Rottweiler och Västgötaspets.

Inlägg taggade “Disa

Avslutning på förberedande lydnadskurs

”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)

Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.

Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.

Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?

Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)

Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.

Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.

Disa och Zlatan på Kilanäsan.

Samma höstdag.


Distansloss och annan apportering.

OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.

Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.

Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.

Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.

Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.

Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter.  Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!

Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.

Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.

Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.

Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.


En månad har det gått.

Och det är sant, livet går vidare. Och ändå inte, det är ett annat liv.

Att det går i vågor visste jag. Att man vet om det flera år i förväg hjälper inte. Nyss var hon här. Hon var här och snodde bollen från Zlatan. Näpste till Kalle när han var mesig. Lyssnade med full intensitet när det gick i kylskåpsdörren. På äldre dar prioriterade hon att dra sej i husses och mattes säng framför att stå först i köket vid matdags. Det hade blivit Kalles jobb att tjata till sej mat. Hon gillade valpar,  tog sej an Zlatan och Kalle när de var små. Hon var flockens nav. Att hon lärde sej ”puss” en kväll på unghundskursen och att den modige kunde be om en och hon levererade med 100% säkerhet en bestämd nos någonstans i ansiktet…

Hon var en pålitlig Nanny. Bara ge bollen till Zlatan. Sedan följde hon honom tills hon på något vis hade den. När Zlatan tröttnat på att glo på Disa som låg med bollen mellan tassarna, så började han skälla. Men det kunde vara 10 värdefulla minuter utan destruktion. Nu vill inte ens Zlatan ha bollen. Det är ju ingen som jagar honom för att sno den. Han går ensam med sin pip-gris, det kommer ingen och tar den.

Överallt och när som helst. Agria som önskar födelsedagshunden en härlig dag, via ett ”omtänksamt” sms. Att besöka brukshundklubben, det är så förknippat med Disa. Att se andra rottistikar. Spårskogen är full av Disa-minnen. När som helst.

Svarte Petters Disa-Draktämjare

Man kunde tro att hon var miljötränad från födseln, det var inte mycket som överraskade denna hunden. Hon hade fullt förtroende för mänskligheten. Att hon hade mängder av skärpa blev bara kuriosa, för det använde hon sej inte av. Att arbeta var alltid roligt. Sök var extremt kul. Spår var utomordentligt roligt. Uppletande var helt hysteriskt härligt. Lydnad var fantastiskt och Rallylydnad var inte lydnad. Därför fick man ta köttbullarna under tallrikarna och lattja med kopplet, så det var finemang det också. Och så utelämnar vi hundfiskdammen.

Hon gillade småhundar. Små skällande saker som ägarna låter stå och göra utfall struntade hon i.

Hon hade koll på Zlatan och Kalle. Hon tvingade Kalle att sluta sjåpa sej när Zlatan var i närheten av honom. ”Du ska ta hand om honom, du ska leka grabblekar med honom så att han blir stark, så skärp till dej” sade hon på sitt tydliga språk.

Hon var alltid vid min sida.

Universums skatt:


Vår i spårskogen

Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…

Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.

Här går jag och smider planer i Brunos spår.

Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...

Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.

Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.

Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”.   Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.

Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…

Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.

En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?


Mulen Lördagsprommis

Zlatan hade tur, blev klappad av snälla grannar fast han hade inlett med att skälla ut dem efter noter. Fula noter. De hade han kunnat spara till den mytomspunna vildsvinsgalten, ifall han dyker upp.

Fårhagen i Grunsen har blivit väldigt fin.

Var är fåren?

Inga får syntes till.

Däremot hästar.

Utsiktskulle.

Lite bus måste man ha…

Kong i snöre, oslagbart.

Nu var jag riktigt nöjd med min lille Zlatan, flera individer av olka art hade passerats utan att ge upphov till fula ord. Men, ingen av dessa var möte. Möte är svårt…

Disa får bara gå korta rundor för veterinären denna veckan, hade lite ont i tassen. Så vi tittade på jolleövningar i hamnen.

Spännande segling mellan bryggorna. Trodde ni att det skulle bli en jolle på bild, då känner ni inte matte.


Hemma hos

Sista bilden på den stolta vinterplanteringen.

Zlaaaataaan!!!!!!!

"Du kan inte ta mej, trallallalla!!!"

"Ett steg närmre..."

"Det var inte vi."

