Polarexpedition till Gränna och Hornborgasjön
Det blev för expeditionens tema passande svinkallt. Och snö!!!
Bra för mej, jag är nämligen polarhund. Det är bästa sättet att lyckas med en polarexpedition, är att ha polarhundar som jag.
Det var en lycklig överraskning att kunna ta ett snöbad!
Vi var på väg till Gränna Museum för att se på utställningen om Andrées vätgasballong. Och Axel Stakes nyhittade foton. Jag såg att Konny plockade med sej teleobjektivet. Det är varken smidigt eller behändigt.
Axel Stakes foto på bygge av ballonghus.
När de slutligen bestämt sej för att ge upp ballongfärden och landa. Slädarna ska packas och utrustning räddas. Ballongen är fortfarande ganska stor, det behövs nog inte så mycket vind för att den ska kränga till. Nils Strindberg plockar fram expeditionens kamera utrustning och fotograferar. Jag funderar en hel del på hur det känns att föreviga detta ögonblick.
Kameran med stereooptik, som skulle vara lätt, hållbar och smidig. På ovansidan av kameran kunde man ställa in datum, klockslag och väderstreck, för instämpling på filmen. När de hittade filmbehållarna efter ca 30 år så var de blöta. Men det fanns information kvar i filmen som en fotograf lyckades hitta en metod för att framkalla.
Om det inte var med livet som insats så skulle jag gärna driva över polarisen i en tyst ballongfarkost.
Det är en väldigt fin utställning de har på Gränna Museum. Mycket av utrustningen och kläder är bevarat. Och så dessa suggestiva fotografier.
Man blir hungrig i kölden. Tack och lov för polarutrustad husbil, med gasolkök där en lyxig lunch kan tillredas.
Vi då? Undrar några i bakgrunden.
Lite kaffe på det. När de kokade kaffe i Örnen så ville de ju inte antända vätgasen i ballongen. De kokade sitt kaffe i ett primuskök som dinglade 8 meter under korgen. Det tog 18 minuter enligt Andrées anteckningar.
”-Hur långt är det till Hornborgasjön?” Där kom förklaringen till teleobjektivet. På radion hade de sagt att där var 9000 tranor, ovanligt tidigt i år.
Här kommer våra bilder på tranor, de flesta har Konny tagit.
En tidig vårkväll
Det har sin charm med en ljummen kväll. Efter vintern är man glad för vindstilla och tillräckligt ljust för att se var man sätter fötterna.
De syns inte på bild, men en liten flugsvärm cirklade runt vassanhopningen i trädböjen.
Ängen var full av fantastiska dofter.
Zlatan har uppnått en ny mognadsgrad, han kan tigga godis ute! Vilket innebär att man kan muta fast hans lille röv i marken, korta stunder. I och med detta, börjar hans liv i lydnad, haha. Eller så får han jobb i Margots diplomat stab. Nej förresten, det var ju den andre Zlatan som skulle börja där.
Förra årets vass.
Solen belyser vipporna. Och lite hundsaliv på UV-filtret.
I morgon är det solförmörkelse, men det ska regna.
Videkissarna tittar fram.
Vass i långa banor
Konny och Kalle
Blåsippsbacken med Zlatan
Zlatan, nu är vi ju i blåsippsbacken, kan du hitta några blåsippor?
Ja, här är en blåsippa!
Apporterings sekvenser en vårlig februarikväll
Lite foto på Freja och Eva när de kör apportering.
Först lite posering, springer det barn där borta?
Fot
Sitt kvar
Japp. Här sitter jag, kvar!
Beslutsamt och utan intresse för fotografen.
Fångad!
Vänder åt höger, kolla nästa sekvens…
Då var det dags igen, full fart mot apporten.
Apportbocken är i fullt fokus!
Nu tar jag dej.
Tillbaks till matte, men denna gång vänder jag åt vänster.
Apportering är kul, vi kör lite till!
Griper fint, tuggar inte.
Bara ingången kvar.
Om jag var domare så hade jag sagt att det var lite slarvigt avslut. Men eftersom jag inte är det så försöker jag bara vara snabb nog med avtryckarfingret!
Ojdå, vad är nu detta? Konstig Rottweiler. Valp kanske?
Nä, det är Zlatan som jagar boll åt Eva.
Kasta, kasta, kasta!
Och varför inte apporteringsbilder på Zlatan? Jo, Zlatan är omutlig när han får tag på en apportbock. Han vill bara att det ska krasa mellan tänderna.
