Rottweiler och Västgötaspets.

Arkiv för juli, 2011

Evolution i microbiotop

Nej, nu har en av hundarna gått och blivit lös i magen, tänkte jag. Och vi som ska hämta Zlatan imorgon!!!

Behövde inte följa med i svarta lilla påsen.

Men det var inte en lös baj som låg och plirade mot mej nere i gräset. Det var en padda (eller padd kamelont?) som anpassade sej efter omgivningen och såg ut som en normalstor, lös, rottweilerbaj. Fantastiskt! Fram med macrot. Nästa steg i utvecklingen måste bli att se ut som en hård rottweilerbaj, ev utblandad med öronproppar och gräs och annat. Imponerande padda. Svårt gömd i gräs dock, därav bildkvalitéten.

Söt, eller hur?


I ur och skur

Men i sanningens namn så var det ett ganska skönt, stillsamt regn som föll på oss. Helt okej.

Tänkte särskilt fotografera Kalle idag, det kan ju annars verka som om jag bara hittar på att han är med, om det bara är andra hundar på bilderna. Men jag brukar fotografera honom också, de bara fastnar på lite olika sätt…

Såhär fastnade Kalle idag:

Belöning:

Vi fortsatte Kalles träning där vi slutade och utvecklade lite framåt, dvs synretning först men sista gången fick han inte synretning. Hans insats var identisk, dvs han letade, ser lite flummig ut när han jobbar, och blir jätteglad när han hittar, kommer snabbt in och ”tappar” precis vid fötterna.

Disa fick bara leta två saker idag, tar det lugnt för säkerhetsskull.

Bruno gjorde både uppletande och spår. Uppletandet går framåt och med lite tragglande med överlämningar (som Kalle också behöver) så blir det nog bra. Han fick ett spår som han inte fått förut, Kalle var nämligen med och lade ut det. Det kan ha gjort honom lite långsammare men att han gjorde uppletande övningarna kan också vara orsaken. Det märktes inte särskilt mycket på resultatet med andra ord. Intressant.

Bruno efter spåret, som Kalle ”lagt”. Regnet har slutat men det är lite blött ändå. Är hundar på B lättare att fotografera? Bella blev alltid snygg på bild medan Disa och Kalle oftast ser ut som flanar.


Uppletande

Vi använde en korrodor på ca 5×50 m.

Kalle fick synretning, 10 m avstånd, och pipleksak som belöning. Detta upprepades 2 ggr. Första gången ser han helt okoncentrerad ut, tittar knappt på synretningen, är försiktig ut, nosar, blir jätteglad när han hittar den, snabbt tillbaks till husse. Andra gången likadant men starten något ”säkrare”. OBS! synretningen och det korta avståndet är inte för att han ska förstå att han ska leta, det är för att ”rama in honom”, minska utrymmet för oönskat beteende.

Nästa gång behöll vi synretning men ökade avståndet. Han var då säkrare i starten och lika snabb och glad in. Tappar ibland föremålet men hämtar på uppmaning. Han fick köttbullar och pipleksak som belöning. När det var som roligast var han ”klar”.

Disa fick hämta 4 föremål första gången och 5 andra gången.

Här kommer Disa med en berbermössa.

Jag styr henne för mycket i halsbandet, en ovana för att slippa ”tjata” är ju smått allergisk på för mycket prat till hunden.

Här har du matte, jag hittade en berbermössa till dej! Kan man få en köttbulle?

Men jag kunde vara bättre på att ha henne fritt när jag siktar in henne.

Oj, låg Bellas gamla lös-sökrulle ute i skogen?

Dessutom så tjuvar hon ju gärna och jag ogillar att bryta henne, tycker att det är destruktivt. Det är bara det att hon gör det bättre än jag har i vana så det är jag som ska bort med händerna lite mer.

Här har en bit gammal trädgårdsslang bärgats.

Hon gör det hon ska, lämnar fint, letar utan att göra annat, snabbt in, snabbt ut.

Disa har hittat ett glasögonfodral.

Drack minst en liter vatten. Hemma var hon trött, det tar. Men å andra sidan, det är ju detta som är så roligt, det är ju det hon ska hålla på med, så det är väl inget att spara på?

Bruno fick synretning på fullt djup. Han hittar bra men tar inte med sej mössan in.

Halvrolig pryl, men om man gräver ner den...

På det avståndet hinner han med mycket själbelöning i form av grävande och dyl. Vi funderade att så länge han belönar sej själv så har han inget behov av oss och då kommer han inte jobba för oss heller. Men han gillar ändå inte att bli lämnad, så på det viset kan vi ta bort ”självbelöningen”, vi lämnar platsen. Det tillför inget i inlärandet, tar bara bort lite av hans själbelönande, så att det blir förarens belöning han ska jobba för.
För att ytterligare minska möjligheten till egna initiativ så kortade vi in avståndet. Efter tre gånger med nära identiskt resultat, Bruno kom sättande med mössan när vi gick, ändrade vi till taktiken; föraren står kvar, de andra går.  Och tanken var att föraren skulle få en chans att få in Bruno, som vant sej att springa efter oss, med mössan och kunna belöna ett korrekt beteende rikligt. Det blev ett fall framåt, Bruno kom men ”tappade” mössan och gick till föraren, som enligt direktiv bara tog honom i halsbandet utan några andra belönande signaler. Ett infångande skulle man kunna kalla det.

