Polarexpedition till Gränna och Hornborgasjön
Det blev för expeditionens tema passande svinkallt. Och snö!!!
Bra för mej, jag är nämligen polarhund. Det är bästa sättet att lyckas med en polarexpedition, är att ha polarhundar som jag.
Det var en lycklig överraskning att kunna ta ett snöbad!
Vi var på väg till Gränna Museum för att se på utställningen om Andrées vätgasballong. Och Axel Stakes nyhittade foton. Jag såg att Konny plockade med sej teleobjektivet. Det är varken smidigt eller behändigt.
Axel Stakes foto på bygge av ballonghus.
När de slutligen bestämt sej för att ge upp ballongfärden och landa. Slädarna ska packas och utrustning räddas. Ballongen är fortfarande ganska stor, det behövs nog inte så mycket vind för att den ska kränga till. Nils Strindberg plockar fram expeditionens kamera utrustning och fotograferar. Jag funderar en hel del på hur det känns att föreviga detta ögonblick.
Kameran med stereooptik, som skulle vara lätt, hållbar och smidig. På ovansidan av kameran kunde man ställa in datum, klockslag och väderstreck, för instämpling på filmen. När de hittade filmbehållarna efter ca 30 år så var de blöta. Men det fanns information kvar i filmen som en fotograf lyckades hitta en metod för att framkalla.
Om det inte var med livet som insats så skulle jag gärna driva över polarisen i en tyst ballongfarkost.
Det är en väldigt fin utställning de har på Gränna Museum. Mycket av utrustningen och kläder är bevarat. Och så dessa suggestiva fotografier.
Man blir hungrig i kölden. Tack och lov för polarutrustad husbil, med gasolkök där en lyxig lunch kan tillredas.
Vi då? Undrar några i bakgrunden.
Lite kaffe på det. När de kokade kaffe i Örnen så ville de ju inte antända vätgasen i ballongen. De kokade sitt kaffe i ett primuskök som dinglade 8 meter under korgen. Det tog 18 minuter enligt Andrées anteckningar.
”-Hur långt är det till Hornborgasjön?” Där kom förklaringen till teleobjektivet. På radion hade de sagt att där var 9000 tranor, ovanligt tidigt i år.
Här kommer våra bilder på tranor, de flesta har Konny tagit.
Bra anledning till koppeltvång
Även kopplad kan en hund vara oerhört snabb att stöta upp fåglar. Vår gamla Bella var expert på att stöta upp fåglar som låg och tryckte bara någon meter från promenadstigen. Utan henne hade vi inte haft en aning om att de fanns där. Men tänk vilken skada de kan göra om de får härja fritt bland de små fågelungarna som ligger och gömmer sej överallt.
Här har jag hittat några stenskvätteungar. Så fort jag närmade mej så gömde de sej, så jag fick sitta och lurpassa på avstånd med ett mediokert objektiv. (Obs, utan Zlatan) Föräldrarna turades om att mata, ungarna är som små dunbollar, helt oflygbara!
Otroligt söta ungar, titta noga så syns den ena nere i högra delen av bilden. Föräldrarna matade på i snabb takt, så det ska nog gå bra för de hungriga små liven!
En vinterdag på Kilanäsan
Slaskigt och halt, varje steg får planeras noga på de hala klipporna. I alla fall om man är tvåbent. Min fyrbensdrivne följeslagare är bättre anpassad. Men även han funderar på vägval. Praktiskt för mej, med en liten vovve som väljer smidigaste vägen!
Zlatan på sten i hamnen.
Att jag gick hit överhuvudtaget var för att dimman var så fin. Men som vanligt när jag tar fram kameran, så började det blåsa och den fula solen kom fram iställlet.
Kall sol.
Nu är det nog bäst att kolla in var matte tog vägen.
På Kilanäsans högsta punkt.
Zlatan
Nu hade jag trampat i vatten till knähöjd några gånger och tyckte att det nog fick räcka med frisk luft för den här dagen. Men kråkan som badade i hamnen, den fick mej att plocka fram kameran igen.
Kråka som lättar.
Säkerhetsbälte och lite fåglar
Vickan har en personlig tränare, men jag har en personlig ornitolog (samt herpetolog, filatelist, kock, osv. Själv är jag bra på navelludd…)
Ornitologen har varit ute med Kalle (svepskäl för att ta med sej kameran och ett knappt bärbart telezoomobjektiv? var är bilderna på hunden? Han kanske fick sitta kvar i bilen, vem vet?) men kolla vad han kom hem med:
Storskrake, hona
Storskrake samma hona
Storskrake samma hona igen
Zlatan fick en liten åktur, det var nämligen vaccinations dags för honom. Men det jag tror att han kommer ihåg mest är katten som sköt rygg åt honom. Oj vad den fick skäll den katten. Det tyckte Zlatan var kul, och katten försvann. Den lille som nyss varit så ynklig i sin sele verkade nu tuffast i stan.
Kattskrämmaren.
Kossor fridfullt betande, helt obekymrade om svanarna. Fotografen 1 km bort lägger de inte heller märke till.
Kråkor är kända för sin skygghet. Med lite tur och telezoom så kan man få med dem som två flugskitar på en bild. Men jag tycker att stigen är snygg.
Stenskvätta
Men titta, är det inte Kalle som fått komma ut? Bunden så att det ska gå att pricka in honom med telezoomen…Och att det finns djur att speja på, det har ju redovisats ovan!
Kalle spejar och spanar bland fåglar, kossor och får.
Hur gick det för Zlatan att få spruta då? Jag var beredd på värsta filmnings scenariot, där en tillsynes döende valp lägger en tass på pannan och himlar med ögonen efter att ha skrikit sej trött…Men inget. Ingen reaktion alls!! Duktige lille Zlatan.
långsambloggen ringlar vidare 