Solen tittade fram, minsann.
Det var dags för Kalle att få träffa sin pappas matte. Pappa Bazco var ju Disa moster till och så ligger det till med släktbanden. Kalle är väldigt förtjust i Carro.
I barnvagnen ligger det två bebisar. Men den ena är väldigt liten och syns knappt;-)
Det blev en sväng i Fjärås, runt bräckan.
Från vänster. Zlatan, Carro, Smilfinken (Kalle), Meja (syns inte) och Love.
Zlatan saknade respekt för det ärevördiga gravfältet, han sprätte omedelbart upp en jordhög.
I en glugg mellan träden syntes Lygnern. Åt andra hållet ser man havet. Biltrafiken är avstängd här nu sedan några år tillbaks. Det är härifrån vårt vatten kommer, så det var trevligt att notera att det ser så fräscht ut! Kalle fortsätter att smila in sej:-)
Sunvära OldLadies anno 2015
För många år sedan spelade jag bandy i Sunvära damlag. Vi segade oss sakteliga upp genom seriesystemet, från div 3 till div 1 som kallades allsvenskan så småningom. När vi vann div 3 för första gången, med målskillnaden 86-4 så råkade vi ut för något som antagligen är unikt. Vi blev inte uppflyttade för vi var för dåliga för div 2! Så det blev att gneta på en säsong till i 3:an. Denna gången förbättrade vi målskillnaden till 90-0. Det var tydligen gott nog, för sedan blev det div 2 för oss.
Väl i div 2 så förlorade vi match efter match. Till sist drillade tränaren Arne in oss i taktiken ”alla försvarar utom Anki” med ett avancerat utstyrnings koncept (vi avlöste varandra för att styra ut motståndarna till hörnflaggan. Mycket effektivt.) Efteråt sade Arne ”-Jag tyckte synd om dägerna, de borde få vinna en match”. Det gjorde vi! Om jag inte minns fel så var det mot serieledarna Tranås. De blev nog väldigt förvånade.
Nu har vi blivit så många före detta spelare att vi kan spela match med två lag. Så i lördags så var det dags för årets omgång.
Lagindelningen var inte så vetenskaplig, men vi försökte få både försvarare och anfallare till båda lagen. Med 21 st spelare så hade vi småmål istället för målvakt och inga avbytare.
Vi kallas ”Old Ladies” men vi är fortfarande viga!
Kanske borde blivit hörna ibland. Suget att ställa sej i köttmuren har dock avtagit, så det blev inga. Utan domare så är ju sånt lite smidigare.
Notera det obligatoriska barnet i snöhögen.
Ganska varmt och soligt.
Det är inte bara på TV som man inte alltid ser bollen. Som van bandyspelare så vet man ändå var bollen är. Jag har tappat lite av den känslan märkte jag.
De vita hade några vassa anfallare!
Jag försökte hålla koll på dem.
Trötta hemvändare och en lurig ”vit”.
Dags att vända?
Ingen domare och inga målvakter. Inga frislag. Inga hörnor. Men vid hög klubba gick bollen över till andra laget.
Även om det gått 20 år, så har man samma stil. Jag fick tag på samma klubba, den med hål i!
”Här vill jag ha passningen” Men vi i röda laget är inte oroliga.
Nu är det däremot stor fara, jag som en ensam liten röd mot två vita måltjuvar.
En hemåkning och sedan kunde man vara lite mör. Tveka inte att passa någon annan…
Det är nog så att de vita Halland vann. Jag höll inte räkning på målen men är rättså säker ändå.
Töstiga och utpumpade. Träningsvärken är säkrad, detta är 60 minuter som kommer att kännas i flera dagar.
Vem vann? Vi, såklart! De flesta på bilden har slutat sitt aktiva bandyspelande efter 1994. Inget i min utrustning är nyare än så.
Tack Morsan för att du tog alla korten! Vi har inte stor publik, men vi har den bästa publiken! Det är det som räknas.
Smörgåstårtan var så snygg att den måste få en egen bild. Den lär ha varit god också!
Sedan gick kvällen över i nästa fas. Där OldLadies drog sina rövar historier om hjältedåd på bandyplanen och annat som med hjälp av årens gång vävts in i ett hälsosamt rosa skimmer.
Tack för en oförglömlig tillställning alla nya och gamla OldLadies kompisar. Vi ses igen nästa år!
Klippor i mulet väder.