Passa på och njut, lille Zlatan. -Kom så får du GODIS!

Selen ser nästan ut som en slips. Ordnung must sein, Disa och Kalle tar en djup suck.


De demokratiska monarkerna.

I en demokrati så väljer folket sina ledare. Men eftersom detta blågula land är lite outvecklat i sitt statsskick, så får man göra det bästa av situationen. En kröning på hemmaplan, i en ställföreträdande demokrati. Nedan ses de demokratiska monarkerna; Kung Kalle, Drottning Disa samt Kronprins Zlatan. De ser nu fram emot fjäskande bakåtslickade undersåtar samt deltagande i årets ripjakt.

Tre kronor

De valdes för sina representations kvaliteter. De tackar aldrig nej till en middag och är måttliga med spriten. Risken för fylleskandaler är minimal. De kan däremot vara något promiskuösa, vilket säkert kan mörkas i de lägre leden. Kungen däremot är kastrerad, vilket allmänt sett är en mycket lämplig lösning. Allt är väl ordnat, som ni förstår.


Snö är mitt rätta element!

Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.

Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.

Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:

Zlatan med sin gula boll.

Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.

Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.

Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…


Draktämjaren har blivit en grå eminens.

Jag kommer ihåg exteriörbeskrivningen efter korningen. Tuff dag, första gången jag såg henne blyg för människor. Hon fick nästan omdömet runda ögon, bara nästan. Men de är ganska stora och snälla. Kanske därför som människor som inte gillar rottweiler i vanliga fall gillar henne.  Och när de kom till öronen, det var nära, men så ruskade hon lite på sej och beskrivaren fick se hennes karakteristiska öra. Det som visar hennes personlighet, Disa är nämligen inte hängörontypen…

Den grå nosens charm.

Hur grå nosen än är, och den är ju inte särskilt grå för en 11-åring, så ska hon leka ibland. Och det är Kalle hon brottnings leker med. När Zlatan är ur spel (tex instängd med mej i badrummet) ja då drar de igång. Kalle är ju en vuxen gentleman som kan leka lagom. Zlatan däremot är slyngel nu och göre sig icke besvär. Om han inte har bollen, förståss, då kan Disa skugga honom tills hon lurat av honom den. Likadant med tuggben. Hon drar sej aldrig för att sno hans saker, för förr eller senare så är det hennes. Allt ditt är mitt, lille Zlatan….


Kallt så isen krullar sej.

Isen är inte bara hal, den lutar också, Disa parerar med alla tassar! Men hon är en hund med koll på underlag, så det går fint.

Disa kände på isen, här gäller det att ha koll på sina långa ben.

Zlatan, ja han har ju självbevarelsedrift, men också lite andra förutsättningar…

Zlatans lite mer stabbiga kroppsbyggnad verkar passa fint för hala isar.

Och hur går det för husse då? Jodå, för att vara utan broddar så gjorde han det riktigt bra.

Havsvatten och sötvatten blandat i en väldigt hal kombination när det blivit is.

Den lille Zlatan har den senaste tiden fått gå promenader med Kalle (mykoplasma, håll er undan från det). Kalle är idolen med stort I. Och idag när Kalle skulle på egen promenad så blev Zlatan helt tokig. Rev på dörren, skällde och gnällde. När inget hjälpte, när Kalle redan gått, ja då började han yla också. ”-Lämnar ni mej här med Kärringarna, fy faaan!!!!!!!!!!!!!” jämrade han sej. Jag är ingen hundpratare men fula ord är fula ord på alla språk…

Sedan gick vi en lång promenad, Kärringarna och lille Zlatan, och han verkade så nöjd så. Vi hade bara en ”skvallerträningssituation” men den utnyttjades å andra sidan, så det var väl bra det.

Utfallet på dagens pinnletning blev:

omgång 1 Disa 22 Kalle 13 Zlatan 6
omgång 2 Disa 24 Kalle 11 Zlatan 7

(Pinnletning=42 spårpinnar i vardagsrummet, hundarna letar tillsammans och lämnar över i köket)

Så devisen gammal är äldst, den gäller fortfarande.


Snöbad

Zlatan provar detta främmande ämne. Det verkar ha fått hans gillande.

Snö, en substans som måste utforskas.

