Spårning först och lek sedan!
Idag fick Freja och Zlatan spåra. Det gick väldigt demokratiskt till, 8 apporter och slut. Lika lång liggtid. Resultatet blev därefter, båda ekipagen hade erövrat vardera 5 apporter och slutet.
Zlatan missade sina 3 första, Freja missade lite i ca andra fjärdedelen av spåret.
Inget regn, inte vindstilla och inte blåsigt. Ingen sol, inget väder alls knappt. Lite rå kallt bara.
Denna apport, där jag gick strax höger om det avverkade trädet, ligger nog kvar.
Efteråt så tog vi en promenad där hundarna fick umgås lite. Pga skaderisk så har de inte fått träffas så mycket som man skulle kunna tro, det har mest varit ”arbete” och koppelprommenad.
Freja vill göra allt Zlatan gör, här gick ålder före skönhet:
Freja gör som Zlatan.
Men Freja hittade saker som Zlatan inte visste att man kunde äta. Så Freja kanske hostade upp sej lite där, i Zlatans ögon.
Årstiden med lera börjar jag så sakteliga tröttna på. Zlatan också men inte Freja. Hon kanske ville skölja munnen.
Kom så får ni köttbulle!
(Jag har ny kamera, den skryter med att ha världens snabbaste autofokus. Om ni tittar noga så ser ni att Zlatan har lite rörelseoskärpa, fattar ni vilken snabb hund jag måste ha? Han må se lite kompakt och stabbig ut…)
Det var en lugn promenad, med lite lagom bus. Freja som inte är så gammal är sprallig såklart. Men Zlatan är van vid spralliga rottisar, dessutom kan han valla kor. Så han hade läget under kontroll.
Freja begrep snabbt att jag hade ett lass köttbullar kvar efter spårningen.
I din vänstra jackficka, det luktar som om du har ca 7 köttbullar kvar, jag skulle kunna tänka mej 6 av dem. Zlatan kan få en. Eller så får jag 6,5 och Zlatan 0,5. Eller så får jag 7 helt enkelt. Jag lovar att svälja snabbt.
Polar hundar.
-Du och jag, Zlatan, -Ja, du och jag Freja.
Köttbulledags igen!
Kan vara bra att vara föst!
Jadå, båda fick köttbulle.
En vinterdag på Kilanäsan
Slaskigt och halt, varje steg får planeras noga på de hala klipporna. I alla fall om man är tvåbent. Min fyrbensdrivne följeslagare är bättre anpassad. Men även han funderar på vägval. Praktiskt för mej, med en liten vovve som väljer smidigaste vägen!
Zlatan på sten i hamnen.
Att jag gick hit överhuvudtaget var för att dimman var så fin. Men som vanligt när jag tar fram kameran, så började det blåsa och den fula solen kom fram iställlet.
Kall sol.
Nu är det nog bäst att kolla in var matte tog vägen.
På Kilanäsans högsta punkt.
Zlatan
Nu hade jag trampat i vatten till knähöjd några gånger och tyckte att det nog fick räcka med frisk luft för den här dagen. Men kråkan som badade i hamnen, den fick mej att plocka fram kameran igen.
Kråka som lättar.
Vargfritt i snöskogen.
Det var kul att vara ute i spårskogen igen, trots snö. Men det var ganska stämningsfull snö, träd och grenar var täckta så det var alldeles vitt och det enda man hörde var knarrandet under sina egna kängor.
Mot Kalles spår.
Efter att Norra Halland skrivit att det ev är tre vargar i Kungsbacka så känns det relevant att speja lite efter avtryck och gråa djur mellan träden. Men vi såg inga misstänkta tassavtryck och inga vargar heller. Och det var ju bra det, fritt fram alltså.
”Ravinen”
Dags att lägga ut slutet.
Efter att spåren är utlagda så tog vi lite kaffe. Tack Eva!
Om det blåste lite i trädtopparna så kunde man få en snökaka på sej.
Zlatans spår var lagt av Eva, det låg brevid Bruno’s spår. Bruno ska ju ta det lite lugnt, så han fick ett mattelagt spår. (Jag vet att jag är lite ökänd för ”svåra” spår och jag vill inte att det ska drabba Bruno.)
