Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för april, 2012

Spår igen.

Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…

På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.

Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.

Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om  vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.

Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.

På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.

Himlen på hemvägen

Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.

Zlatan med tuggben, universalstorlek.


Kvällsspår -och något som aldrig hänt, eller…urk

Onsdags kväll: Regnet hotade men det var inte mycket ork i det.

Spännande att se vad ”den lille” skulle gå för, med sele och riktig lina.

Spåren fick ligga i 45 minuter, vi ville bli klara före mörkretsutbrott…

Zlatan var taggad! Roligt att se då han i mitt tycke spårat för lite för att bli ”biten”. Men han spårade Eva ända från bilarna. Jag ”kopplade om” en bit vid sidan av spåret, så han fick ta upp det i 90 graders vinkel. Vid lingonriset gjorde han en ögla med högt huvud. När han kommer av spåret lite så åker näsan upp. Men mest är han i spåret. Nyper vissa av pinnarna, vi missar en helt, men markerar eller går väldigt nära de andra. Som avslutning mycket godis och lek med ullaredskongen. Världens bästa leksak, liten kong med snöre!

Bruno ville kolla var jag hade gått av vägen för att gå in i skogen. Efter att kontrollbehovet stillats, klockren som vanligt.

Kalle fick inte vara med. Han har tassen i paket efter en knölborttagning. Det ska bildas ny hud och det är känsligt.

Kalle iförd dimblå scarf.

Knölen har visat sej vara en ovanlig sort, fullständigt harmlös, inte en tumör utan en följd av en skada. Jösses vilket skönt besked. Kalleponken är helt frisk, egentligen:-) Det är inget galet med mandlarna heller, handduken runt halsen är för att hjälpa till att hålla megatratten på plats. Om man är vig och har långa ben, då behöver man en stor tratt.

Foten ska skyddas mot fukt. För tillfället på bilden med hjälp av grön bajpåse.

Tänk om man skulle ut på gräsmattan en morgon och ta upp en färsk baj, av storleken grandios, med en sådan grön påse. Tänk om man ser en liten vätte runda husknuten och komma tillbaks med en annan grön påse, som suttit på en hundfot. Tänk om den lille krabaten ställer sej och äter av påsen? Då skulle man ju snabbt knyta ihop den välfyllda nya gröna påsen, slänga in den bandagerade hunden i huset, jaga illbattingen med påsen, runt huset tills man sätter ut ett kompostgaller stopp. Tänk om man då fick se den lille värstingen byta den tomma gröna påsen mot den av färsk rottweilerbaj välfyllda påsen. Fy. Ännu värre skulle det ju bli om han för varje steg man tog emot honom bet hårdare och hårdare runt den gröna runda och varma klumpen. Skulle man sedan mota in honom i den nyskapade fållan, avlägsna det gröna ur munnen på honom och sedan hålla sej en bit ifrån den andedräkten? Inte vet jag, fy så hemskt. Vilken fantasi jag har, hur kom jag på en sådan tanke…Men visst ser han lite lysten ut?


En månad har det gått.

Och det är sant, livet går vidare. Och ändå inte, det är ett annat liv.

Att det går i vågor visste jag. Att man vet om det flera år i förväg hjälper inte. Nyss var hon här. Hon var här och snodde bollen från Zlatan. Näpste till Kalle när han var mesig. Lyssnade med full intensitet när det gick i kylskåpsdörren. På äldre dar prioriterade hon att dra sej i husses och mattes säng framför att stå först i köket vid matdags. Det hade blivit Kalles jobb att tjata till sej mat. Hon gillade valpar,  tog sej an Zlatan och Kalle när de var små. Hon var flockens nav. Att hon lärde sej ”puss” en kväll på unghundskursen och att den modige kunde be om en och hon levererade med 100% säkerhet en bestämd nos någonstans i ansiktet…

Hon var en pålitlig Nanny. Bara ge bollen till Zlatan. Sedan följde hon honom tills hon på något vis hade den. När Zlatan tröttnat på att glo på Disa som låg med bollen mellan tassarna, så började han skälla. Men det kunde vara 10 värdefulla minuter utan destruktion. Nu vill inte ens Zlatan ha bollen. Det är ju ingen som jagar honom för att sno den. Han går ensam med sin pip-gris, det kommer ingen och tar den.

Överallt och när som helst. Agria som önskar födelsedagshunden en härlig dag, via ett ”omtänksamt” sms. Att besöka brukshundklubben, det är så förknippat med Disa. Att se andra rottistikar. Spårskogen är full av Disa-minnen. När som helst.

