Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för oktober, 2011

Bus Brothers

När man är en fyraårig rottis, det flyttar in en liten ullboll som  liksom är överallt, helt oberäknelig, och med vassa tänder, då är det inte lätt. Och den lille ullbollen försvaras av stora syrran, det blir inte lättare då. Men man vänjer sej. Man måste vänja sej. Och till sist har man vant sej. Och då kan man bli bus bröder. Olika så det förslår, en liten vallare och en stor moloss, men bröder i bus!

Lunchen serverade sej själv idag! Kalle fick en vätte arm och Zlatan serverade sej rottis kind.

Vad gör du med mej din store best!!!

Vi tar lite dragkamp istället.

Nu ska den här gamla slangen få vad den tål

Och mjölktänderna får vad de tål...

Ta det inte lugnt för min skull, jag kan bli den första flygande västgötaspetsen!

Hur går det med mjölktänderna, grabben, har du nåt att hålla emot med...

Är det den här du vill ha? Ta den då, den ligger ju här framför dej, bara att ta den.

Rottisknep nr 2, en bly tung tass strategiskt placerad.

Men stillbilder är ju inte riktigt grejen, självklart finns det rörliga bilder också:

Rottisknep nr 1? Det är inte användbart på en västgötaspets. Det blir intressant att se om någon kan avslöja knepet i en kommentar:-)

Annonser

Fullmåne

Påverkas hundar av fullmåne? De har ju redan vassa hörntänder, päls och klor.

Var ute med Zlatan och då såg månen ut såhär:

Månen i Lerkil i kväll.

Och plötsligt såg Zlatan ut såhär!!!

Men det kanske bara var något armosfäriskt.

Det sägs att Västgötaspetsar har Napoleonkomplex.

Plutten har fått tag på en alldeles för stor pinne.

Ge henne ett block, så skriver Disa under på det.

Ska han ha den, verkligen?

Nä, det klart han inte ska, han kan ju sätta den i halsen:-)

Min pinne, min pinne, min, min, min…..

Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning

Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.

Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.

Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).

En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…

När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.

Nya bissingar! Kommer han att bli hare?

Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.

Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.

Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.

Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.

Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.

Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!

Hösten börjar bli färgglad.

Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.

Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.

Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?

Hans upptag är bra, som vanligt!

Nu är jag i mitt spår.

Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.

Nu är jag tillbaks i mitt spår.

Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.

Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.

När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.

Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.

När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).

Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…

Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.

Solen tittade fram emellanåt.

Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.

Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.


Skogsaktiviteter

Spårskogen igen.

Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.

Blivande skogsmulle?

Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.

Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.

Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.

Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.

Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.

Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.

Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!

Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?

Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?

Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?

Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…

Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.

Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…

Här är jag!!!

Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!