Vargfritt i snöskogen.
Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.
Mot Kalles spår.
Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.
”Ravinen”
Dags att lägga ut slutet.
Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!
Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.
Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)
Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!
Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.
Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.
Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.
Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.
Bruno var ivrig och jätteduktig.
Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)
Du och jag matte.
Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.
Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!
Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.
Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.
Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!
Därifrån kommer vinden.
Det är inte så att du har lite mer pannkaka?
Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?
På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.
När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.
Frankrike farväl…(Road Trip forts)
Frankrike var vackert nog, till och med i december. Men om man själv har sina hundar i koppel, då känns det lite vanskligt att just den uppfinningen, koppel, inte har slagit igenom i Frankrike. Snarare släpper de ut hundarna ungefär som vi släpper ut katten. (Men till och med katter rastas ju i koppel ganska ofta.)
Det var gott om skyltar med ”obligatorement” att ha koppel på ”chien”. Chienna, de enda chiens som var kopplade, det var jag och Kalle. Kalle hade till och med munkorg. Med sej.
Här sitter jag med mitt obligatoriska koppel. Matte tycker inte att utsikten är snygg nog utan mej.
Ja det här är ju högt på riktigt. Tur att jag har säkerhetsbälte.
Vid grotto de Madeleine.
Fick nästan lite Grand Canyon känsla vid ravinen.
Ardèche
Ett av alla de slott som vi passerade. Strategiskt utplacerade har de väl varit tillhåll för forntida små furstar.
Så när Kalle blev attackerad av två schäfrar inne på campingen som vi övernattade på och Zlatan hade lös mage, ja då tröttnade vi på Frankrike och for till landet med ordnung. Vi längtade efter lite civilisation. Och vi skulle söka Kalles rötter i den bayerska staden Rottweil.
långsambloggen ringlar vidare 