Han provar även att ta in snö och is i klumpar. Det knastrar alltid om honom när man tar in honom. Förut var det leca kulor, nu är det is. En blöt pöl på golvet måste inte vara en kiss olycka. Det kan vara bortglömd snö.

Men en sak är säker, man ska alltid ge akt på vad som finns i den lilles mun.

Försök kalla in mej nu HAHAHA !!! Jag är Zlatan stajlaren, Zlatan isbajshittaren, Zlatan den tuffe, Zlatan retstickan, Zlatan vill inte ha godis nä, Zlatan som är ofångbar när han springer och retas, oops, tydligen inte. En övermodig sväng mot matte, som såg så slö ut, och så var man fast.

Och är han en meter från öronpropparna, ja då är det faktiskt försent. Om man inte vill vänta ett dygn och återanvända. Men det vill man inte. (När Tasstrampet kommer till R-kullen, så har jag några förslag…Renova, Ragn-Sell…)

En samstämd trio. Åtminstone om man får tro bilden. En bild ljuger mer än tusen ord...

Och varför stoltserar jag på bild plötsligt då? Jo, jag har feber och dåligt omdöme. Den försvinner när jag har frisknat till. Bilden alltså. Men visst tittar vi åt samma håll alla tre…


Fältspår

Det nöp lite i näsa och kinder, det ska erkännas. Men hundarna klagade inte, de var helnöjda!

Översikt från min gps, alltså hur jag lagt Tottes spår och hur jag gått efter Disa och Zlatan.

Bruno började. Han gjorde jättefint upptag och tog första vinkeln fint (om jag är rätt informerad…). Hans spår är bara ungefärligt inritat ovan. Sedan valde han att gå lite i Tottes spår, enl Eva. Det var inte färskare, men han har ju spårat mycket efter mej, så han kanske trodde att det kunde löna sej. Men han tog inte Tottes pinnar, så det är möjligt att han bara kollade in det andra spåret? (Jo, en snusdose belöning snöt han, men som jag ser det så låg den där hans och Tottes spår korsas på skissen ovan, det ska väl mycket till att bara gå förbi den.)

Bruno, klockrent upptag mot första pinnen.

Sedan Zlatan. Nu hade det anlänt grävskopa och lastbil till hans upptag!? Zlatan skällde ut dem men var på det stora hela nöjd med att få säga sitt, och struntade i dem sedan.

Spåret var lagt med tanke på vinden, att han inte skulle frestas att gena.

Jag blev förvånad att han inte ville gå ut i spåret, jag drog lite i honom, men han satte alla fyra tassarna emot. Han brukar ju minst sagt vilja ut i spåret. Men en färsk hundspillning som med stor precision var lagd precis brevid spåret (efter det var lagt) förklarade saken. Han är rädd om sina tassar. Så vi gick en omväg runt detta hinder, sedan var vi på gång! En gång när han ”drev” iväg i vindens riktning (jag vet det för just där kunde jag se hur spårläggaren Lena gått i det fuktiga gräset) så vänder han sej om, tittar på mej och går tillbaks till spåret! När han plockat 4 pinnar så kommer han av sej. Han hade upptäckt att det finns kaninspillning. Då räckte inte koncentrationen till för att klara hans livs första vinkel, nä, där sket det sej:-) Men man kanske kan sälja honom till Renova som liten sopbil…

Nu var det Lena och Totte som skulle ut i spåret. Totte var grymt duktig. Hans spår var 1,2 km och hade en spetsvinkel i varje hörn och flera korsande spår med och utan hundar.

Totte tvekar inte. Här går spåret.

När jag tittade på honom så kunde jag riktigt se hur jag gått. Nosen djupt i marken, ja det är en hund som uppslukas av spåret.

Och så den goa belöningen, snusdosa i snöre med mumsigt innehåll...

Sist ut var tant Draktämjare. Hon fick göra upptaget snett från vindsidan, dvs spåret blåste från henne men riktningen bjöd till rätt riktning. Hon hade lagom tempo, inte så segt som sist. Plockade pinnar, ivrig iväg så jag hann inte rätta till linan varje gång. En ganska omständig rundning vid första vinkeln. Sedan inga problem. Första Totte korsningen märktes knappt, bara ett snabbt höger/vänster med nosen. Andra korsningen följde hon upp lite mer, kanske gick de lite mer brevid varandra än rakt över. Men hon löste det också, valde det äldsta spåret, spåret med pinnar:-)


Latmansspår

Eller ligger det mer i tiden att kalla det för återvinning? Hursomhelst så fick Eva smussla tillbaks apporterna i spåret efter Bruno hittat dem. Smussla likt en skicklig spion, för Bruno tillhör den falangen av rottisar med gener från KGB. Hur det gått till vet jag inte men de har en förmåga att se trasor, bollar och apporter rakt igenom dej med sin röntgenblick.

