Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “Hundfröknarna

Avslutning på förberedande lydnadskurs

”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)

Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.

Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.

Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?

Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)

Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.

Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.

Disa och Zlatan på Kilanäsan.

Samma höstdag.

Annonser

Älgträning

När vi kommer upp till jaktstugan där vi ska träna så är det första jag ser en älg. Den står och mumsar på sly precis bredvid träningsplanen. Vi går ur bilen och Zlatan trumpetar lite som vanligt. Älgen verkar van. Kanske är det samma älg som vi ”träffade” på joggingrundan för några veckor sedan. Utan fjolårskalv isåfall.

Vi knallar runt lite och jag konstaterar att det är en lugn älg som inte bryr sej särskilt mycket om oss. Så vi går in på planen och där får Zlatan vara lös. Han stack mot älgen, inte helt otippat:-) Men där var ju ett staket. Och så kallade jag in honom, och han kom sättande i galopp. Vi kunde leka och träna enkla saker, typ äta godis i snabb  följd… Om vi tränade svåra saker, typ fritt följ, ja då var Zlatan strax hos älgen igen. Så då fick jag kalla in honom och så höll det på. Ett gyllene tillfälle.

Till slut var älgen mätt eller trött på oss, så då kunde vi träna ”ligg kvar med avståndsbelöning” samt ”hämta till högerhanden fast jag har godis i vänster handen”. Paradgrenarna som vi planerat att visa upp på morgondagens happening, dvs avslutning på förberedande tävlingslydnad hos Hundfröknarna.

Pga bildtorka så får en gammal bild på Zlatan i dimma duga. Dimma är mitt favoritväder. Helt orelaterat förutom att han på något sätt lyckas en stund med ”sitt kvar”.


Distansloss och annan apportering.

OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.

Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.

Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.

Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.

Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.

Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter.  Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!

Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.

Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.

Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.

Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.


Tredje kursdagen för Zlatan, veterinär för Kalle

Skulle det synas att vi tränat baklängesfot utan snubbel? Klicka med rätt timing? Sätta framtassarna på plattan? Det korta svaret är nej,nej, JAAA!!

Det långdragna svaret är:

Zlatan var stökig och okoncentrerad unghund personifierad. Skällde, hoppade efter de andra hundarna, nosade och pissade på planen. Visade upp en djup okoncentration vid följsamhetsövningarna.  Men, ibland lyckades jag tjoa loss honom från drönar stilen. Det gick även att få igång kongdragkamp, om inte ”grannen” körde med ekorrpip, det finns gränser… Så en del av lösningen är nog att jag ska bli lite mer stökig själv! Ibland. Dessutom är det grymt irriterande med sele. Den hakar upp sej i kopplet och det är helt värdelöst när man ska öva fritt följ. Så nu har han fått på sej Disas gamla rogz halvstryp på innersta läget. Och han har gått med halsen i marken en stund, men jag tycker ändå att det ser ganska bra ut, den sitter löst, han kan inte rymma och den är bred och skön för halsen. Blir nog bra.

Klicka med rätt timing? Det borde vara licens på de där sakerna. Körkort. Och jag har inte klarat uppkörningen. Vi provade hopphindret idag. För Zlatan var det första gången. Hindret var ställt på en höjd som både han och jag borde klara, jag har målbilden klar för mej, hur vi båda flyger graciöst över, och just då klickar jag. Med min högljudda utomhusklicker. Men vem står kvar så stabilt på andra sidan hindret? Det är minsann lille Zlatan det. Som just blev klickad för vägran… Inte ett öga var torrt:-)

Vi har ju tränat hyfsat ordentligt denna veckan. Inte som träningsnarkomaner, men seriöst, dvs minst en gång om dagen, korta pass. Idag ”lossnade” det med plattan. Han stod på den med framtassarna och kunde flytta lite på bakkroppen. Lite stolt över det var jag allt. Men tänkte att det blir svårt att göra om med den störningen som det blir att komma ut på träningsplanen hos hundfröknarna. För att få bästa förutsättning så tog jag med mej hemma-träbiten. Och gissa om han förvånar mej med att ta upp träningen precis på den nivå han var! Helt plötsligt en hund som vill ha kontakt, jobbar för en korvflis, och är koncentrerad! Det var riktigt roligt att se. Och vad man har med sej att hunden själv fått tänka ut vad den ska göra, att det blir en egen drivkraft.

Sedan provade han sin charm på chiwawan Dolly, det gick som förut, hon är inte impad. Alls.

Kalle hade en tuffare dag. Omläggning av bandage utan sedering inne på veterinärstationen. Full av överskottsenergi och ganska stressad. Såret behövde en hel del ompysslig och ”folk” kom och gick. Vi vill inte sedera honom, rädda att han får efterverkningar igen. Men Kalle är mutbar, mycket korv och mjukost blev det. Han tyckte inte att det var jätteroligt men han var snäll och duktig. Nu har bandageringen övergått till ett ”luftigt” vilket är lite oroligare, det ser mycket känsligare ut nu när man inte kan dra ”flex-bandaget” runt.

Även när man ligger i hårdträning så behöver man promenader.

Häromdagen såg det ut såhär i Lerkil:

Före mangroven hade tagit sej...

Han och hon fågel.

Zlatan.

Dikes ren med väg smuts.

Fåglar i träd.

Konstnärligt parkerade grävskopor.

Fåglar lämnar träd.


Förberedande Lydnadskurs

Zlatan går lydnads kurs hos Hundfröknarna. Förberedande lydnadskurs, gudske lov. Det där med förberedande har vi tagit fasta på. Långt i förväg, innan man så att säga kan något alls…så då är ju risken för felinlärning minimal! Genialiskt, eller hur.

Bilden har inte med texten att göra. Den är helt malplacerad.

Snabb som vinden-Zlatan

Så nu ligger vi i hård träning, för att vara oss, alltså. Här tränas bakåtfot utan snubbel, klicka med rätt timing och utan att tappa klickern. Shejpar in tassar på platta utan gnag. Ska bli snygga vändningar av det. Stadga, det är bra det. Inte bara flyga iväg efter första bästa som ramlar ner. Nej, det ska få ordning på hela fadderullan, sitt kvar osv. Stadge träningen smittade av sej på apporteringsträningen. Rätt som det var trodde jag att Zlatan blivit rädd för apporten. Men han bara inte ville sträcka sej efter den. Ett inlärnings tecken, eller ett tecken på att han tänker. (Hallå, finns det någon därinne…)

I skogen fanns det en kotte.

Som en spinoff effekt får Kalle göra detsamma. Minst. Han har slutat att kasta sej på plattan, med antalet repetitioner så blir man ju bekväm. Den nya grejen är att sätta tassen strax ovanför plattan, titta på mej, vänta, och så långsamt trycka ner tassen och pressa till. Han försöker verkligen fundera ut när klicket ska komma. Han ser för skön ut när han är i shejpingtagen, Kalle.

Zlatan är lättlärd, har bra minne för ord och plats. Men det är värre när han ska göra något… Tvärtom som rottisarna. De lärde sej snabbt vad de skulle göra, men platser och ord var inte lika viktigt. Det är tex lättare att lära rottisarna apportering.

Jag glömmer ibland hur ung Zlatan är. Måste ibland jämföra med hur de andra hundarna var vi 10 mån. Jo, det hände faktiskt att de inte lyssnade, ville göra saker på eget sätt osv. Det hände också att de blev okoncentrerade av störningar i omgivningen. Det gick över fort på Disa, men Kalle är fortfarande lättstörd alt vill ha koll på omgivningen.