Hundrundorna;
Zlatan och jag gick ner till Stendälden (gammalt täljstensbrott). På andra sidan ”vattnet” kan man se en liten stenstuga, om man tittar noga.
Kalle trånade efter sprängningsarbetarna, men ingen kom och klappade honom. Annars brukar han vara lite av en ”klapp-magnet”.
Som två skuggor gled vi igenom Lerkils mörka kvällsdis.
Fotbollsträning i Lerkil
En pöl i Lerkil. spännande kväll:-)
Nordkap juli 2014
Vägen dit
Vi tog det lugnt.
Zlatan fick stå still ett ögonblick och se ut som om han beundrade utsikten.
Föga anade vi att dimman var på väg in.
Renarna spankulerade som de ville, även här.
Nu kör vi rakt ut mot världens ände…
Och så landade vi, vi var på en annan planet! Ett annat ljus, en annan luft, fantastiskt.
Tälten var estetiskt utplacerade. Husbilsparkeringen var inte lika tilltalande.
En av de maffigare platserna att ställa sitt tält på!
Inträdet var 500:-. För det hade man fri parkering i två dygn samt fritt tillträde till souvenir shop, resataurang och museum.
Tjock tjocka!
Dimman sänkte temperaturen från 25 till 8 grader.
Här fanns räcke, som man kunde luta sej mot.
Dimma framför midnattssolen. Det var ingen vanlig dimma, det var regndroppar som hängde i luften!
Midnatt
Vi frågade en svensk servitris (många som jobbade där var svenska) när dimman kunde tänkas spricka upp. Svaret blev ”om en vecka kanske”. Med andra ord kom vi i värsta dimmsäsongen.
Drömmen fortsatte
En av renarna. De hittade tydligen mat i denna rättså karga omgivning.
Raggig sommarpäls!
Ingen höjdrädsla här!
Den lilla lilla knaggen på andra sidan, dit ska jag!
Vi hade väl tur, någorlunda dimm fritt dag nr 2.
Jadå…
Klippan sträcker sej 600 m över vattenytan.
Bakom molnen kan man ana spetsen på öns nordligaste udde. Nordkaps klippan är inte nordligast, men den är mest spektakulär!
Om du inte gillar valpar, sluta titta nu!
Knalletorpets valpar blev 22 dygn idag, och hanteringstränade har de minsann också blivit! De är ju liksom OEMOTSTÅNDLIGA och man bara måste känna på dem och lukta dem i nacken, de luktar lika gott som de är gulliga.
Jag har nästan ingen självkritik alls med att lägga ut dessa bilder, som förvisso Konny har tagit, för de är ju söta allihop! Håll till godo, här är ett helt lass små nallebjörnar, med små små bissingar och en av dem dessutom med ett riktigt humör!
Japp. Det är definitivt tänder som sticker ut där. Och för den som tvivlar, de känns också!
Zippelina och broder Z
Zippelina och broder Z
zmå zöta zyzkon zom znufzar
zmå zöta zyzkon zom znufzar
Zippelina och broder Z
Zippelina
Broder Z
Zivert
Zippelina
Zivert
Bröderna Z
Bröderna Z
Alla 4
Såhär gör vi när vi ska till tandläkaren!
Är du go i huvvet?
Borde vara Zune. Men är nog Zverker!
Zunes rumpa och Zippelinas nacke.
Favorit i repris, men lite mer luft.
Åh, morsan…
Från vänster, Zippelina, Zivert/ Zverker, Zune med stump, Zivert/ Zverker
Duktiga och stolta modern Piggelina.
Zippelina
Zune-Zparv
Zivert-Zkrutt
Zverker-Zmula
Även om de sover mest så tycker jag att de var ganska livliga. Och deras olika personligheter märks också. Zune har humör och säger ifrån, Zivert utforskar omgivningarna, Zverker är tryggheten själv och Zippelina gillar dragkamp, i allafall i min tröja! Som jag minns det så var Zlatan den självständiga och utforskande typen redan som liten parvel. Och det har hållit i sej, tex på MH där han omedelbart sprang hela vägen till figgen. Sedan ville han i och för sig inte leka, men det är ju en annan egenskap.
Fascinerande att se dessa ljuvliga små varelser. Stolt ”gammelmatte”.
Bilder från Tasstrampet på Zlatan och hans syskon vid ca 23 dygns ålder. Zlatan är den största valpen och har en stumpsvans. Han är en av två ljusa och den andra ljusa är en tik som också var stor, så de går att förväxla. Med säkerhet är det Zlatan överst i bild nr 7 uppifrån.
