Rottweiler och Västgötaspets.

Uppletande

I ur och skur

Men i sanningens namn så var det ett ganska skönt, stillsamt regn som föll på oss. Helt okej.

Tänkte särskilt fotografera Kalle idag, det kan ju annars verka som om jag bara hittar på att han är med, om det bara är andra hundar på bilderna. Men jag brukar fotografera honom också, de bara fastnar på lite olika sätt…

Såhär fastnade Kalle idag:

Belöning:

Vi fortsatte Kalles träning där vi slutade och utvecklade lite framåt, dvs synretning först men sista gången fick han inte synretning. Hans insats var identisk, dvs han letade, ser lite flummig ut när han jobbar, och blir jätteglad när han hittar, kommer snabbt in och ”tappar” precis vid fötterna.

Disa fick bara leta två saker idag, tar det lugnt för säkerhetsskull.

Bruno gjorde både uppletande och spår. Uppletandet går framåt och med lite tragglande med överlämningar (som Kalle också behöver) så blir det nog bra. Han fick ett spår som han inte fått förut, Kalle var nämligen med och lade ut det. Det kan ha gjort honom lite långsammare men att han gjorde uppletande övningarna kan också vara orsaken. Det märktes inte särskilt mycket på resultatet med andra ord. Intressant.

Bruno efter spåret, som Kalle ”lagt”. Regnet har slutat men det är lite blött ändå. Är hundar på B lättare att fotografera? Bella blev alltid snygg på bild medan Disa och Kalle oftast ser ut som flanar.

Annonser

Uppletande

Vi använde en korrodor på ca 5×50 m.

Kalle fick synretning, 10 m avstånd, och pipleksak som belöning. Detta upprepades 2 ggr. Första gången ser han helt okoncentrerad ut, tittar knappt på synretningen, är försiktig ut, nosar, blir jätteglad när han hittar den, snabbt tillbaks till husse. Andra gången likadant men starten något ”säkrare”. OBS! synretningen och det korta avståndet är inte för att han ska förstå att han ska leta, det är för att ”rama in honom”, minska utrymmet för oönskat beteende.

Nästa gång behöll vi synretning men ökade avståndet. Han var då säkrare i starten och lika snabb och glad in. Tappar ibland föremålet men hämtar på uppmaning. Han fick köttbullar och pipleksak som belöning. När det var som roligast var han ”klar”.

Disa fick hämta 4 föremål första gången och 5 andra gången.

Här kommer Disa med en berbermössa.

Jag styr henne för mycket i halsbandet, en ovana för att slippa ”tjata” är ju smått allergisk på för mycket prat till hunden.

Här har du matte, jag hittade en berbermössa till dej! Kan man få en köttbulle?

Men jag kunde vara bättre på att ha henne fritt när jag siktar in henne.

Oj, låg Bellas gamla lös-sökrulle ute i skogen?

Dessutom så tjuvar hon ju gärna och jag ogillar att bryta henne, tycker att det är destruktivt. Det är bara det att hon gör det bättre än jag har i vana så det är jag som ska bort med händerna lite mer.

Här har en bit gammal trädgårdsslang bärgats.

Hon gör det hon ska, lämnar fint, letar utan att göra annat, snabbt in, snabbt ut.

Disa har hittat ett glasögonfodral.

Drack minst en liter vatten. Hemma var hon trött, det tar. Men å andra sidan, det är ju detta som är så roligt, det är ju det hon ska hålla på med, så det är väl inget att spara på?

Bruno fick synretning på fullt djup. Han hittar bra men tar inte med sej mössan in.

Halvrolig pryl, men om man gräver ner den...

På det avståndet hinner han med mycket själbelöning i form av grävande och dyl. Vi funderade att så länge han belönar sej själv så har han inget behov av oss och då kommer han inte jobba för oss heller. Men han gillar ändå inte att bli lämnad, så på det viset kan vi ta bort ”självbelöningen”, vi lämnar platsen. Det tillför inget i inlärandet, tar bara bort lite av hans själbelönande, så att det blir förarens belöning han ska jobba för.
För att ytterligare minska möjligheten till egna initiativ så kortade vi in avståndet. Efter tre gånger med nära identiskt resultat, Bruno kom sättande med mössan när vi gick, ändrade vi till taktiken; föraren står kvar, de andra går.  Och tanken var att föraren skulle få en chans att få in Bruno, som vant sej att springa efter oss, med mössan och kunna belöna ett korrekt beteende rikligt. Det blev ett fall framåt, Bruno kom men ”tappade” mössan och gick till föraren, som enligt direktiv bara tog honom i halsbandet utan några andra belönande signaler. Ett infångande skulle man kunna kalla det.

