Zlatan är skottfast och har känd mental status!!!!
Idag har Zlatan genomfört sitt MH. Och som vanligt blir man överraskad men vissa saker blev precis som jag trodde.
När hunden före oss stack iväg på ett drev så blev jag lite nervös. Varberg är ju en aning ”berömt” för sina kaniner vilket bla Disa blev kraftigt distraherad av en gång i tiden. Men trots att Zlatan inte är den svinlydiga typen, så är han inte heller jakt eller rymmartypen. Så det gick fint.
Jag har markerat på baksidan av protokollet (översättningsnyckeln) var kryssen hamnade.
Här ser man i vilka rutor Zlatan’s beteende hamnade.
Vad det gäller gripandet, så har han bra kamplust ”hemma”, men jag har lagt märke till att i andra miljöer så blir han påverkad/störd av omgivningen att det inte riktigt blir aktuellt. Så där har han ett beteende som han inte visade upp. Och jag trodde inte att han skulle leka alls, men han tog faktiskt trasan andra gången och sprang till testledaren med den och kampade. När hon släppte den så kunde hon ta den igen utan att han ”fintade” undan. Så där blev jag lite förvånad.
Ska vi ta en svängom?
Jakten trodde jag inte mycket på. Men han sprang iväg lite och var lite intresserad men grep inte. Är väl ganska lagom för rasen.
Ett orosmoment var aktiviteten/passiviteten. Eftersom de inte får ha halvstryp och jag inte ville ha sele på honom så befarade jag att han uttråkad skulle backa sej ur kopplet. Men han bara skällde lite och ”duschade” i det långa fina gräset.
Avståndsleken trodde jag inte heller på, tänkte att han skulle springa några meter och ställa sej och gorma sedan. Men så blev det inte. När han kollat in figgen och blev släppt så stack han till ”legan” och sedan letade han upp figgen. Helt av sej själv. Det trodde jag inte att han hade i sej. Men sedan var han nöjd, ville inte stanna kvar och leka. Och det är ju logiskt enligt tidigare beteende.
Dumpen blev en överraskning, och det är ju det som är avsikten. Att han skulle reagera och skälla, det hade jag räknat ut. Men hur långt skulle han fly? Och skulle han lyckas avreagera? Han flydde inte långt, nästan inte alls. Men han skallade på ett sätt jag aldrig hört. (Ska försöka producera en liten video på det.) Nytt även för beskrivaren, faktiskt. Som har beskrivit och dömt på MH och MT i många år. Avreaktionen däremot, vi behövde inte lägga ner overallen, men han behövde tid och att testledaren också kom fram. Då tog nyfikenheten över och han vågade sej fram. Sedan var det glömt, inget kvarstående. Det var duktigt kämpat av lille Zlatan, jag gillar det där att inte ge upp utan klara ut svårigheter.
Ljudkänslighet inte mycket att säga om. Han hoppar till lite och går fram när jag gör det. Sedan grymtar han på det en gång när vi går förbi.
Oops, nu har matte gått fram till det där oljudet
Hon har inte gjort annat än att hamna i trubbel idag
Jag får rädda henne igen
ztörst + znyggast = ZLATAN
Nu hänger tungan som en slips. På mej, som är nästan vinterklädd och på Zlatan.
Då är det dags för spökena. 14 kg Zlatan håller sej framför mej och kontrollerat mot spökena. Mot båda. Inte jättearg men ändå hyfsat aktiv. En imponerande inställning av en sådan liten grabb. Men, han är ju bara liten på utsidan:-) Han gick fram med mej och kollade in dem men han hade inget överdrivet behov att fjäska med dem sedan. Slog en drill.
I och med skotten så ska man leka igen. Vilket jag misstänkte skulle bli problem så jag hade med mej en snörboll som var hysteriskt rolig hemma. Men nu var han trött, han ville bara stå och lukta på en fläck…Så vi fick leka jageleken under de två första skotten. Och stå still under de andra två. Och han var oberörd! Och det är så roligt. Han har ju aldrig visat tecken på att vara ljudkänslig, men det har jag hört så många säga, att deras hundar inte alls är skotträdda och så är de det på MH. Det finns skotträdsla i rasen, så därför är det viktigt att kolla upp och dokumentera.
Det är ju mest rottweiler som är min referens (vi beskrev endel collie också när jag var aktiv figge). Jag har haft lite mindre kläm på var jag har denna lite annorlunda individ/ras, nu har jag lärt känna honom lite till. Det var riktigt roligt att se vilken kapacitet det finns i honom, att han har ”verktyg” för alla situationer.
Han var så duktig den lille, blev kallad charmtroll, supermysig kille och riktigt härlig!!! Men allt det där visste vi ju, särskilt Zlatan själv.
Analyze this…
En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.
Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.
Kalles spår.
Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.
Här är det missade slutet.
Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.
Ormbunke på sten.
Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.
Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.
Och vad hittade lille Zlatan på då?
Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.
Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.
Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?
Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!
Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.
Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.
Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.
Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.
Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.
Distansloss och annan apportering.
OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.
Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.
Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.
Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.
Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.
Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter. Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!
Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.
Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.
Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.
Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.
Snö är mitt rätta element!
Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.
Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.
Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:
Zlatan med sin gula boll.
Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.
Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.
Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…
Snöbad
Zlatan provar detta främmande ämne. Det verkar ha fått hans gillande.
Snö, en substans som måste utforskas.
Han provar även att ta in snö och is i klumpar. Det knastrar alltid om honom när man tar in honom. Förut var det leca kulor, nu är det is. En blöt pöl på golvet måste inte vara en kiss olycka. Det kan vara bortglömd snö.
Men en sak är säker, man ska alltid ge akt på vad som finns i den lilles mun.
Försök kalla in mej nu HAHAHA !!! Jag är Zlatan stajlaren, Zlatan isbajshittaren, Zlatan den tuffe, Zlatan retstickan, Zlatan vill inte ha godis nä, Zlatan som är ofångbar när han springer och retas, oops, tydligen inte. En övermodig sväng mot matte, som såg så slö ut, och så var man fast.
Och är han en meter från öronpropparna, ja då är det faktiskt försent. Om man inte vill vänta ett dygn och återanvända. Men det vill man inte. (När Tasstrampet kommer till R-kullen, så har jag några förslag…Renova, Ragn-Sell…)
En samstämd trio. Åtminstone om man får tro bilden. En bild ljuger mer än tusen ord...
Och varför stoltserar jag på bild plötsligt då? Jo, jag har feber och dåligt omdöme. Den försvinner när jag har frisknat till. Bilden alltså. Men visst tittar vi åt samma håll alla tre…
långsambloggen ringlar vidare 