Bra anledning till koppeltvång
Även kopplad kan en hund vara oerhört snabb att stöta upp fåglar. Vår gamla Bella var expert på att stöta upp fåglar som låg och tryckte bara någon meter från promenadstigen. Utan henne hade vi inte haft en aning om att de fanns där. Men tänk vilken skada de kan göra om de får härja fritt bland de små fågelungarna som ligger och gömmer sej överallt.
Här har jag hittat några stenskvätteungar. Så fort jag närmade mej så gömde de sej, så jag fick sitta och lurpassa på avstånd med ett mediokert objektiv. (Obs, utan Zlatan) Föräldrarna turades om att mata, ungarna är som små dunbollar, helt oflygbara!
Otroligt söta ungar, titta noga så syns den ena nere i högra delen av bilden. Föräldrarna matade på i snabb takt, så det ska nog gå bra för de hungriga små liven!
Spårskog med padda
Så var det dags för spårskogen igen. Och den visade sej från sin bästa sida, nyregnad och ljummen försommardag, härligare blir det inte.
Spårningen gick jättebra för lilla fröken Freja. Vad ska det bli av den hunden? Så fokuserad och klok. Hon korrigerade sej själv när hon kom lite utanför och hittade pinnarna.
Zlatan var som vanligt, kan hitta på annat och pissar lite. Men han går spåret och plockar pinnarna. Utom slutet, den gick han runt.
Kalle hade en massa vildsvinsspår i sitt spår. Mycket intressantare än personspår. Trots att han är riktigt sugen på köttbullarna som jag byter till mej spårpinnar för så suger viltdofterna tag i honom. Man får nästan väcka honom från trans och då kommer han på att ja, ja, det var ju detta spåret och sedan glider han strax av igen. Men trött blev han.
Ja, här kommer den lilla paddan. Stor som en tummetott!
Häromdagen träffade jag på en annan padda därhemma. Den har säkert några år på nacken för den hade vuxit till sej ordentligt och hade en tydlig pondus. Tyvärr hade jag bara mobiltelefonen, med ständigt kladdig lins, tillhands. Men här sitter hon i egen hög person. Antagligen mätt efter att ha mumsat på sniglar.
Såhär skriver Naturhistoriska riksmuseet om paddor: ”De är nyttodjur i våra trädgårdar, då de äter insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor.”
Om du vill veta skillnaden på padda och groda, kolla här.
Vi var på Öland också!
Möckelmossen
Savannstämning på Möckelmossen. Inte så varmt som det ser ut.
Vid den fina lilla kustvägen vid Älaklint växte det backsippor.
Backsippor vid Älaklint.
Backsippor vid Älaklint.
Liten blå blomma….
Orkidée med nyckelpiga.
Foto från lill-semester i småland
Singoallas grotta. Här gällde det att hålla balansen!
Själva grottan är under stenblocket. Viktor Rydbergs roman har gett namn åt skapelsen, för hans huvudperson ska ha bott i grottan.
Lille Mickel ute och går.
Ett skogsparti i Älghult som kallas Ravinen. Där fick vi syn på räven som är lite ”utzoomad” ovan. Efter besöket i själva Ravinen så tog jag en liten avstickare ut i skogen och råkade då stöta upp en orre eller tjäderhöna, som flög iväg.
En vinterdag på Kilanäsan
Slaskigt och halt, varje steg får planeras noga på de hala klipporna. I alla fall om man är tvåbent. Min fyrbensdrivne följeslagare är bättre anpassad. Men även han funderar på vägval. Praktiskt för mej, med en liten vovve som väljer smidigaste vägen!
Zlatan på sten i hamnen.
Att jag gick hit överhuvudtaget var för att dimman var så fin. Men som vanligt när jag tar fram kameran, så började det blåsa och den fula solen kom fram iställlet.
Kall sol.
Nu är det nog bäst att kolla in var matte tog vägen.
På Kilanäsans högsta punkt.
Zlatan
Nu hade jag trampat i vatten till knähöjd några gånger och tyckte att det nog fick räcka med frisk luft för den här dagen. Men kråkan som badade i hamnen, den fick mej att plocka fram kameran igen.
Kråka som lättar.
Man kan träna sej i form också:-)
Eftersom jägarna hade paus, så var vi i skogen. Väldigt skönt med tanke på blåsten.
