Polarexpedition till Gränna och Hornborgasjön
Det blev för expeditionens tema passande svinkallt. Och snö!!!
Bra för mej, jag är nämligen polarhund. Det är bästa sättet att lyckas med en polarexpedition, är att ha polarhundar som jag.
Det var en lycklig överraskning att kunna ta ett snöbad!
Vi var på väg till Gränna Museum för att se på utställningen om Andrées vätgasballong. Och Axel Stakes nyhittade foton. Jag såg att Konny plockade med sej teleobjektivet. Det är varken smidigt eller behändigt.
Axel Stakes foto på bygge av ballonghus.
När de slutligen bestämt sej för att ge upp ballongfärden och landa. Slädarna ska packas och utrustning räddas. Ballongen är fortfarande ganska stor, det behövs nog inte så mycket vind för att den ska kränga till. Nils Strindberg plockar fram expeditionens kamera utrustning och fotograferar. Jag funderar en hel del på hur det känns att föreviga detta ögonblick.
Kameran med stereooptik, som skulle vara lätt, hållbar och smidig. På ovansidan av kameran kunde man ställa in datum, klockslag och väderstreck, för instämpling på filmen. När de hittade filmbehållarna efter ca 30 år så var de blöta. Men det fanns information kvar i filmen som en fotograf lyckades hitta en metod för att framkalla.
Om det inte var med livet som insats så skulle jag gärna driva över polarisen i en tyst ballongfarkost.
Det är en väldigt fin utställning de har på Gränna Museum. Mycket av utrustningen och kläder är bevarat. Och så dessa suggestiva fotografier.
Man blir hungrig i kölden. Tack och lov för polarutrustad husbil, med gasolkök där en lyxig lunch kan tillredas.
Vi då? Undrar några i bakgrunden.
Lite kaffe på det. När de kokade kaffe i Örnen så ville de ju inte antända vätgasen i ballongen. De kokade sitt kaffe i ett primuskök som dinglade 8 meter under korgen. Det tog 18 minuter enligt Andrées anteckningar.
”-Hur långt är det till Hornborgasjön?” Där kom förklaringen till teleobjektivet. På radion hade de sagt att där var 9000 tranor, ovanligt tidigt i år.
Här kommer våra bilder på tranor, de flesta har Konny tagit.
En tidig vårkväll
Det har sin charm med en ljummen kväll. Efter vintern är man glad för vindstilla och tillräckligt ljust för att se var man sätter fötterna.
De syns inte på bild, men en liten flugsvärm cirklade runt vassanhopningen i trädböjen.
Ängen var full av fantastiska dofter.
Zlatan har uppnått en ny mognadsgrad, han kan tigga godis ute! Vilket innebär att man kan muta fast hans lille röv i marken, korta stunder. I och med detta, börjar hans liv i lydnad, haha. Eller så får han jobb i Margots diplomat stab. Nej förresten, det var ju den andre Zlatan som skulle börja där.
Förra årets vass.
Solen belyser vipporna. Och lite hundsaliv på UV-filtret.
I morgon är det solförmörkelse, men det ska regna.
Videkissarna tittar fram.
Vass i långa banor
Konny och Kalle
Blåsippsbacken med Zlatan
Zlatan, nu är vi ju i blåsippsbacken, kan du hitta några blåsippor?
Ja, här är en blåsippa!
Apporterings sekvenser en vårlig februarikväll
Lite foto på Freja och Eva när de kör apportering.
Först lite posering, springer det barn där borta?
Fot
Sitt kvar
Japp. Här sitter jag, kvar!
Beslutsamt och utan intresse för fotografen.
Fångad!
Vänder åt höger, kolla nästa sekvens…
Då var det dags igen, full fart mot apporten.
Apportbocken är i fullt fokus!
Nu tar jag dej.
Tillbaks till matte, men denna gång vänder jag åt vänster.
Apportering är kul, vi kör lite till!
Griper fint, tuggar inte.
Bara ingången kvar.
Om jag var domare så hade jag sagt att det var lite slarvigt avslut. Men eftersom jag inte är det så försöker jag bara vara snabb nog med avtryckarfingret!
Ojdå, vad är nu detta? Konstig Rottweiler. Valp kanske?
Nä, det är Zlatan som jagar boll åt Eva.
Kasta, kasta, kasta!
Och varför inte apporteringsbilder på Zlatan? Jo, Zlatan är omutlig när han får tag på en apportbock. Han vill bara att det ska krasa mellan tänderna.
