Solen tittade fram, minsann.
Det var dags för Kalle att få träffa sin pappas matte. Pappa Bazco var ju Disa moster till och så ligger det till med släktbanden. Kalle är väldigt förtjust i Carro.
I barnvagnen ligger det två bebisar. Men den ena är väldigt liten och syns knappt;-)
Det blev en sväng i Fjärås, runt bräckan.
Från vänster. Zlatan, Carro, Smilfinken (Kalle), Meja (syns inte) och Love.
Zlatan saknade respekt för det ärevördiga gravfältet, han sprätte omedelbart upp en jordhög.
I en glugg mellan träden syntes Lygnern. Åt andra hållet ser man havet. Biltrafiken är avstängd här nu sedan några år tillbaks. Det är härifrån vårt vatten kommer, så det var trevligt att notera att det ser så fräscht ut! Kalle fortsätter att smila in sej:-)
Sunvära OldLadies anno 2015
För många år sedan spelade jag bandy i Sunvära damlag. Vi segade oss sakteliga upp genom seriesystemet, från div 3 till div 1 som kallades allsvenskan så småningom. När vi vann div 3 för första gången, med målskillnaden 86-4 så råkade vi ut för något som antagligen är unikt. Vi blev inte uppflyttade för vi var för dåliga för div 2! Så det blev att gneta på en säsong till i 3:an. Denna gången förbättrade vi målskillnaden till 90-0. Det var tydligen gott nog, för sedan blev det div 2 för oss.
Väl i div 2 så förlorade vi match efter match. Till sist drillade tränaren Arne in oss i taktiken ”alla försvarar utom Anki” med ett avancerat utstyrnings koncept (vi avlöste varandra för att styra ut motståndarna till hörnflaggan. Mycket effektivt.) Efteråt sade Arne ”-Jag tyckte synd om dägerna, de borde få vinna en match”. Det gjorde vi! Om jag inte minns fel så var det mot serieledarna Tranås. De blev nog väldigt förvånade.
Nu har vi blivit så många före detta spelare att vi kan spela match med två lag. Så i lördags så var det dags för årets omgång.
Lagindelningen var inte så vetenskaplig, men vi försökte få både försvarare och anfallare till båda lagen. Med 21 st spelare så hade vi småmål istället för målvakt och inga avbytare.
Vi kallas ”Old Ladies” men vi är fortfarande viga!
Kanske borde blivit hörna ibland. Suget att ställa sej i köttmuren har dock avtagit, så det blev inga. Utan domare så är ju sånt lite smidigare.
Notera det obligatoriska barnet i snöhögen.
Ganska varmt och soligt.
Det är inte bara på TV som man inte alltid ser bollen. Som van bandyspelare så vet man ändå var bollen är. Jag har tappat lite av den känslan märkte jag.
De vita hade några vassa anfallare!
Jag försökte hålla koll på dem.
Trötta hemvändare och en lurig ”vit”.
Dags att vända?
Ingen domare och inga målvakter. Inga frislag. Inga hörnor. Men vid hög klubba gick bollen över till andra laget.
Även om det gått 20 år, så har man samma stil. Jag fick tag på samma klubba, den med hål i!
”Här vill jag ha passningen” Men vi i röda laget är inte oroliga.
Nu är det däremot stor fara, jag som en ensam liten röd mot två vita måltjuvar.
En hemåkning och sedan kunde man vara lite mör. Tveka inte att passa någon annan…
Det är nog så att de vita Halland vann. Jag höll inte räkning på målen men är rättså säker ändå.
Töstiga och utpumpade. Träningsvärken är säkrad, detta är 60 minuter som kommer att kännas i flera dagar.
Vem vann? Vi, såklart! De flesta på bilden har slutat sitt aktiva bandyspelande efter 1994. Inget i min utrustning är nyare än så.
Tack Morsan för att du tog alla korten! Vi har inte stor publik, men vi har den bästa publiken! Det är det som räknas.
Smörgåstårtan var så snygg att den måste få en egen bild. Den lär ha varit god också!
Sedan gick kvällen över i nästa fas. Där OldLadies drog sina rövar historier om hjältedåd på bandyplanen och annat som med hjälp av årens gång vävts in i ett hälsosamt rosa skimmer.
Tack för en oförglömlig tillställning alla nya och gamla OldLadies kompisar. Vi ses igen nästa år!
långsambloggen ringlar vidare 