Åter där allt började…
Med ett MH-protokoll till uppfödaren i min ägo, så bjöd jag in mej:-) För att ohämmat skryta och stå i över min lilla Guldklimp. Är det någon som står ut med sånt så är det ju uppfödaren, eller hur?
Vi tog en sväng i skogen, han fick pussa ursöta syrran Tassa. Eller fick och fick, brorsan Grålle var inte helt överens om detta. Så det blev lite brottningsmatch också. Brottas kan jag tänkte Zlatan, men jag vill hellre vara med Tassa…
Sedan blev det fika, och se så nöjd han är, när han fick glassa med tjejerna på Tasstrampet!
Här sitter jag i en riktigt trevlig sits. Från vänster Mamma Damella, Mormor Vanja, Nala och Safir.
Zlatan gillade alla tjejerna men mamma blev favoriten! Såklart.
En annan favorit var katten som satt precis utanför dörren när vi skulle hem. Den var fin tyckte Zlatan. När den försvann in under våran bil så försökte han locka fram den med några uppfordrande lekskall. Men katten måste varit döv, den kom inte…
Väldigt nyttig miljöträning för Zlatan, som sov med ”gamnacke” i bilen när vi åkte hem.
Valpbesök hos Tasstrampet.
Äntligen skulle vi få se de små. Och de var ljuvliga. Se själv!
Mamma Damella är jätteduktig med valparna. Lugn och fin men accepterade oss, främlingarna.
Det är en skön flock man möts av, mormor Vanja (som faktiskt påminner om Disa, det är något med den busiga blicken), morbror, moster mfl. De gjorde sin plikt som de hundar de är och kollade över eventuella godisgömmor osv samt hälsade ordentligt. Som valpköpare är det ju mycket värt att träffa släkten, tycker jag. Även om de är individer så ser man att de är trygga och har en skön stil.
När vi kom hem så började en avsökning som kan beskrivas som noggrann och hängiven, värdig en agent i vilken försvarsmakt som helst. Att det luktar hund är spännande, men när det luktar valp så är det något alldeles extra.
Västgötaspets?
Ja just det. Behöver förklaras för en oförstående omgivning. När man berättar att man ska ha valp så är den naturliga frågan ”-en rottis till, eller?”
Nä, en västgötaspets.
Då vet de inte om de ska skratta eller gråta. Kanske tänker de att varför skaffar inte människorna en hamster också. Något ännu mindre i päls som kan jagas…
Sanningen är att jag ”alltid” velat ha västgötaspets. Jag gillar ansiktet och uppsynen. De som jag träffat på klubben är väldigt trevliga hundar. Och verkligheten kommer ifatt, Disa blir inte yngre även om man kan undra ibland. Plötsligt fanns en lucka för en sällskapshund, en hund att ha för ha, helt enkelt. Som man kan träna med om man vill. Som kan kampera ihop med Disa utan att ersätta henne. (Mycket viktigt.)
Var är han då? Jo, han är på Tasstrampets kennel och äter sej tjock och fet. Har öppnat ögonen. En av fem valpar. Alla med stubbsvans. Vi har inte träffat honom ännu men mamma Damella och mormor samt morbror har vi träffat, och de är jättemysiga.
Så nu går vi och längtar efter en bit svenskt kulturarv! Ja det är faktiskt så. Med anor från vikingatiden och utan rasbundna sjukdomar, så är detta verkligen en liten ras att värna om.
långsambloggen ringlar vidare 