Rottweiler och Västgötaspets.

Okategoriserade

Platsliggning…

Träna platsliggning med Zlatan…är inte som med rottisarna. Ok, han fattar att han får ”belöning” om han ligger kvar. Även om jag inte syns. Men, man ska inte underskatta kontrollfreaket i honom när den sidan tar över. Det är helt enkelt inte värt att vänta på godis om matte eventuellt närmar sej ytterdörren. Så efter jag tränade hundarna på att jag knackade på ytterdörren så ligger han sämre än någonsin. Nu får jag börja om från början. (Det fick jag med Disa också, men av helt annan orsak.)

Zlatan vill inte lägga sej. Kalle ser besvärad ut, men har blicken mot godisburken.

Zlatan vill inte lägga sej.

Om jag lägger mej så går du kanske iväg och så knackar det på dörren och då måste jag vara först framme och kontrollera hela situationen annars kan det bli katastrooofffff!!!!!

Men jag ger mej inte. Det gör däremot Kalle, han lägger huvudet i golvet. Det här kan ta tid tycks han tänka.

Slipper tydligen inte undan.

Slipper tydligen inte undan.

Fäll ihop de där små korta benen, inte så stor skillnad mot ”stå” men för sakens skull ska de vara vikta vid lederna och bröstkorgen i golvet. Tack.

Javisst kan jag lägga mej, men jag tänker vara först till dörren och om jag har kontroll på Kalle så har jag större chans.

Javisst kan jag lägga mej, om det ska vara så noga, men jag tänker vara först till dörren och då är det en bra strategi att ha kontroll på Kalle.

Hyggligt Zlatan.

Jag står blickstill, belönar snabbt. Börja om från början…

Annonser

Älgträning

När vi kommer upp till jaktstugan där vi ska träna så är det första jag ser en älg. Den står och mumsar på sly precis bredvid träningsplanen. Vi går ur bilen och Zlatan trumpetar lite som vanligt. Älgen verkar van. Kanske är det samma älg som vi ”träffade” på joggingrundan för några veckor sedan. Utan fjolårskalv isåfall.

Vi knallar runt lite och jag konstaterar att det är en lugn älg som inte bryr sej särskilt mycket om oss. Så vi går in på planen och där får Zlatan vara lös. Han stack mot älgen, inte helt otippat:-) Men där var ju ett staket. Och så kallade jag in honom, och han kom sättande i galopp. Vi kunde leka och träna enkla saker, typ äta godis i snabb  följd… Om vi tränade svåra saker, typ fritt följ, ja då var Zlatan strax hos älgen igen. Så då fick jag kalla in honom och så höll det på. Ett gyllene tillfälle.

Till slut var älgen mätt eller trött på oss, så då kunde vi träna ”ligg kvar med avståndsbelöning” samt ”hämta till högerhanden fast jag har godis i vänster handen”. Paradgrenarna som vi planerat att visa upp på morgondagens happening, dvs avslutning på förberedande tävlingslydnad hos Hundfröknarna.

Pga bildtorka så får en gammal bild på Zlatan i dimma duga. Dimma är mitt favoritväder. Helt orelaterat förutom att han på något sätt lyckas en stund med ”sitt kvar”.


Distansloss och annan apportering.

OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.

Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.

Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.

Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.

Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.

Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter.  Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!

Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.

Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.

Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.

Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.


Spår igen.

Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…

På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.

Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.

Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om  vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.

Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.

På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.

Himlen på hemvägen

Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.

Zlatan med tuggben, universalstorlek.


Kvällsspår -och något som aldrig hänt, eller…urk

Onsdags kväll: Regnet hotade men det var inte mycket ork i det.

Spännande att se vad ”den lille” skulle gå för, med sele och riktig lina.

Spåren fick ligga i 45 minuter, vi ville bli klara före mörkretsutbrott…

Zlatan var taggad! Roligt att se då han i mitt tycke spårat för lite för att bli ”biten”. Men han spårade Eva ända från bilarna. Jag ”kopplade om” en bit vid sidan av spåret, så han fick ta upp det i 90 graders vinkel. Vid lingonriset gjorde han en ögla med högt huvud. När han kommer av spåret lite så åker näsan upp. Men mest är han i spåret. Nyper vissa av pinnarna, vi missar en helt, men markerar eller går väldigt nära de andra. Som avslutning mycket godis och lek med ullaredskongen. Världens bästa leksak, liten kong med snöre!

Bruno ville kolla var jag hade gått av vägen för att gå in i skogen. Efter att kontrollbehovet stillats, klockren som vanligt.

Kalle fick inte vara med. Han har tassen i paket efter en knölborttagning. Det ska bildas ny hud och det är känsligt.

Kalle iförd dimblå scarf.

Knölen har visat sej vara en ovanlig sort, fullständigt harmlös, inte en tumör utan en följd av en skada. Jösses vilket skönt besked. Kalleponken är helt frisk, egentligen:-) Det är inget galet med mandlarna heller, handduken runt halsen är för att hjälpa till att hålla megatratten på plats. Om man är vig och har långa ben, då behöver man en stor tratt.

Foten ska skyddas mot fukt. För tillfället på bilden med hjälp av grön bajpåse.

Tänk om man skulle ut på gräsmattan en morgon och ta upp en färsk baj, av storleken grandios, med en sådan grön påse. Tänk om man ser en liten vätte runda husknuten och komma tillbaks med en annan grön påse, som suttit på en hundfot. Tänk om den lille krabaten ställer sej och äter av påsen? Då skulle man ju snabbt knyta ihop den välfyllda nya gröna påsen, slänga in den bandagerade hunden i huset, jaga illbattingen med påsen, runt huset tills man sätter ut ett kompostgaller stopp. Tänk om man då fick se den lille värstingen byta den tomma gröna påsen mot den av färsk rottweilerbaj välfyllda påsen. Fy. Ännu värre skulle det ju bli om han för varje steg man tog emot honom bet hårdare och hårdare runt den gröna runda och varma klumpen. Skulle man sedan mota in honom i den nyskapade fållan, avlägsna det gröna ur munnen på honom och sedan hålla sej en bit ifrån den andedräkten? Inte vet jag, fy så hemskt. Vilken fantasi jag har, hur kom jag på en sådan tanke…Men visst ser han lite lysten ut?