Sedan kan alltså spåret användas en gång till. Nu är det rena rama motorvägen för nästa hund. På bilden nedan är det spåret som jag lade för Bruno, original spåret, orange färgat. Det blå spåret är hur jag gick efter Disa när hon spårade. Om hon gick i mitt eller Eva’s spår vet jag inte, men jag skulle ändå gissa att hon mest siktade in sej på Eva, det har ju lönat sej många gånger och är färskare. Bruno är visserligen hund, men hundar har aldrig gett Disa godis, så jag tror inte hon gick i hans spår, men jag tror att hon hade lite koll på allas spår.

Disa's och Bruno's återvinningsspår. Dvs Disa återanvände Bruno's gådda spår.

Disa kan vara ganska rationell, här rationaliserade hon bort en ganska stor del av spåret. Bruno vek av mot myrstacken, så hon har själv tyckt att det var onödigt med den där lilla böjen på spåret.

Zlatan fick gå sitt andra spår efter icke matte. Ca 25 vänsterben mellan pinnarna, 7+slut. Ca en timmes liggtid. Han kom av sej när vi kom fram till ”vägen”. Traktorstigen där med ”terrängbyte”. Så han vände och tog bakspår. Jag vände honom vid ca 1:a pinnen. Efter en stund i spåret vek han av mot träsket. Jag antog att om Eva valt att gå resten av spåret genom ett träsk, så hade hon nämnt det. Så jag harklade mej lite och då gick Zlatan mot bäcken, tog upp spåret på något för mej osynligt sätt, skuttade över bäcken och började plocka pinnar igen. Han gick till träsket en gång till, Törstig? Men spårade på det hela taget väldigt fint.

Zlatans första spår med lite längre liggtid.


Nyårsafton i spårskogen!

Spårskogen med goda vänner och goda hundar.

Vindstilla äntligen. Har haft dagmardrömmar om att det ska vara storm resten av mitt liv…(Obs, ofrivillig ordvits…).

Lite surrealistiskt när de öppna ytorna var knastrigt vita och skogsytorna murrigt gröna. Foto? Nä. Återanvänder ett gammalt istället, bara för att visa hur fin skogen är.

Disa fick ett Eva-lagt spår med lite ny sträckning. Kul med nytt. Den gamla Draktämjaren var långsam idag, verkar jätteseg, jag hoppas att det beror på att hon löper. För hon tyckte att det var roligt, var bara lite långsam.

Bruno fick ett spår som gick kanon. Har missat lite av rapporteringen därifrån.

Kalle var på gott humör. Drog omkull husse i spåret två gånger. Missade ett par pinnar men var nöjd ändå. Här har fylligare rapportering efterfrågats. Särskilt map omkull dragningar.

Totte, Cocker spanieln, fick ett absolut svårt spår. Det vet jag för jag lade det. Det var lite gruvsamt, för det blev lite värre än avsett och beställt… Men som tur var är han en liten kämpe, där han kom av sej så letade han sej tillbaks till ett ”säkert” ställe och började om. Duktig hund!

Zlatan fick sitt livs första spår som någon annan gått. Husse hade gått ut ett annat spår mittemot, så han ville gå där först. Men det var bara att vänta med näsan i spårets riktning, så började han spåra. När spåret gick igenom ett hål i en gärdsgård så sa han till mej att ”-Matte matte, mina ben är för korta för att gå igenom här, jag letar upp en annan väg”, ”Nej lille vän, svarade jag, dina ben har växt betydligt senaste tiden, du kommer över den 5 cm höga stenen utan problem.” Och ser man på, han kunde trava över. Han kunde även skutta över bäcken. Hitta pinnar, missade inte så många. Vi hade sällskap i spåret, det var också nytt för honom, men han stördes inte av det. Han ville ha kontroll såklart, att ingen kom på efterkälken, men det är lika bra att vänja sej. Han kom av sej en gång. Då gick jag tillbaks med honom och han tog självmant upp spåret. Det var intressant, för jag visste ju inte om han kom ihåg vad det var han höll på med. Det gjorde han.
Lena spårläggare hade gått in i ett snår uppe på en kulle. Zlatan gick fram till snåret, sade till mej att där går inte jag in. Jag är västgötaspetsvalp, inte bulldozer. Sedan gick han runt kullen och för varje två meter ”pekade” han (med nosen) och sniffade mot spåret. Tills vi var på spåret igen.

Lena har också skrivit om denna spårdag, läs det här!

Nu är det fridens liljor här. Fyrverkerierna har börjat mullra, men det är det ingen fyrbening som tagit notis om. Får hoppas att det är lugnt när det är dags för kvällsrastningen också. Vid tolvslaget vankas det märgben, det ska väl distrahera dem från bombardemanget.


Ta da!!

Avslutning på valpkurs idag. Zlatan kom hem med stolta steg och ett Diplom!

Diplomerad valp.

Vi gjorde en ”handen på hjärtat” övning. Den ska få hunden att sätta sej när ”folk” drar upp händerna (som hundrädda gör) smart idé. Kräver nog endel träning dock.

Mycket för min del går ut på att vi ska ha en och annan tyst stund, Zlatan vill gärna tala om att han finns och vill gärna kontrollera sin omgivning. Så när han skruvar upp så får jag försöka skruva ner…knådning, baconost och lek.

Sedan en liten mentaltest, stirrande kanin, kaninskinn, svart sopsäck (=konstigt underlag), paraply, stol och tunnel i nylontyg. Orädda hundar på kursen kan man säga, lite försiktiga ibland men ingen blev rädd ens när paraplyet gav sej av på egen hand. Zlatan gick igenom tunneln med lite uppmuntran. Kanin skinnet åkte rakt in i käften, han ville inte släppa det sedan. Stirrande kaninen var bara rolig, paraplyet nosade han på men var inte särskilt intresserad, stolen var inget men soppåsen gick han nogsamt runt.

Det har varit en inspirerande och rolig kurs med engagerad instruktör och jättebra deltagare, som delat med sej av sina erfarenheter och varit roliga att gå kurs ihop med. Om någon läser, så tack ska ni ha! Det är troligt att Zlatan kommer gå kurs för Hundfröknarna igen!

Sedan bar det av till ”fältet”.

Bruno och Disa fick spår som korsade varandra, i vanlig ordning. På gps kurvorna nedan ser man Brunos blåa spår med lite vågor, så som jag lade ut det. Dessutom ser man Disas cerise spår, M format, så som hon/vi gick det.

Bruno fick "vågor" och Disa ett M.

Kalle fick ett husselagt spår. Zlatans spår var mattelagt, 20 vänsterben mellan pinnarna.

Zlatan spårade på fint, när han väl kunde ta blicken från Bruno. Tog bara 3 pinnar + slutet, men spåret var väldigt färskt och vinden drev det säkert iväg en bit, på slutet låg vinden i ryggen, där plockade han bra.

Bruno fick en hare i spåret, det var inte bra för koncentrationen. Jag har inte ritat in haren, men ungefär det översta stället som spåren korsas, där var det.

Kalle ”vaknade” efter första pinnen, lustigt att man ska veva igång den hunden?

Disa, tar upp spåret från sidan, hyfsat ok. Sedan lagom tempo och alla pinnarna in. En delad! Hon brukar inte bita hårt i dem, den var nog lite skadad från början…Vinkeln var lätt att läsa av på henne var den var, men hon löste det snabbt. Bra, hon kan ibland trassla lite med vinklar.

Nu är det fridens liljor här hemma, bara jag är vaken…


Här är Berit!

Berit sliter ordentligt i huset, fler och fler strömlösa och jag har minsann bunkrat lite vatten.

Berit sliter och drar, hoppas strömmen blir kvar.

Var på valpkurs idag. Det är märkligt vad det kan läa med lite skog. Vi var inomhus och tränade också, nya knep. ”Bromsen” var jag bara tvungen att prova på Kalle och Disa när jag kom hem. De fattade galoppen ganska fort. De kan ju vänta, men bara på kommando. Här skulle de ju ha godis framför sej och själv välja att inte ta.

Berit rullar in.

Zlatan gick ner för trappan helt av sej själv för första gången idag! Upp har han gått i några dagar men ner har vi inte tränat. Uppåt tränade vi genom att flytta hans tassar. Vet inte om det är så ”man gör”, men det fungerade på honom. Så nu kan vi ju börja göda honom. Nä förresten, man måste bära honom de sista metrarna till bilen. Han får vara smal ett tag till:-)

Disa och Kalle ville tvunget kolla in vågorna. De anser det spektakulärt med oväder. Kolla här:

Den som vill ha en Dejavu från Per kollar här:

http://rottisar.eu/Videoklipp/Stormen_per2.htm

Den ligger inte på Youtube, så jag kan bara säga lycka till. Ren tur om du kan se den.


Idag spårskogen

Två premiärer för Zlatan.

Dels fick han åka i ”baksätet” i sele bredvid Disa, som en stor kille, slapp sitta i mitt knä och bli varm. Men kräktes gjorde han ändå.

Den andra premiären var att gå ett skogsspår med naturpinnar. 7 pinnar och ett slut. Ca 20 vänsterben mellan varje pinne, så det var inte så långt, men ett rejält kliv sedan sist. Men han har ju mognat på sej, så det kändes rätt.

Redan på väg till spåret så vädrade han efter det, blev laddad och ville iväg. Han tog upp spåret enkelt men vimsade lite innan spåret fäst. Första och andra pinnen nosade han bara på. Snabbt beröm och korv. Sedan började han nypa i dem och till sist fick han till och med fram lite ”ägar” beteende. Min pinne. Men är det så att du har korv, så kanske vi kan byta. Näst sista pinnen var vi en bit ifrån, men han var väldigt noga med att leta upp den. Han är för go, den lille. Och när han fick tag på slutet! Snacka om lycklig hund, vilken STOR pinne, den storleken hade han inte sett förut, as coolt…

Vi har tränat pinnletning i vardagsrummet. 24 syrén pinnar har gömts/lagts ut. 3 hundar har ”letat/hämtat”. Jag står i köket och tar emot och belönar. Zlatan har snott från Disa, efter 2 ggr fick han stryk. Man snor inte från henne. Det vanliga resultatet var 12/7/5 till Disa/Kalle/Zlatan. Men om Zlatan slutar att bita i alla pinnarna innan han kommer med en, så kommer hans score att förbättras.

Kalle hade ökat sitt pinnintresse efter senaste tidens hårdträning. Det var bra, för linan satt inte som den skulle, utan lossnade. Men det märkte aldrig Kalle, han blev infiskad när han kom med nästa pinne!

Bruno som varit på semester hade vilat sej i form. Tyckte att det var jätteroligt och hittade nästan alla pinnarna:-) Dessutom kunde han slita sej från underbar viltdoft när matte kallade på honom.

Disa var stabil, säkert upptag, jobbigt tempo, plockade alla pinnar utom en. Pinnträningen hade ingen effekt på henne, hon är redan helt fokuserad på pinnarna. Däremot är hon något yvig/slarvig i spåret. Det är därför som hon nästa alltid missar en pinne, tror jag. Pga att hon är sök hund eller har spårat vilt. Vet inte orsaken, kan vara temperamentet och tempot också. Men Bella hade högre tempo och svajade inte.

Men kameran, den fick vi inte med. Bilden är från förr.


Sommarmånaden november.

Satt och solade på verandan idag, Disa satt brevid och kisade mot solen och hade nosen i vinden. Kalle ”smög” på Zlatan och Zlatan busade tillbaks. Det är november och jag kunde inte önska mej bättre väder oavsett årstid. Härligt. Sedan räknade jag lite löst på hur långt det är till midvinter och sedan framåt lika många dagar. Det blir intressant att se hur vädret är runt månadsskiftet jan/feb. Troligtvis bistrare.

Zlatan har blivit så stor, 11 kg men och ser vuxen ut. Så man måste tala om att han, den lille skällande vovven, han är en valp som inte förstår bättre, lite osäker, eller fullständigt livrädd. Beroende på hur skeptiska folk ser ut.

