Ingen Berit i skogen
När det är blåsigt kan det vara skönt i skogen. Det var det idag. Zlatan fick gå löst, vi tränade mycket inkallning. På bilden spanar han efter halva flocken.
Zlatan är en vallhund, som sådan håller han koll på sin flock och vill inte sticka och jaga.
Han lyssnar väldigt bra men intresset är att vara med oss, han håller sej nära naturligt.
Vi försökte ställa Kalle i utställningspose, det följs med intresse av åskådarna...
6 månader har han blivit! Och nu ser han väldigt liten och luddig ut på de första bilderna…börjar redan tycka att det gick fort. Tänderna är som sagt stora och fina, inga mjölkisar längre. Rumsren? Ja, så länge inget särskilt händer, men är man lite uppjagad så kan det hända olyckor. Har börjat lyfta benet när han kissar och sprätter gärna. Lite spökig, skäller på människor som han ser. Pinsamt, det känns som att man har värsta mördarhunden i kopplet. Men det går nog att bli av med. Åksjukan har också blivit mycket bättre, idag kräktes han inte på hemvägen trots att han fått korv i skogen. 11 kg väger han på personvågen. Det är 11 kg snabb terminator.
Han når att ta från borden, åtminstone sånt som inte ligger i mitten. Om man har korta ben, så kan man nå ganska högt ändå, ifall man står på baktassarna, har ganska lång kropp, och sträcker ordentligt på halsen. Att vara riktigt enveten hjälper också till. Zlatan kommer ofta med saker som definitivt inte förvarats på golvet. Men han har å andra sidan blivit duktig på byteshandel (eller är det jag som blivit det…?) så han kommer med dem och lämnar. Sötnosen.
Bus Brothers
När man är en fyraårig rottis, det flyttar in en liten ullboll som liksom är överallt, helt oberäknelig, och med vassa tänder, då är det inte lätt. Och den lille ullbollen försvaras av stora syrran, det blir inte lättare då. Men man vänjer sej. Man måste vänja sej. Och till sist har man vant sej. Och då kan man bli bus bröder. Olika så det förslår, en liten vallare och en stor moloss, men bröder i bus!
Lunchen serverade sej själv idag! Kalle fick en vätte arm och Zlatan serverade sej rottis kind.
Vad gör du med mej din store best!!!
Vi tar lite dragkamp istället.
Nu ska den här gamla slangen få vad den tål
Och mjölktänderna får vad de tål...
Ta det inte lugnt för min skull, jag kan bli den första flygande västgötaspetsen!
Hur går det med mjölktänderna, grabben, har du nåt att hålla emot med...
Är det den här du vill ha? Ta den då, den ligger ju här framför dej, bara att ta den.
Rottisknep nr 2, en bly tung tass strategiskt placerad.
Men stillbilder är ju inte riktigt grejen, självklart finns det rörliga bilder också:
Rottisknep nr 1? Det är inte användbart på en västgötaspets. Det blir intressant att se om någon kan avslöja knepet i en kommentar:-)
Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning
Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.
Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.
Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).
En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…
När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.
Nya bissingar! Kommer han att bli hare?
Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.
Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.
Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.
Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.
Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.
Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!
Hösten börjar bli färgglad.
Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.
Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.
Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?
Hans upptag är bra, som vanligt!
Nu är jag i mitt spår.
Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.
Nu är jag tillbaks i mitt spår.
Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.
Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.
När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.
Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.
När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).
Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…
Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.
Solen tittade fram emellanåt.
Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.
Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.
långsambloggen ringlar vidare 