Svarte Petters Disa-Draktämjare

Man kunde tro att hon var miljötränad från födseln, det var inte mycket som överraskade denna hunden. Hon hade fullt förtroende för mänskligheten. Att hon hade mängder av skärpa blev bara kuriosa, för det använde hon sej inte av. Att arbeta var alltid roligt. Sök var extremt kul. Spår var utomordentligt roligt. Uppletande var helt hysteriskt härligt. Lydnad var fantastiskt och Rallylydnad var inte lydnad. Därför fick man ta köttbullarna under tallrikarna och lattja med kopplet, så det var finemang det också. Och så utelämnar vi hundfiskdammen.

Hon gillade småhundar. Små skällande saker som ägarna låter stå och göra utfall struntade hon i.

Hon hade koll på Zlatan och Kalle. Hon tvingade Kalle att sluta sjåpa sej när Zlatan var i närheten av honom. ”Du ska ta hand om honom, du ska leka grabblekar med honom så att han blir stark, så skärp till dej” sade hon på sitt tydliga språk.

Hon var alltid vid min sida.

Universums skatt:


Tredje kursdagen för Zlatan, veterinär för Kalle

Skulle det synas att vi tränat baklängesfot utan snubbel? Klicka med rätt timing? Sätta framtassarna på plattan? Det korta svaret är nej,nej, JAAA!!

Det långdragna svaret är:

Zlatan var stökig och okoncentrerad unghund personifierad. Skällde, hoppade efter de andra hundarna, nosade och pissade på planen. Visade upp en djup okoncentration vid följsamhetsövningarna.  Men, ibland lyckades jag tjoa loss honom från drönar stilen. Det gick även att få igång kongdragkamp, om inte ”grannen” körde med ekorrpip, det finns gränser… Så en del av lösningen är nog att jag ska bli lite mer stökig själv! Ibland. Dessutom är det grymt irriterande med sele. Den hakar upp sej i kopplet och det är helt värdelöst när man ska öva fritt följ. Så nu har han fått på sej Disas gamla rogz halvstryp på innersta läget. Och han har gått med halsen i marken en stund, men jag tycker ändå att det ser ganska bra ut, den sitter löst, han kan inte rymma och den är bred och skön för halsen. Blir nog bra.

Klicka med rätt timing? Det borde vara licens på de där sakerna. Körkort. Och jag har inte klarat uppkörningen. Vi provade hopphindret idag. För Zlatan var det första gången. Hindret var ställt på en höjd som både han och jag borde klara, jag har målbilden klar för mej, hur vi båda flyger graciöst över, och just då klickar jag. Med min högljudda utomhusklicker. Men vem står kvar så stabilt på andra sidan hindret? Det är minsann lille Zlatan det. Som just blev klickad för vägran… Inte ett öga var torrt:-)

Vi har ju tränat hyfsat ordentligt denna veckan. Inte som träningsnarkomaner, men seriöst, dvs minst en gång om dagen, korta pass. Idag ”lossnade” det med plattan. Han stod på den med framtassarna och kunde flytta lite på bakkroppen. Lite stolt över det var jag allt. Men tänkte att det blir svårt att göra om med den störningen som det blir att komma ut på träningsplanen hos hundfröknarna. För att få bästa förutsättning så tog jag med mej hemma-träbiten. Och gissa om han förvånar mej med att ta upp träningen precis på den nivå han var! Helt plötsligt en hund som vill ha kontakt, jobbar för en korvflis, och är koncentrerad! Det var riktigt roligt att se. Och vad man har med sej att hunden själv fått tänka ut vad den ska göra, att det blir en egen drivkraft.

Sedan provade han sin charm på chiwawan Dolly, det gick som förut, hon är inte impad. Alls.

Kalle hade en tuffare dag. Omläggning av bandage utan sedering inne på veterinärstationen. Full av överskottsenergi och ganska stressad. Såret behövde en hel del ompysslig och ”folk” kom och gick. Vi vill inte sedera honom, rädda att han får efterverkningar igen. Men Kalle är mutbar, mycket korv och mjukost blev det. Han tyckte inte att det var jätteroligt men han var snäll och duktig. Nu har bandageringen övergått till ett ”luftigt” vilket är lite oroligare, det ser mycket känsligare ut nu när man inte kan dra ”flex-bandaget” runt.

Även när man ligger i hårdträning så behöver man promenader.

Häromdagen såg det ut såhär i Lerkil:

Före mangroven hade tagit sej...

Han och hon fågel.

Zlatan.

Dikes ren med väg smuts.

Fåglar i träd.

Konstnärligt parkerade grävskopor.

Fåglar lämnar träd.


Lerkilsdeltat

Zlatan beundrar det nya Lerkilsdeltat. Mycket modernare än den gamla bäcken som rann här förut.

Mangrove träden har tagit sej bra. Tänk att de trivs på våra breddgrader.

Kanske tänker kommunen starta en räkodling också?


