Gråborg
Denna 230×170 m stora borg, byggd vid 300-talet och storrenoverad på 1100-talet.
Ismantorps fornborg
Med arbetarnas sorgsna ”Båd´stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner” till det frejdiga ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”, i ett vagt utklingande från gårdagen, styrde vi hybriden till Ismantorps fornborg.
Men först en avstickare till den strandade valen. En liten knölval som mötte döden, ev pga svält, i den livfattiga Östersjön.
Vägen till borgen var kantad av sippor.
Flocken ska hållas ihop.
Husse visar Zlatan hur man startar en drönare. Det hjälpte inte. Ni som känner Zlatan vet vad jag menar.
Här finns plats för drönarfilmen:
🚁
Tills dess lite posering:
Ett fd boningshus, ett av de ”finare”.
Sedan letade vi upp den nionde utgången. Men vi gick inte ut genom den, inte redo för dödsriket ännu.
Det var inte detta praktexemplar heller, som stod och väntade i vägkanten tills hybriden kom rullande.
Vänster-höger, vänster-höger, se åt båda hållen, sådär ja, nu är det säkert.
-”Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.”
Majkens första spårträning
Skulle hon gilla detta?
Vi börjar som med valp, matte går iväg, laddad med korvbitar och leksak. Hon har ”drag” så länge matte syns. Sedan kollar hon runt på omgivningen, tillsynes ointresserad. När hon fick tillåtelse, dvs slack i kopplet så letade hon målmedvetet. Hon både spårade och vindade eftersom vinden snurrade lite. När hon hittade mig så fick hon bus eller godis och hon valde godis. Vi upprepade en gång och sedan var vi nöjda.
Det märktes direkt att hon var stolt att kunna hjälpe husse att hitta matte. Självförtroendet steg en kilometer!
Zlatan fick spåra en vildsvinsskånk. Olika falla ödets lott. Men han gillar det. Jag kan konstatera igen att han går två spår, viss prio på skånken men han går även efter spårläggaren.
Zlatan gillar lekbelöning! Kong i snöre.
Nyvattnad och nybelönad, nu självbelöning i mossan.
Freja spårade på rådjur. Det gjorde hon med den hedern, ivrig i starten och sedan stilrent!
Skogen får illustrera Freja idag.
Och Majken, hon gör nog gärna detta igen!
Efter nästan 7 års längtan, idag var vildsvinsdoften för mig! /Zlatan
Vindstilla och 7 plus.
En frusen vildsvinsklöv. Konny lade spåret med start längre ifrån traktorsvägen än sist, samt längre sträcka. Hopp över omkullfallet träd, bäck samt vinkel ingick som svårigheter.
Liggtid en kaffepaus.
Zlatan fattade galoppen redan när jag tog ut honom ur bilen.
I sitt bekväma spår halsband klev han med bestämda steg mot spårområdet.
Inga andra signaler än att gå mot ”starten” i maklig takt. Zlatan gjorde en undersökning av platsen, fäste lite extra på en fläck innan han började gå. Långsamt. Detta är inte en hund som tänker gå in i ett skadat vildsvin av misstag. Inte slösar han på krafterna heller. Ett par lite större kontrollcirklar och sedan var han iväg. Det långsamma tempot ska inte tas för tvekan. Inget av hindren var något problem.
Framme vid klöven så står han och kontemplerar. Målet är nått och han är djupt inne i sin egna doftvärd. De här goa dofterna som finns överallt och som han bara får låta passera på prommenaderna. Idag var det hans tur att få följa den härliga doften till slut!
Freja skulle spåra efter rådjur.
Det går som smort.
Freja är van och har uthållighet i spåret.
Freja har redan börjat drömma om nästa ”jakt”.
Analyze this…
En lördageftermiddag med spår och fika i skogen.
Börjar med Kalle, han var nog sugnast, har ju inte spårat sedan operationen.
Kalles spår.
Upptaget analyserar han en stund, det går mer på diagonalen än vanligt. Sedan hoppar han över 1:a pinnen som låg i träskmark med torrt gult gräs. Resten av spåret är lagt med tanke på underlaget, tassen är ju läkt men det har inte växt ut päls ännu. Sista vanliga apporten låg 1 meter före bäcken, den tog han. Slutet var inte långt borta, men det hittade de inte.