Disa och Zlatan

Han är lättränad, lätt att få kontakt med. Han och Disa kan leka samtidigt med mej utan att han är fixerad vid henne. (Det gick ju fint med Disa tillsammans med Bella men var hopplöst med Kalle, han kunde inte släppa Disa) Han inriktar sej på mej. Och det är egentligen logiskt, Disa har aldrig bjudit honom på någon endaste godis…

Tre gånger har han varit på valpkurs nu. Vi går hos Hundfröknarna. Det tycker han är roligt och det är mycket intryck för honom. Men det går bra att få kontakt med honom (lättare än det var med Disa och Bella) och han håller uppe koncentrationen riktigt bra. Det är en rolig hund att träna med.

Koppelföring i ljum novemberkväll.

Och förresten, mjölktänderna har han ömsat bort. Nu är det STORA vita tandbumlingar i munnen.


Fullmåne

Påverkas hundar av fullmåne? De har ju redan vassa hörntänder, päls och klor.

Var ute med Zlatan och då såg månen ut såhär:

Månen i Lerkil i kväll.

Och plötsligt såg Zlatan ut såhär!!!

Men det kanske bara var något armosfäriskt.

Det sägs att Västgötaspetsar har Napoleonkomplex.

Plutten har fått tag på en alldeles för stor pinne.

Ge henne ett block, så skriver Disa under på det.

Ska han ha den, verkligen?

Nä, det klart han inte ska, han kan ju sätta den i halsen:-)

Min pinne, min pinne, min, min, min…..

Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning

Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.

Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.

Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).

En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…

När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.

Nya bissingar! Kommer han att bli hare?

Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.

Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.

Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.

Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.

Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.

Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!

Hösten börjar bli färgglad.

Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.

Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.

Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?

Hans upptag är bra, som vanligt!

Nu är jag i mitt spår.

Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.

Nu är jag tillbaks i mitt spår.

Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.

Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.

När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.

Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.

När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).

Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…

Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.

Solen tittade fram emellanåt.

Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.

Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.


Skogsaktiviteter

Spårskogen igen.

Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.

Blivande skogsmulle?

Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.

Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.

Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.

Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.

Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.

Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.

Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!

Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?

Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?

Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?

Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…

Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.

Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…

Här är jag!!!

Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!


Kantarellskogen

Vi laddade bilen med icapåsar med tidningspapper, allt för lille Kräkis. Kräkis rann redan efter 10 meter, så det var en bra uppsamlingsanordning. Men han har nog blivit lite tåligare, han var nämligen en icke kräkis när vi kom fram. Duktig pojk!

Visste ni att det gula i svenska flaggan symboliserar kantareller och det blåa jeans?

Den nya anledningen till gul och blå flagga?

Disa ser lite bister ut, men det är koncentration. Hon vet precis fördelarna med valp. Den behöver mutas och matte har ett vekt hjärta, som måste förse den gamla hunden först. Alltid. Valpen har alltså en positiv effekt på godisgivan. Och egentligen mutar jag inte utan belönar, dvs efter att det duktiga har hänt…

Disa och Zlatan

Vindstilla och lagom varmt. Bästa årstiden!

Två snälla rumpor. Visst är de lika:-)

Stanna! Gruppfoto. Zlatan har lärt sej ”sitt”, tränar på ”sitt kvar”.

Lilla flocken.

Sedan såg vi hjortar. Kan ha varit rådjur, men jag tycker att de var för stora. En var nästan vit. Zlatan var den ende som skällde. Om det berodde på vall eller jakt instinkt eller allmän osäkerhet, det får framtiden utvisa. Vid parkeringen var det en Berner Sennen, Zlatan satte sej fint brevid Disa och kunde strunta i vovven. Han är i en lätt ålder. I det avseendet.

Saker:

-som bara sker; nu behöver man inte hålla honom när de får mat, han håller sej automatiskt undan rottisarna. Gapar mindre (eller har vi vant oss?)

-Får gärna ske snart; gå i trappa.

-Som man undrar; Hur blev han så snabb? Här är det toarulle tjoff strimla rottweilertidningen tjoff bita i toaborsten USCH tjoff plastpåsen till toaskräpet tjoff dra trådar ur mattan tjoff riva sidor ur en jan guillou bok tjoff reta Kalle tjoff locket på avloppsbrunnen tjoff blomkruka tjoff….och efter allt detta måste man kissa.

Zlatans tes:
Regnar det? Bajja inne isåfall. Man bajjar inte i blött gräs. Möjligen på blöt veranda, men inte i blött gräs.