Såhär kan en infångad Bruno se ut. Just här är han pigg och tittar på en synretning.

Nu har det hänt en del ovanliga saker för Bruno. Matte är inte som vanligt och underliga övningar. Vad är det som händer, han ser lite osäker ut. (Bra tänker jag, han behöver bli lite osäker för att fundera.) Vi startar nästa övning. Bruno står still. Han rör inte en tass. Vi avbryter. Väntar lite, han börjar naturligtvis bli trött och vi tror att han står och tänker. Vi låter honom göra det. När vi får kontakt igen så börjar vi på sista övningen, samma utförande som förra gången men avslutningen, Bruno springer med mössan till matte! Härligt! Där kom jättebelöningen och avslutningen. Det ska bli så intressant att se vad han kommer ihåg till nästa gång:-)


Disa hos veterinären igen

Disa dricker mycket, och vi vet inte varför. Hon mår fint än så länge men vi måste ju ta reda på vad det är som är fel.

Förra veckan undersöktes hon med ultraljud vaken, och hon var för hård och spänd då för en ordentlig undersökning. Dessutom konstaterades urinen vara utspädd, det gick inte att ta några vettiga prov utan att odla.

Igår var det dags igen. Narkossprutan tyckte hon inte om, hon tittade konstigt och förvånat efter sköterskan när hon gick. Hon blev inte arg men det var tydligt att det gjorde ont. Hon somnade i princip omedelbart, inte efter 5-10 minuter som de sade. (Och jag som är ”van” vid Bella som fick spruta efter spruta, hon var expert på att hålla sej vaken.)

I ultraljudet kollade de livmoder, urinblåsa (tog urinprov), njurar, binjurar och mjälte. Finns det fler organ så tittade de väl på dem också…Allt såg fint ut.

Så nu är hennes urin på bakterie odling. Om man inte hittar något på dessa prov så finns det fler prov att ta. Det finns till och med ett syndrom som enbart är att hunden dricker mer vatten än normalt. Vi får väl hoppas på det…

När hon skulle vakna så vaknade hon däremot långsamt. Och hon var groggy länge.

När det är varmt så vill ju de flesta ta med sej hunden in i väntrummet. Men skulle de kunna hålla sina hundar lite kort eller måste de flaxa runt i flexikoppel och reta/skrämma/störa upp de andra hundarna?

En flaxande golden matte som hade flexi och en ovanligt stor flaxande golden (eller liknande…) lyckade skapa en fighting mitt framför kassan, med en boxer. Totalt obetänksamt map ev smitta eller skador. Disa tänkte göra ett snabbt ingripande men jag förstod vad klockan var slagen och kunde stoppa henne kvickt. Vi höll oss inom våran lilla kvadratmeter.

Flax och flängmattarna lyckades få isär hundarna och golden och matten flaxade iväg. Sedan lät boxermatten sin boxer stå och glo på Disa och göra inviter, och det var inte till lek, kan jag säga. Boxern var triggad. Medan matte lite käckt hade kopplet under toffeln, under hålfotsdelen…
Jag fick vända Disa så att hon satt med ryggen till boxern och så sade jag till henne att jag lovade att ”ta hand om den” ifall den närmade sej. Hon fattade nog…för hon skötte sej fint. (Utan godis dessutom, hon skulle ju sövas.)
Boxer matten tog inte sin stirrande boxer innan receptionisten sade till henne att ”-det är nog inte så bra att den står och stirrar så” var på matte svarar  ”-Öh, vad menar du, borde man inte kunna binda upp dem här öhöh…” men tog sina tofflor och sin boxer och lufsade iväg.

Och jag, vad gjorde jag? Höll mej lugn, tyst och fin, allt för att inte väcka den ulv som jag vet sover i min lilla hund…

Certifierad väntrumsvovve.


Spår en varm kväll

Bilens termometer visade 23 grader. Ingen svalka i vinden. Men inte så mycket oknytt heller som sist. Tack för det.

Varmt men behagligt i skogen.

Kalles spår var husselagt. Området var ”till höger”. Några vinklar var utlagda och husse kunde konstatera att om han ringade i vinkeln så gjorde han det åt höger. Alla pinnarna bärgades varav en av husse.

Brunos spår hade ett upptag som inbjöd till bakspår. Men han tog det fint och missade sedan bara en pinne. Det var utlagt i område ”runt kullen”.

Bruno med sina ihopplockade apporter.

Disa drack nästan en liter vatten innan spårningen. Hon är under utredning för detta så hon fick ett lite kortare spår, trots att hon inte visar några trötthets tecken. Hennes spår låg i ”ravinen”. Hennes spårupptag var också inbjudande till bakspår och hon gick bakspår en bit så jag vände henne. Det är första gången jag gjort det. Jag brukar avbryta och erbjuda ett nytt påsläpp. Sedan gick det hyfsat, hon hittade tre av sju pinnar så lite avstånd från spåret hade vi nog ibland.

Disa med sin lilla skörd.

Liggtiderna var ca en timme.
När vi kom hem så kom ösregnet.