Kvällsspår -och något som aldrig hänt, eller…urk

Onsdags kväll: Regnet hotade men det var inte mycket ork i det.

Spännande att se vad ”den lille” skulle gå för, med sele och riktig lina.

Spåren fick ligga i 45 minuter, vi ville bli klara före mörkretsutbrott…

Zlatan var taggad! Roligt att se då han i mitt tycke spårat för lite för att bli ”biten”. Men han spårade Eva ända från bilarna. Jag ”kopplade om” en bit vid sidan av spåret, så han fick ta upp det i 90 graders vinkel. Vid lingonriset gjorde han en ögla med högt huvud. När han kommer av spåret lite så åker näsan upp. Men mest är han i spåret. Nyper vissa av pinnarna, vi missar en helt, men markerar eller går väldigt nära de andra. Som avslutning mycket godis och lek med ullaredskongen. Världens bästa leksak, liten kong med snöre!

Bruno ville kolla var jag hade gått av vägen för att gå in i skogen. Efter att kontrollbehovet stillats, klockren som vanligt.

Kalle fick inte vara med. Han har tassen i paket efter en knölborttagning. Det ska bildas ny hud och det är känsligt.

Kalle iförd dimblå scarf.

Knölen har visat sej vara en ovanlig sort, fullständigt harmlös, inte en tumör utan en följd av en skada. Jösses vilket skönt besked. Kalleponken är helt frisk, egentligen:-) Det är inget galet med mandlarna heller, handduken runt halsen är för att hjälpa till att hålla megatratten på plats. Om man är vig och har långa ben, då behöver man en stor tratt.

Foten ska skyddas mot fukt. För tillfället på bilden med hjälp av grön bajpåse.

Tänk om man skulle ut på gräsmattan en morgon och ta upp en färsk baj, av storleken grandios, med en sådan grön påse. Tänk om man ser en liten vätte runda husknuten och komma tillbaks med en annan grön påse, som suttit på en hundfot. Tänk om den lille krabaten ställer sej och äter av påsen? Då skulle man ju snabbt knyta ihop den välfyllda nya gröna påsen, slänga in den bandagerade hunden i huset, jaga illbattingen med påsen, runt huset tills man sätter ut ett kompostgaller stopp. Tänk om man då fick se den lille värstingen byta den tomma gröna påsen mot den av färsk rottweilerbaj välfyllda påsen. Fy. Ännu värre skulle det ju bli om han för varje steg man tog emot honom bet hårdare och hårdare runt den gröna runda och varma klumpen. Skulle man sedan mota in honom i den nyskapade fållan, avlägsna det gröna ur munnen på honom och sedan hålla sej en bit ifrån den andedräkten? Inte vet jag, fy så hemskt. Vilken fantasi jag har, hur kom jag på en sådan tanke…Men visst ser han lite lysten ut?