Spåreri
Med knotten i färskt minne så var vi laddade med mygg spray. Vi glömde att läsa på flaskan om det var för knott eller emot knott. Av resultatet att döma så kanske det var både och. Knotten höll sej inte alls på behörigt avstånd. Det återstod bara en sak att göra (snälla vedägaren, förlåt…)
Röken gjorde det den skulle, knotten flydde.
Värmde upp kameran med en häckvicker:-)
Nä, här blir inte bra, för lite plats för reservpåsläpp.
Första pinnen av Kalles svit på 7 pinnar och ett slut.
Nr 3. Av min godhetsskull hamnade den inte i lingonriset.
Aha, vad är det jag ser, av en ren slump har jag gått till den mossbeväxta stenen…
Först en tillbakablick på nr 4.
Inte så långt bort. Bara ca 10 vänsterben.
Där ligger den och trynar. Snart kommer Kalle, hoppas inte mina spår syns alltför tydligt.
(Kalle gjorde två varv runt stenen, då sade husse ”hopp” och Kalle tog apporten.)
Apport nr 7.
Slutet. Nu är det bara återtåget kvar.
Med solen på min skuldra och sportstracker i fickan så är det ju lätt.
Såhär ser det ut. Har inte gått här förut men det ser inbjudande ut, eller hur?
Efter ett tag ser det ut såhär. Fortfarande inbjudande, men går jag åt rätt håll? Sportstrackern i fickan hade ingen lust att vara med, får starta om telefonen…Solen är, svårt att avgöra bland moln och knott…Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sej om…för jag är säkert på väg åt rätt håll.
Kommer ut på vägen, aningen lättad (och nöjd, för terrängenvar finfin för spår) och ser man på, det var en bekant person jag fick syn på. Vimpeln är Bruno’s påsläpp.
Kalle gick ut först och hittade alla sina pinnar.
Disa och Bruno gick samtidigt men Disa’s hade lite längre liggtid.
Jag och Disa hittade 6 pinnar av 7. Disa ”bananade” påsläppet. Ser helt sjukt ut, hon har gjort det ett par gånger på söket också och det är alltid lika oväntat. Att gå ut ca 1m och direkt till stigen. Och nosa efter något helt ovidkommande. Men efter en liten påminnelse så var hon igång. Och hon var duktig, bra tempo, jag tappade ett par gånger men kunde ta mej ifatt.
Över vägen, bara en liten extra kontroll, brukar kunna trassla till det vid vägar ibland. Detta var ganska rakt över, värre med sneddning tror jag.
Bruno tog 5 pinnar av 7. Bra upptag och spårade fint.
Så det var en lyckad dag i skogen. Och framför allt en skön dag, nyregnat och vindstilla.
Flykten från knottskogen
Allt verkade lugnt och fridfullt, en tillsynes helt fredlig svensk skog.
Föga anade vi att bakom varje buske, blad, barr eller barkbit satt det en armada av blodtörstande insekter vars favoritföda (vi!) närmade sej med kamera och, halleluja, stativ. De tänker stå still haha, tänkte de hungriga knotten.
De gav sej på husse först, han började hoovra och sedan fick vi fly för att rädda vårt skinn.
Det är viktigt att vara snabb nu matte, knotten tar inga fångar…
Skynda dej…
Disa rekar gömställen.
Här hittade hon ett där hon inte syns alls. Men lite syns hon faktiskt men inte tillräckligt för knott, de är närsynta.
Där är hon ju, kan du se henne på bilden ovanför nu? Det är viktigt med ett bra gömställe när man flyr från knott.
Fattar du matte, du skulle inte klara en dag i skogen utan mej!
Och om någon tycker att det ser ut som om Disa får gå okopplad i skogen så är det helt fel. Hon har ju säkerhetsbälte på sej!
långsambloggen ringlar vidare 