Här är det missade slutet.
Men Kalle var lycklig och trött efter spåret, och vad kan man mer begära? Det är ju så härligt att han är igång igen.
Ormbunke på sten.
Bruno fick en specialare, i dubbel bemärkelse…Att ha Kalle som biträdande spårläggare, det har Bruno haft förut och uppskattat. Men denna gång tryckte det på lite för den biträdande spårläggaren, Kalle kunde inte hålla sej utan lämnade en lämning. Det var ju både oväntat och oönskat. Men händig och rustad hundägare tänker plocka upp bajen med sin medhavda påse. Tyvärr var påsen försedd med ett allvarligt konstruktions fel. Den saknade nämligen botten… Om jag inte kan avlägsna den så får jag väl varna för den, tänkte Konny och hängde upp en snitsel som markerade denna oavsiktliga svårighet. För en hund måste det ju vara som att sätta en stingpinne på en neutronbomb. Men det var ju inte bara Bruno som skulle varnas.
Kanske var det därför som även Bruno uppvisade en viss okoncentration.
Och vad hittade lille Zlatan på då?
Det funderar jag på. Fortfarande. Analyze this matte, hahaha.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se vad gps:en registrerat av Zlatans spår. Men den tiltade ur, det finns tydligen gränser för vad en enkel telefon gps ska klara och nu blev tydligen alla gränser sprängda. Så jag har ritat ur minnet.
Spåret börjar som ljusgult och slutar i nästan rött.
Upptaget från sidan, jag tror att han är på, men han var okoncentrerad redan från start och hamnade nog lite snett. Han följer spåret hjälpligt men vill ut mot kalhygget vid pilarna i övre vänstra hörnet. Eftersom vegetationen knappt släppte igenom en västgötaspets med sträckta ben, så antog jag att Eva inte ålat sej där utan stod tråkigt kvar. Han tar spåret och plockar pinne 1 och 2. (Antagligen nr 2 och 3…). Sedan lämnar han spåret helt utan tvekan marscherar han rakt västerut och går rakt fram och nyper pinne 3!!!! (Antagligen nr 1…). Jag känner mej lite knäppt på näsan och bestämmer mej för att nu får han gå precis hur han vill, utom tvättäkta bakspår. Och det gjorde han minsann… Ut på kalhygget, över leriga traktordiken och genom ris. Sedan in i spåret. Knallar förvånat över platserna där pinnarna legat, oj, det var inget där nu, konstigt…. Och hela tiden bestämd. Till nästa pinne och sedan bestämt ner i träsket. Törstig. Cirklar och snurrar lite söderut. När de ringer efter oss från samlingsplatsen och Zlatan åter står i träsket och dricker, då tänker jag att det är dags för ett avslut. Ett litet fusk eller bara traska hem?
Zlatan knäckte gps:en, den ville inte vara med längre!
Det är extra bra att hitta den långa pinnen, då får man särskilt mycket godis, och så får man leka också.
Matte tycker att jag är söt. Och komplicerad.
Han kan ha blivit störd av att han visste att han missat en del av spåret. Det var min initiala tolkning. Men varför då ut på kalhygget? Intresserad av ungefär samma del av skogen som bringade Bruno ur fattningen? Vinden var ostyrig och goda viltdofter kan säkert spridas lite hur som helst. Det är svårt att veta om han ”stack västerut” för att komplettera spåret eller om det var för att sniffa på vilt och råkade komplettera personspåret som av en händelse.
Nästa gång får han göra direktpåsläpp. Kanske ska det vara tätt mellan apporterna också, så att den belöningen nyper tag lite bättre. Han är mer intresserad av att spåra än att ta apporterna och jag vill ju att han ska vilja ha apporterna, för då vet jag vad han spårar efter.
Med tanke på hur trötta båda hundarna fortfarande är, så kan det ju helt enkelt varit tuffa förhållanden. Det kan vara svårt för oss att avgöra vad som är besvärligt för hunden.
långsambloggen ringlar vidare 