Det var ett tag sedan, men jag kommer ihåg det här. Jag ska visa matte att jag har minne som en rottweiler, minst!
Han plockade sina klossar duktigt, inte störd av snön.
Här sitter han i sitt vargsäkrade koppel. Lille houdini lyckas nämligen ibland, och jag fattar faktiskt inte hur!!! Få karbinhaken på kopplet att öppna sej. Han är inte den rymmande typen, men om han springer fram till en varg så skulle den nog bli skitirriterad. Så nu är det ordentligt tejpat så att spärren inte kan flytta sej.
Snö är mitt rätta element. Matte kallar mej för polarbjörn ibland.
Jag hittade 5 klossar och ett slut. Jag byter dem mot något gottigt hos matte, idag var det pannkaka, så det är definitivt värt besväret att avbryta spårningen en stund för att hitta dyrgriparna.
Bruno var ivrig och jätteduktig.
Här efter spårningen, kolla vilken kontakt:-)
Du och jag matte.
Jag kan sitta såhär fint. Om det behövs. Men jag släpper inte min matte med blicken.
Att Kalle nästan är lika stor som jag, det blir påtagligt när man sätter på honom en sele och håller i linan och underlaget är snö. Uppför, helt ok. Nerför, nä, det är faktiskt vanskligt. Han har inget vansinnigt tempo, han är helt enkelt långbent och stark. Jag skulle ju kunna stoppa honom, såklart, men det vill jag inte!
Han missade några svåra apporter, men de andra kom han glatt galopperande med och lämnade över fint.
Precis vid slutet kom det några vindbyar och blåste ner snö på oss.
Jag har hittat slutpinnen. Den var värd mycket pannkaka!
Därifrån kommer vinden.
Det är inte så att du har lite mer pannkaka?
Om jag gör något duktigt, så kanske jag får mer, jag sätter mej ner, det brukar vara duktigt. Pannkaka?
På vägen tillbaks hittade han världens godaste hartass avtryck, han borrade ner nosen i det och drog in. Såg egentligen kul ut, men så vilt galen som han är, så vill man ju ändå inte se det.
När vi anlände några timmar tidigare så var det väldigt pipigt i bilen. När man kör in på en grusväg så stiger förväntningarna…På vägen hem var det helt tyst.
Snö är mitt rätta element!
Och det var faktiskt inte Zlatan som tappade bort sin boll på senaste snöutfärden. Det var den gamla Draktämjaren som slarvade. Eller så var det jag som kastade dåligt.
Snö är toppen för detta lilla renliga djur. Han tvättar sej genom att rulla i snön. Han rullar sej inte i sånt som luktar illa, bara i sånt som är rent. Vilket jag tycker är en förtjusande egenskap som vissa andra hade kunnat lära sej av. Ingen nämnd men hon är ökänd.
Ja han allmänt trivs i snö, och bollek är lika kul som vanligt. Och man behöver bara kasta en gång, sedan är det liksom han som är bollen, själva bollen mer som en cockpit, eller styr enhet… Som på bilden:
Zlatan med sin gula boll.
Bilden ligger i start bilden för hemsidan nu , men den är väldigt liten där, ville visa upp den i större format också. rottisar.eu är förresten uppsnofsad och har tom ett nytt galleri från våra fotoövningar i januari.
Han börjar vänja sej vid sin nya fina sele. Försöker ibland med sina små halter. Men jag väntar ut honom, det blir inte godis för att flytta på tassarna…Inte heller har jag tänkt att bära honom. Han mår som en liten prins då, högt upp som han kommer. Undantag, sista metrarna till bilen. Där får guldgossen fortfarande en liten luftfärd, han har ju anledning att inte gilla bilen eftersom han blir åksjuk. Det ordnar sej med tiden.
Igår frågade jag Disa och Zlatan med riktigt låg röst ”-vill ni ha ben”. Det var inte åska eller jordbävning, det var Kalle som snabbare än snabbt skulle ner från (soffan?) övervåningen där han låg och ”sov”. Med panik i blicken äntrade han köket. Riktigt imponerande att man kan höra så bra. Naturligtvis fick de ben, alla tre. Och Zlatan ska inlednigsvis ligga tryckt mot Kalle och gnaga. Du och jag, Kalle. Du och jag, Zlatan…
långsambloggen ringlar vidare 