Snöbad
Zlatan provar detta främmande ämne. Det verkar ha fått hans gillande.
Snö, en substans som måste utforskas.
Han provar även att ta in snö och is i klumpar. Det knastrar alltid om honom när man tar in honom. Förut var det leca kulor, nu är det is. En blöt pöl på golvet måste inte vara en kiss olycka. Det kan vara bortglömd snö.
Men en sak är säker, man ska alltid ge akt på vad som finns i den lilles mun.
Försök kalla in mej nu HAHAHA !!! Jag är Zlatan stajlaren, Zlatan isbajshittaren, Zlatan den tuffe, Zlatan retstickan, Zlatan vill inte ha godis nä, Zlatan som är ofångbar när han springer och retas, oops, tydligen inte. En övermodig sväng mot matte, som såg så slö ut, och så var man fast.
Och är han en meter från öronpropparna, ja då är det faktiskt försent. Om man inte vill vänta ett dygn och återanvända. Men det vill man inte. (När Tasstrampet kommer till R-kullen, så har jag några förslag…Renova, Ragn-Sell…)
En samstämd trio. Åtminstone om man får tro bilden. En bild ljuger mer än tusen ord...
Och varför stoltserar jag på bild plötsligt då? Jo, jag har feber och dåligt omdöme. Den försvinner när jag har frisknat till. Bilden alltså. Men visst tittar vi åt samma håll alla tre…
Zlatans första dag
Idag var den här. Dagen vi längtat efter. På Tasstrampets kennel. Skriva papper, prata hund, så mysigt. De andra valparna bet oss lite i fötterna, men Zlatan var snäll…Skämt åsido, de är bedårande hela högen. