Zlatan och grisen

Häromdagen plockade Disa fram grisen och sade till Zlatan, ta den om du kan…
Här fick matte rycka in lite, annars hade det inte blivit några bilder, annat än på en rottweiler med en gris och en hoppande och skällande västgötaspets.

Men vad var det som hände, i ett obevakat ögonblick blev grisen snodd. Och tjuven skäms inte utan står och retas...
Om det är någon som vet hur man stjäl från en valp så är det Disa. Och hon skäms inte för det heller…
Zlatans första dagar hos oss
Första dagen fick de inte träffas mycket. Ville att de skulle vänja sej lite på avstånd, vid dofter och själva omställningen i flocken. En stor grej för oss men en gigantisk för hundarna.
Andra dagen. Släppte ihop Disa och Zlatan ”utan krusiduller” och det fungerade fint. Ingen kärlek men acceptans och nyfikenhet. Båda lugna. Sedan Kalle och Zlatan. Kalle fick uppmanas att ta det lugnt. Och det gjorde han riktigt bra.
Tredje dagen, fridens liljor.
Fjärde dagen börjar Zlatan ta för sej lite, vill få igång Kalle, och det är ju inte så svårt. Biter Disa i svansen och hon är för snäll. Man kan säga att han pressar läget lite…
Idag så har han tuffat till sej ytterligare. Han skrek väldigt när Disa tillrättavisade honom. Men han behövde inte bäras ut på bår eller kylas med kylspray. Med tanke på ljudgivningen så såg han förhållandevis kry ut:-)
Man ser från dag till dag hur han växer. Får han en godis så kryper han nästan ur pälsen av glädje. Men den egna maten, den är ju bara sådär, men det går ner bättre och bättre. Han har ju sett vad som kan hända om han inte äter, det finns andra som gärna tar hand om det. Han äter bäst med sällskap av de andra hundarna. Han är ju van vid sällskap när han äter, så det får väl gå ett tag.
Just nu tränar vi mest på inkallning, vad är det jag heter, hämta och lämna föremål (helt på lek), kontakt, inte hänga i golvmoppen och i hälsenorna. De två senaste känns viktiga, han kan vara riktigt ettrig.
Dessutom är han orädd, ett kompostgaller som välter låter ju endel, med avskräckte inte honom. (Vi hade ställt undan det för att han inte skulle hålla på med det.) Han går gärna på det sedan fast det sviktar. Ett ösregn med åska hade vi precis, han vill inte gå ut i det hårda regnet men det kan man ju faktiskt förstå. Åskmullret besvärade inte alls.
Ja, just det. En sak till att träna på, nämligen att inte gräva sej ner under verandan. Nedan begrundar han sitt resultat. Och Disa hejar på.