Vi började med Freja, vi ville att hon skulle av sej själv bli lite ”spårgalen”, inte störd av selen och omgivningen som förra gången. Så hon fick mej som levnade apport i slutet, laddad med köttbullar. Och minsann! Hon spårade och hittade mej. Tydligen nöjd så gjorde hon det en gång till. Sedan fick hon vila i bilen.
Zlatan fick en korridor uppletande. Han fick leta upp en boll som Eva viftat med och dessutom syntes från 1 km avstånd, lite för enkelt. Då fick han leta upp en Freja leksak istället, vilket var jättekul. Första gången i alla fall. (Man får inte tråka ut en rottweiler, men en västgötaspets får man absolut inte tråka ut…) Han har förväntan om flera saker i rutan så därför vill han gärna nypa i saken och hitta nästa. Så det kommer inte finnas någon nästa på ett tag. Så fick han också paus i bilen.
Nu vinkade jag bara lite till Freja, medan hon satt kvar i bilen. Så traskade jag iväg längs traktorstigen och sedan vek jag av in i skogen. När jag slagit mej ner fick Eva ett sms. Nu spårade Freja direkt hon kom ur bilen. Poletten har ramlat ner.
Sedan gick vi och gömde Frejas leksak igen. Längst ut i Zlatans korridor. Sedan fikade vi. Sedan tog vi ut Zlatan till korridoren igen. Han sprang som ett litet spjut rakt ut till leksaken, men struntade i att ta den. Men han kom tillbaks direkt till mej, så vi gick successivt närmre leksaken och till sist begrep han att han skulle ta den och komma med den. Så det var ett steg i rätt riktning. Så länge han är intresserad och vi har kontakt så är det ju bra! Han blev aldrig okoncentrerad eller ”lurig” på vilt. Så det är positivt.
Det är så häftigt att se en valp jobba på det viset Freja gjorde, och att bli hittad av den lilla som gått och spårat med fullt fokus, dunder mysigt!
Inga foton idag, men några från häromdagen:
Kattegatt
Zlatan hittade en boj.
Simsom.
Vargfritt i snöskogen.
Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.
Mot Kalles spår.
Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.
”Ravinen”
Dags att lägga ut slutet.
Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!
Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.
Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)
Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!
Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.
Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.
Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.
Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.
Bruno var ivrig och jätteduktig.
Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)
Du och jag matte.
Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.
Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!
Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.
Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.
Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!
Därifrån kommer vinden.
Det är inte så att du har lite mer pannkaka?
Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?
På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.
När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.
Frankrike farväl…(Road Trip forts)
Frankrike var vackert nog, till och med i december. Men om man själv har sina hundar i koppel, då känns det lite vanskligt att just den uppfinningen, koppel, inte har slagit igenom i Frankrike. Snarare släpper de ut hundarna ungefär som vi släpper ut katten. (Men till och med katter rastas ju i koppel ganska ofta.)
Det var gott om skyltar med ”obligatorement” att ha koppel på ”chien”. Chienna, de enda chiens som var kopplade, det var jag och Kalle. Kalle hade till och med munkorg. Med sej.
Här sitter jag med mitt obligatoriska koppel. Matte tycker inte att utsikten är snygg nog utan mej.
Ja det här är ju högt på riktigt. Tur att jag har säkerhetsbälte.
Vid grotto de Madeleine.
Fick nästan lite Grand Canyon känsla vid ravinen.
Ardèche
Ett av alla de slott som vi passerade. Strategiskt utplacerade har de väl varit tillhåll för forntida små furstar.
Så när Kalle blev attackerad av två schäfrar inne på campingen som vi övernattade på och Zlatan hade lös mage, ja då tröttnade vi på Frankrike och for till landet med ordnung. Vi längtade efter lite civilisation. Och vi skulle söka Kalles rötter i den bayerska staden Rottweil.
Road trip i Europa (eller vilken tur att detta är en långsamblogg!)
Eftersom jag uppdaterar så långsamt. Det ska ju handla om hundar och/eller träning, men nu är det mest jag som tränar. Egentligen borde coachen Zlatan skriva om hur han tränar mej. Men han har rullat ihop sej i en fåtölj, och då stör man inte honom med oväsentligheter.
Rondellhundar finns i Frankrike också:
Rondelldalmatinrar
I morgontimman simmade den här krabaten i Ardèche:
Hamsterlik gnagare, vi tror att det är en Bisam.
Sedan fick den här lille gynnaren posera. Detta är bilden där han ser gladast ut.
Västgötaspets övergiven på stubbe vid Ardèche.
Okej, närbild också:
Lilleman på stubbe.
