Avslutning på förberedande lydnadskurs
”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)
Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.
Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.
Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?
Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)
Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.
Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.
Disa och Zlatan på Kilanäsan.
Samma höstdag.
Distansloss och annan apportering.
OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.
Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.
Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.
Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.
Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.
Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter. Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!
Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.
Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.
Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.
Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.
En månad har det gått.
Och det är sant, livet går vidare. Och ändå inte, det är ett annat liv.
Att det går i vågor visste jag. Att man vet om det flera år i förväg hjälper inte. Nyss var hon här. Hon var här och snodde bollen från Zlatan. Näpste till Kalle när han var mesig. Lyssnade med full intensitet när det gick i kylskåpsdörren. På äldre dar prioriterade hon att dra sej i husses och mattes säng framför att stå först i köket vid matdags. Det hade blivit Kalles jobb att tjata till sej mat. Hon gillade valpar, tog sej an Zlatan och Kalle när de var små. Hon var flockens nav. Att hon lärde sej ”puss” en kväll på unghundskursen och att den modige kunde be om en och hon levererade med 100% säkerhet en bestämd nos någonstans i ansiktet…
Hon var en pålitlig Nanny. Bara ge bollen till Zlatan. Sedan följde hon honom tills hon på något vis hade den. När Zlatan tröttnat på att glo på Disa som låg med bollen mellan tassarna, så började han skälla. Men det kunde vara 10 värdefulla minuter utan destruktion. Nu vill inte ens Zlatan ha bollen. Det är ju ingen som jagar honom för att sno den. Han går ensam med sin pip-gris, det kommer ingen och tar den.
Överallt och när som helst. Agria som önskar födelsedagshunden en härlig dag, via ett ”omtänksamt” sms. Att besöka brukshundklubben, det är så förknippat med Disa. Att se andra rottistikar. Spårskogen är full av Disa-minnen. När som helst.
Svarte Petters Disa-Draktämjare
Man kunde tro att hon var miljötränad från födseln, det var inte mycket som överraskade denna hunden. Hon hade fullt förtroende för mänskligheten. Att hon hade mängder av skärpa blev bara kuriosa, för det använde hon sej inte av. Att arbeta var alltid roligt. Sök var extremt kul. Spår var utomordentligt roligt. Uppletande var helt hysteriskt härligt. Lydnad var fantastiskt och Rallylydnad var inte lydnad. Därför fick man ta köttbullarna under tallrikarna och lattja med kopplet, så det var finemang det också. Och så utelämnar vi hundfiskdammen.
Hon gillade småhundar. Små skällande saker som ägarna låter stå och göra utfall struntade hon i.
Hon hade koll på Zlatan och Kalle. Hon tvingade Kalle att sluta sjåpa sej när Zlatan var i närheten av honom. ”Du ska ta hand om honom, du ska leka grabblekar med honom så att han blir stark, så skärp till dej” sade hon på sitt tydliga språk.
Hon var alltid vid min sida.
Universums skatt:
Vår i spårskogen
Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…
Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.
Här går jag och smider planer i Brunos spår.
Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...
Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.
Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.
Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”. Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.
Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…
Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.
En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?
Mulen Lördagsprommis
Zlatan hade tur, blev klappad av snälla grannar fast han hade inlett med att skälla ut dem efter noter. Fula noter. De hade han kunnat spara till den mytomspunna vildsvinsgalten, ifall han dyker upp.
Fårhagen i Grunsen har blivit väldigt fin.
Var är fåren?
Inga får syntes till.
Däremot hästar.
Utsiktskulle.
Lite bus måste man ha…
Kong i snöre, oslagbart.
Nu var jag riktigt nöjd med min lille Zlatan, flera individer av olka art hade passerats utan att ge upphov till fula ord. Men, ingen av dessa var möte. Möte är svårt…
Disa får bara gå korta rundor för veterinären denna veckan, hade lite ont i tassen. Så vi tittade på jolleövningar i hamnen.
Spännande segling mellan bryggorna. Trodde ni att det skulle bli en jolle på bild, då känner ni inte matte.
långsambloggen ringlar vidare 