Disas Nanny-roll har finjusterats. Släpp latex bollen så att Zlatan får tag i den. Han är visserligen snabb, men i denna sport har han fortfarande en övertik. Han rejsar lite, sedan måste han stajla. Och oj vad han kråmar sej, han är bara såå häftig. Håller den bara mellan bara höger tänderna, ligger på rygg, släpper den och tar den igen…  Till sist har han stajlat för mycket, då har Disa bollen. Då är det ett helt annat utspel, hoppa studsa, gnäll, skäll, ojoj, voine voine, stackars lille valp. Disa kommer till mej med bollen och så kan det börja om. Det finns bara ett slut och det är att bollen inte kommer åter i spel! Var är Kalle då? Nöjd på lagom avstånd. Som Ferdinand. Låt dem hålla på.


Kilanäsan

Det har hittils varit lite för tuff terräng i våra omgivningar för en liten valp med korta ben. Men idag tyckte jag att det var dags. Han kan ju hoppa upp i soffan nu, det måste ju vara ett tecken…

Disa och den ädlaste delan på Zlatan...

Det är ingen lång runda men branta klippor och bottenlös ljung skulle forceras. Jag är lite impad av hans framkomlighet, vi pressade honom inte, ibland fick han gå först och han körde inte den hjälplösa stilen (som han gör vid trappor mm) för att bli buren, nejdå, hur kavat som helst kravlar han upp för branter och genom snår.

Han smälter in fint i omgivningen...

Ibland tog han fel väg och fick ”leta” upp oss. Bra träning. Om Disa tog en lov så stannade han med mej och skällde på henne när hon kom tillbaks. Håll dej till flocken…

På äventyr, här fanns mycket mums.

På vägen hem ett ljudlöst hundmöte med något vitt, typ samojed.

Nu, lugna fina hundar slaggar i soffan…


Valp framsteg

Idag hoppade Zlatan ner från soffan. Och sedan upp igen! Oj oj oj, vad han är duktig…

Och öppnar man dörren till klädkammaren så far han som en målsökande västgötaspets och tar de leopardmönstrade Laura Ashley morgontofflorna som jag köpt i Denver. Han behöver ingen betänketid, det behöver inte förflytta sej några tankar i hjärnan utan det är en så kallad hårvajrad signal från ”dörr öppen” till ”toffla i munnen, spring!!!”

Det är lättare att hänga med i svängarna med rottisarna, de behöver ju tänka en liten stund innan de gör något.

Zlatan har alltid en plan, och en plan B, därefter omedelbart plan c, d, e osv. Ett exempel, lilla toaletten:
Avloppsbrunnen i duschen-nej, toa borsten-nej, wc-ankan-nej, plaspåsen i sophinken-nej, bita byxbenen-nej, skälla, skälla -nej, sitta i knät-ja. Hela sekvensen sker utan en microsekunds tvekan och tar inte många sekunder att köra igenom. Det finns en variant till, då byter ni helt enkelt varje  kommatecken i exemplet ovan mot: ”sitt-bra (godis)”.

När Zlatan är odräglig kan Disa erbjuda sej att vara nanny. Det går till så att hon tar hans leksak och sedan går hon omkring. Zlatan får springa efter och skälla sej trött. Inte så behagligt för öronen, men bättre än ljudet av möbler och sladdar som demoleras mellan valptänder. Han tröttnar och somnar ganska fort av det.

Kalle och Zlatan leker också, men inte riktigt samtidigt…När Zlatan leker med Kalle är Kalle rädd om tassarna. När Kalle leker med Zlatan är vi rädda allihop…Nä, inte riktigt, men det ser verkligen lite skevt ut när store Kalle gör de klassiska lekinviterna till Zlatan plutten. Zlatan svarar med skräckblandad förtjusning men ser noga till att inte hamna i kläm. Denna lek avstyr vi, pojkarna ska inte leka brötiga lekar.

Idag fick alla tre träna uppletande på gräsmattan innan jag åkte till jobbet. Disa fick jag koppla för hon plockar annars 95% av grejerna. Zlatan nyper i flera av sakerna men hämtar lite dåligt. Vi tränar byteshandel just nu, han kan inte det ännu. Kalle kan men vill? Det varierar.

Hemma igen så var det månens tur att glänsa.

Detta bildspel kräver JavaScript.