Man kan undra vad han och Bruno suttit och småpratat om när vi lade spåren…Men att nämna ordet godis räckte för ett villigt överlämnande.
Spårdragning i blått.
Sedan Bruno. Han fick ett långt spår med många apporter. Den enda svårigheten som jag planerat var att lägga apporten exakt när jag råkade stå när jag kom till rätt antal vänsterben. Så det var riktigt bra gjort att bara tappa bort en. Han var glad Bruno, han behövde det efter gårdagens åska. (Bruno är i grunden skottfast, men ett fyrverkeri som fyrades av lagligt(!?) helt utan förvarning ändrade på det. Lång väg tillbaks efter en sådan händelse. Så när det åskar riktigt häftigt, som det gjorde igår, då blir Bruno en liten rädd hund.) Så han fick jobba av sej och det gjorde han snyggt.
Kalle har jag inte spårat med på ett tag. Han kunde vara lite halvslapp på att ta apporter. Men nu när jag skulle ta emot så höll jag på att sätta mej, han är ju 10 meter före mej, men det ser faktiskt ut som om han kommer tillbaks i ett enda skutt! Jag var glad att jag inte blev skallad! Otroligt, husse har jobbat med detta, det märks. Skickligt att träna in ett hopp också:-). Kalle har sånt kroppsspråk, hela han ser ut som en stor nos när han spårar. Och han har att göra. Han ska nämligen passa på att spåra vilt samtidigt som han personspårar. Det är jobbigt till och med för Kalles grandiosa kran. Vilt dofterna tränger djupt ner i hjätrnbarken, godisätar reflexen finns kvar men kampa med snör kong är undanträngd. Lite disträ…
Bruno fastnade inte på bild idag, men det gjorde Zlatan och Kalle. De har författat bildtexterna själva:
Jag kan titta åt alla håll utom mot den där lilla svarta saken som matte håller i. Den får jag ändå aldrig leka med.
Gräs är gott…när man inte får något annat. Det är nog bra kras i den där lille svarte, om matte någon gång råkar lägga den på bordet eller någon annat ställe som också räknas som golv….Då ska jag kras-springa med den…
Har det varit en älg på kullen?
Vem är det som traskat i träsket?
Zlatans framsteg och liten jämförelse med rottweiler
Zlatan gör framsteg så det susar. Hans halsbandstillvänjning var faktiskt något jag oroade mej för. Fick höra med uppfödaren för säkerhetsskull om hon hört talas om någon hund som inte kan ha halsband. Det hade hon ju naturligtvis inte… Men när jag talat med henne så förstod jag vad jag hade gjort fel. I min strävan att inte skrämma hunden med dalt i halsbandsträningen så hade jag missat hans behov av att ranta med. Jag tyckte inte att jag gick ifrån honom om jag var på samma våning, i samma hus. Men i hans värd så gjorde jag det och han kunde ju inte flytta sej (uhuhuh).
Lösningen var att alltid bära med sej honom, hur kort bit jag än gick. Så fick han ta små utflykter om han ville. Det fungerade väldigt effektivt, på en dag blev han tillvand!
Det är nog en skillnad mellan dessa raser, tänkte jag skriva, att rottisen ”gillar läget”, som en liten soldat. Men om jag tänker tillbaks lite så finns det många tillfällen att dra upp där särskilt Disa inte alls ”gillat läget”. Och att Zlatan tigger av min mat intensivt en stund för att som på ett klick rasa ihop i en liten hög och acceptera att det inte blev något. Den enda påtagliga skillnaden (som jag kan skriva under på och sätta huvudet i pant…) hittils är inlärningsförmågan, Zlatan snappar upp och lär sej ord kvickt. Och det tror jag är gårds-vallhund/moloss skillnad. Han har koll på läget, antagligen överlevde de små gårdshundarna bättre om de hade koll på läget, rottisarna behöver inte ha samma koll, de kan nämligen försvara sej…
Se här vad han kan!
Ljudet ska vara på, visst blir det irriterande efter en stund! 🙂
Zlatan med halsband.
Försöker förtvivlat minnas hur det var med de andra valparna, Kalle hade sitt när han levererades, Disa vet jag inte och vad det gäller Bella så köpte väl vi ett på vägen hem…
Jag har så att säga för mej att man bara satte fast halsbandet runt halsen och så var det bra sen. Lite kli och gny, men inte värre än att man kunde distraheras med godis. Så lättlurad är nu inte Zlatan. Han känner omedelbart att något är fel, så fort han försöker röra sej. Då ålar han sej för att försöka skava av det som fastnat. Han vill även söka skydd, känner sej utsatt.
Här är något som är riktigt fel, och det sitter runt halsen på mej.
Men halsbandet sitter kvar efter 1,5 dygn.
Ta bort det!!!
Man kan ju se vem som varit i buskarna och gnagt på nypon. Det är väl han som har nyponskal i en tand.
Det finns en fördel, han är lättare att fotografera nu!
Smyger bakom tröskeln...
Stor vovvarna fick såpduscha idag, så de var också glada…Över huvudtaget så har jag lyckats göra mej riktigt populär här hemma.
långsambloggen ringlar vidare 