om att vila sej i form
Det är inte den bästa taktiken egentligen. Men det var roligt att se att Zlatan, som inte spårat så himla mycket i sitt liv, ändå kom ihåg precis vad han skulle göra.
Från fullständigt ofokuserad (om inte att försöka slita sej till Eva och Freja räknas som fokus, för då var han väldigt fokuserad!) till helt fokuserad i spåret. Som att trycka på en knapp! Gulle Zlatan.
Första apporten nosade han flyktigt på. Andra drog han ordentligt i för den var fastknuten i gräset. Vinkeln var den enda svårigheten, avsedd spetsig men på bilden ser man att den nästan är rät. Men han tog hand om den snyggt tyckte jag. Han kontrollerade spåret i små zick zack rörelser ganska mycket. Kanske beroende på den korta liggtiden. Vid sidvind drev han en aning men korrigerade sej regelbundet mot kärnan. Apporterna tar han rejält ibland men ibland nyper han snabbt i dem. Den andra som var bunden nosade han bara på. Slutet tog han klockrent, roligare med större apport kanske. Alla pinnarna var av typen naturpinne. Väldigt svåra att se på avstånd.
Fältspår 750 meter
Bilden är från två sports tracker bilder, den orange är från när jag lade ut spåret, den blå är hur jag gick efter Zlatan.
För Freja var det hela väldigt nytt, hon fick dessutom en farbror korsande i spåret. Sele och lina, allt skulle kontrolleras och funktions provas. Hon har tränat så mycket kontakt och lydnad att hon mest var intresserad av sin matte!
Nosen inkopplad och öronen på skaft. Alltid redo!
Vargfritt i snöskogen.
Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.
Mot Kalles spår.
Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.
”Ravinen”
Dags att lägga ut slutet.
Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!
Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.
Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)
Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!
Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.
Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.
Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.
Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.
Bruno var ivrig och jätteduktig.
Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)
Du och jag matte.
Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.
Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!
Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.
Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.
Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!
Därifrån kommer vinden.
Det är inte så att du har lite mer pannkaka?
Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?
På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.
När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.
Långkalsongernas återkomst.
Långt in i garderoben låg de, tvättade och förvarade för att inte plockas fram innan höstkylan slog till.
Men när termometern visade 11 och regnet piskade mot rutorna när det var spårdags, ja då fick de väckas upp ur sin sommardvala.
När vi kom till skogen var den helt nytvättad och solen sken.
Zlatan fick gå först, han var sugen, drog på fint i sitt nya spårhalsband, han verkar gilla det. Han väjer lite vid bäckarna men plumsar över fint. Efter ”den stora stenen med kontrollen” så kom han av sej. När han stack upp för en brant där jag fick släppa honom och använda både händer och fötter för att komma upp så förstod jag att han var lite off. Men där uppe hängde det en snitsel i en pytteliten gran. Hm. Kan det vara den gäckande baj-snitseln som vi inte hittat? En varningssnitsel som Konny hängde upp när Kalle pluppade i Bruno’s spår. Jo, det var det, Zlatan fattade galoppen och bajade brevid. Sedan tillbaks igen och på spåret var vi!
Han har blivit lite bättre på att engagera sej i apporterna. Den sista av de små tog han till och med och höll i munnen med seger vinkel på nacken. Man kan undra vad han och Bruno suttit och småpratat om när vi lade spåren…Men att nämna ordet godis räckte för ett villigt överlämnande.
Spårdragning i blått.
Sedan Bruno. Han fick ett långt spår med många apporter. Den enda svårigheten som jag planerat var att lägga apporten exakt när jag råkade stå när jag kom till rätt antal vänsterben. Så det var riktigt bra gjort att bara tappa bort en. Han var glad Bruno, han behövde det efter gårdagens åska. (Bruno är i grunden skottfast, men ett fyrverkeri som fyrades av lagligt(!?) helt utan förvarning ändrade på det. Lång väg tillbaks efter en sådan händelse. Så när det åskar riktigt häftigt, som det gjorde igår, då blir Bruno en liten rädd hund.) Så han fick jobba av sej och det gjorde han snyggt.
Kalle har jag inte spårat med på ett tag. Han kunde vara lite halvslapp på att ta apporter. Men nu när jag skulle ta emot så höll jag på att sätta mej, han är ju 10 meter före mej, men det ser faktiskt ut som om han kommer tillbaks i ett enda skutt! Jag var glad att jag inte blev skallad! Otroligt, husse har jobbat med detta, det märks. Skickligt att träna in ett hopp också:-). Kalle har sånt kroppsspråk, hela han ser ut som en stor nos när han spårar. Och han har att göra. Han ska nämligen passa på att spåra vilt samtidigt som han personspårar. Det är jobbigt till och med för Kalles grandiosa kran. Vilt dofterna tränger djupt ner i hjätrnbarken, godisätar reflexen finns kvar men kampa med snör kong är undanträngd. Lite disträ…
Bruno fastnade inte på bild idag, men det gjorde Zlatan och Kalle. De har författat bildtexterna själva:
Jag kan titta åt alla håll utom mot den där lilla svarta saken som matte håller i. Den får jag ändå aldrig leka med.
Gräs är gott…när man inte får något annat. Det är nog bra kras i den där lille svarte, om matte någon gång råkar lägga den på bordet eller någon annat ställe som också räknas som golv….Då ska jag kras-springa med den…
Har det varit en älg på kullen?
Vem är det som traskat i träsket?
Spår…
Idag fick jag faktiskt med alla hundarnas spår i min sportstracker! Zlatans dessutom både det lagda och det han gick.
Samtliga spår dokumenterade, men bara på Zlatan har man ett litet facit, hans krumbuktande före vinkeln syns. Vinkeln tog han i en liten ögla, men det syns ju inte eftersom jag stod still.
Det var lite torrt och vindigt, som förra gången. Liggtid Zlatan ca en timme, Kalle två timmar och Bruno mittemellan.
Zlatan försökte verkligen få slippa selen. Jag vet inte hur mycket den påverkar honom, får nog testa det. Spårade ok, behöver bli mer intresserad av pinnarna.
Här sitter jag vid min pinnskörd.
Jag är inte bara söt, jag är spårhund också!
Bruno fick lite vinklar och 10 apporter. Han plockade många, men den som låg i ett djurspår (litet klöv-avtryck) bredvid en stor sten, den letade han länge efter.
Mina pinnar.
Jag är inte bara spårhund, jag är söt också!
Kalle var ivrig. Att gå med honom efter Zlatan var som att byta till en liten älg.
Jag gillade mest själva spåret idag, men efter ett tag så började jag ta pinnar också.
Jag är inte bara en söt spårhund, jag är en spårälg också!
När man fotograferat klart skrytbilderna så är det ”varsågod”:
Jag behövde inte höra varsågod, jag var redan på väg i alla fall, måste se om matte har något gott i handen…
Hörde jag varsågod? Köttbulle, fort!
Var det varsågod jag hörde? Godis godis vill jag ha…
Dessutom:
På midsommardags promenaden i Plomhult hamnade Kalle öga mot öga med ett vildsvin. När hon flydde iväg över åkern så ville han efter…
Analyze this…
En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.
Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.
Kalles spår.
Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.
Här är det missade slutet.
Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.
Ormbunke på sten.
Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.
Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.
Och vad hittade lille Zlatan på då?
Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.
Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.
Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?
Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!
Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.
Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.
Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.
Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.
Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.
långsambloggen ringlar vidare 