Såhär kan en infångad Bruno se ut. Just här är han pigg och tittar på en synretning.

Nu har det hänt en del ovanliga saker för Bruno. Matte är inte som vanligt och underliga övningar. Vad är det som händer, han ser lite osäker ut. (Bra tänker jag, han behöver bli lite osäker för att fundera.) Vi startar nästa övning. Bruno står still. Han rör inte en tass. Vi avbryter. Väntar lite, han börjar naturligtvis bli trött och vi tror att han står och tänker. Vi låter honom göra det. När vi får kontakt igen så börjar vi på sista övningen, samma utförande som förra gången men avslutningen, Bruno springer med mössan till matte! Härligt! Där kom jättebelöningen och avslutningen. Det ska bli så intressant att se vad han kommer ihåg till nästa gång:-)


Uppletande

Denna underskattade del av brukset. Tävlingsmomentet har blivit förenklat, nuförtiden ligger det 6 föremål i rutan på 50*50 meter, men hunden behöver bara hitta 4 st. På tävling alltså. Men nu tränar vi och då gör vi som vi vill.

För ett tag sedan hade vi en träning där vi gick på för optimistiskt med grabbarna i gänget. Kalle visste vad han skulle göra men var så störd av omgivningen att motivationen att arbeta blev för låg. Så han fick inte något gjort. Förutom att verka döv och se lurigt jaktsugen ut… Bruno kom bara nästan ihåg vad han skulle göra och vill helst behålla det han hittat för sej själv. Eller gräva ner det. Det är utgångsläget…

Först Disa, för hennes föremål kunde vi lägga ut under vallningen. Vi hade en korridor vallning av banan typ. På golfspråk hade man sagt dogleg. Det var inte avsiktligt men vallat är vallat, går liksom inte att valla bort med antimyrsyra eller liknande…

Hon gjorde förhållandevis raka skick, tog mittenregionen först, sedan djupet och sist den riktigt nära. 4 av 4. Men hon var tvungen att avsluta med en publik stajling. Efter hon passerat mej i ”fot läge” (bara svängen kvar) så går hon med svansen rakt upp och tycker att hon är gör fräck. Det tyckte inte jag.

Därefter plockade Eva fram Bruno. Han skulle ”börja från början”, inte ges utrymme för missförstånd. En glad, arbetsvillig hund var vad vi ville se.

Bruno, glad och samarbetsvillig!

Han fick synretning och hämtade glatt sina leksaker. Överlämningen var lite distansartad, men inget att bråka om eftersom en förbättring sker.

När vi gömde den urtråkiga snodden så blev det något helt annat. Usch. -”Bruno, du kan byta till dej saker med den”, försökte vi viska i hans öron, men han var kallsinnig. Leksak direkt ska det vara.

Då var det Kalles tur. Med den kraftiga okoncentrationen från sist tyngande i husses minne. Brunos pip-leksak verkade ju rolig, för hundar. Den lånades. Matte fick äran att göra synretning för den plötsligt blinda hunden -”han såg inte” sade husse. Bara att hysta om och släppa när han hade huvudet åt rätt håll. Och minsann, nu var det en mycket inspirerad Kalle som studsade iväg. Otroligt lycklig när han hittade leksaken. Kastade den i luften och lattjade. Inte så villig att komma och lämna kanske, men kalas att han fick ett ”samarbets” nöje. Nästa gång hämtade han handsken och fick pipleksaken som belöning. Kalle salig.

Analys fika.

Disa fick tre föremål, ingen chans att stajla efter fjärde, grymt snopen hund, haha. Men hon fick korv så hon blev nöjd ändå.

Bruno fick ta större djup, med sina leksaker. På halvdistans låg däcket:


Han stack omedelbart till den punkten han uppfattat synretningen och började vädra. Sedan kommer han snabbt men med avtagande tempo på slutet. Pip-leksaken fick ligga ända ute på djupet.


Kalle fortsatte att befästa att det är roligt att göra som husse vill i skogen. Han fick en liten avståndsökning med leksak längre ut, men började med att kolla in stället där han senast hittat något. Så det gäller verkligen att variera plats…

Med andra ord, en bra, positiv träning för grabbarna idag. Och som klubbade sälar när de kom hem. Disa var som vanligt:-)