Kalle, mönster patienten…

Han har fått en knöl borttagen, som satt nedanför has/häl. Det är stram hud där, så det gick inte att sy ihop. Det måste återbildas ny hud. Så nu är det bandage som gäller under lång tid framöver. Bandagebyte är inte särskilt skönt för honom, men med korv och Lyckans ost, så går allt. Inte ett enda gruff eller protest. Han är en så tacksam hund att hantera.

Och nu kan han stoltsera med ett GAIS bandage. Med antibakteriell gele och fibervadd så att det inte skaver.

Kalle pustar ut i soffan, med sitt nya GAIS bandage.


Förberedande Lydnadskurs

Zlatan går lydnads kurs hos Hundfröknarna. Förberedande lydnadskurs, gudske lov. Det där med förberedande har vi tagit fasta på. Långt i förväg, innan man så att säga kan något alls…så då är ju risken för felinlärning minimal! Genialiskt, eller hur.

Bilden har inte med texten att göra. Den är helt malplacerad.

Snabb som vinden-Zlatan

Så nu ligger vi i hård träning, för att vara oss, alltså. Här tränas bakåtfot utan snubbel, klicka med rätt timing och utan att tappa klickern. Shejpar in tassar på platta utan gnag. Ska bli snygga vändningar av det. Stadga, det är bra det. Inte bara flyga iväg efter första bästa som ramlar ner. Nej, det ska få ordning på hela fadderullan, sitt kvar osv. Stadge träningen smittade av sej på apporteringsträningen. Rätt som det var trodde jag att Zlatan blivit rädd för apporten. Men han bara inte ville sträcka sej efter den. Ett inlärnings tecken, eller ett tecken på att han tänker. (Hallå, finns det någon därinne…)

I skogen fanns det en kotte.

Som en spinoff effekt får Kalle göra detsamma. Minst. Han har slutat att kasta sej på plattan, med antalet repetitioner så blir man ju bekväm. Den nya grejen är att sätta tassen strax ovanför plattan, titta på mej, vänta, och så långsamt trycka ner tassen och pressa till. Han försöker verkligen fundera ut när klicket ska komma. Han ser för skön ut när han är i shejpingtagen, Kalle.

Zlatan är lättlärd, har bra minne för ord och plats. Men det är värre när han ska göra något… Tvärtom som rottisarna. De lärde sej snabbt vad de skulle göra, men platser och ord var inte lika viktigt. Det är tex lättare att lära rottisarna apportering.

Jag glömmer ibland hur ung Zlatan är. Måste ibland jämföra med hur de andra hundarna var vi 10 mån. Jo, det hände faktiskt att de inte lyssnade, ville göra saker på eget sätt osv. Det hände också att de blev okoncentrerade av störningar i omgivningen. Det gick över fort på Disa, men Kalle är fortfarande lättstörd alt vill ha koll på omgivningen.


VA-sanering Lerkil

Redan när vi var på gång att skaffa vårt hus så fick vi höra av banktjänstemannen i Göteborg att kommunalt vatten och avlopp minsann varit på gång i Lerkil i minst tio år och det tar säkert minst tio år till. Och det visade sej att hon hade rätt, med råge.

Nu är projektet igång och Zlatan har varit på inspektion.

Det uppgrävda måste sorteras. Som alla vet som har grävt här så är det mycket sten. Stora maskiner för en liten vätte.

Fyllmassa för att lägga runt ledningarna, ja det tror ja i allafall. Kan även vara för den tillfälliga vägen.

Skulle tro att de lägger igen innan badsäsongen.

Nja, nu var det väl färdig inspekterat. För den här gången.


Hyfsat kallt i Hördalen

Populärt naturområde. Inte konstigt alls och lite speciellt även innan växtligheten kommit igång, för man ser klipporna och trädens strukturer bättre utan en massa grönt som hänger framför…

Trots allt, det fastnade lite grönt i mitt macro igår.

Djupdykning.

När vovven var tillfälligt tyst...

Det dumma trädet hade lagt sej rakt över stigen.


Hjort i Grönabur

Finns det en västgötaspets här någonstans?

De smälter in i omgivningen. Fast jag är nära så syns de knappt.

I en glugg, så kunde jag se en hel hjort.

Savannen i Sandö.


Blå omgivning

Om det är ett vårtecken med tångätande Västgötaspetsar på stränderna, ja då är det ingen tvekan. Då är våren här!!! Eftersom det var snö i luften igår och på marken idag, så kan man ju annars undra.

Tångruskornas skräck

Sippsäsong

Som barn gick jag och tittade efter blåsippor. Med lite tur fick jag se en eller två. De var fridlysta fick jag veta. Så det var något ytterst märkvärdigt förstod jag. Nu bor jag ”granne” med en hel blåsippsbacke, fantastiskt.

Blåsippsbacken har vaknat.