Roadtripen fortsätter, är inte denna vyn bekant?
Pont d’Arc
Redan för 35000 år sedan fanns det människor här, och de gjorde väggmålningar. När en väggmålning blivit 35000 år gammal så kallas den inte för klotter.
Ardèche (river)
Kalle spejar, finns det några grottmänniskor kvar?
Kalle hade munkorg (med sej).
Har inte sett så mycket skyltar någonstans om att hundar ska ha koppel. Har inte heller sett så mycket lösa hundar. Tex kom två lösa schäfrar galopperande mot Kalle. Men de kom på att de nog hade annat att göra…tack och lov. De lär ha blivit övertalade till detta av Kalleponken…
Vad är vackrast? Plågad fotomodell eller utsikten?
Zlatan har tränat sin franska…eller snarare tränat att kunna vara tyst, även på franska. Det låter så fint!
Också ett jobb.
Zlatan är inte arbetslös dagdrivare. Han är min personlige tränare. Han har många egna sätt att hålla igång mej på. Men han arbetar även med mer styrda aktiviteter, tex som joggingpartner. Efter en lågsäsong så har vi nu ökat dosen. Och Zlatan har skällt efter varje människa och dessutom ”betett” sej mot hundar. Jag har mutat honom med mjukost, för jag ville inte att han skulle få dumma vanor. Och inte bli osäker av korrigering.
Vi var på långpromenad tillsammans med hans bror häromdagen, i härliga Näsbokrok. Han tyckte att det var jättekul att träffa brorsan Chablis, och även hans äldre kompis Chiraq. De gick promenad sida vid sida och till sist fick de leka av sej. Det var inte jagelek, det var brottning. Man visste inte riktigt var den ene började och den andre slutade…
Antagligen nyttig miljöträning.
Själv börjar jag tröttna på mjukostmutan. Tanken var ju att han skulle vilja ha godis vid hundmöten istället för att bry sej om hundarna. Samt hålla sej lugn. Det sistnämnda fungerade någorlunda. Men inte det första, det blev inga framsteg. Så jag tänkte att jag gör väl som med Disa. Förutsätter att han ska uppföra sej och om han inte gör det så blir det tillsägelse. Inte så revolutionerande kanske. På rundan idag har vi mött människor och ”enkla” hundar. Och han har varit tyst! Första hunden var en lös toypudel. Den var lite olydig och kom fram så de fick hälsa. Det gillade mr Zlatan. Den andra var en gammal labrador tik som gick fot. Zlatan måste också alltid jogga ”fot” (= fint). Jag vill inte ändra position på honom för att vi får möte och jag vill inte att han ska fälla joggare som passerar oss bakifrån. Hör och häpna; det är lättare att möta hundar som är i fotposition. Svårast är frifräsarna i flexi som wobblar fram och tillbaks över stigen/vägen.
Zlatan speglar sej i Stendälden.
Avslutning på förberedande lydnadskurs
”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)
Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.
Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.
Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?
Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)
Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.
Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.
Disa och Zlatan på Kilanäsan.
Samma höstdag.
Zlatans nya frisyr, FÖRE och EFTER
-”Snart tar jag saxen och klipper av den där tofsen” Sade en kallhamrad husse.
-”Det ger du fan i, du rör inte den.” Svarade jag diplomatiskt.
-”Ser inte svansen lite lustig ut” eller något liknande, orkar inte lägga såna kommentarer på minnet, den grannen som känner sej träffad….jag är inte långsint men…
Så för att skydda min lille Zlatan från det yttre hotet av klippglada människor, vilda med sina saxar, så fick jag göra det själv.
Före:
Snygg, naturlig och orörd svans.
Efter:
Friserad svans.
Att klippa en svans måste ju vara lätt. Inte alls som kloklippning eller förhudsrensning. På en rottis kanske. Men den här Zlatan som man kan hålla, bära och gulla med, han gillar inte om man samtidigt har ett verktyg i handen, tex klotång eller sax. En rottis kan man hålla och muta. Zlatan är omutbar och kan inte hållas, om han inte vill. (I rottis kretsar framhålls det ofta att det är lämpligt att människan bestämmer. Jag har trott på det. I vätte kretsar framhålls ibland vikten av att låta den kloka hunden bestämma själv. Jag har mina misstankar om varför.) Men ingen kom till skada och svansen blev kortare. Men blev den snyggare?
Sedan filade vi klorna på klipporna:-)
Långt västerut i Sverige.
Zlatan och solens strålar.
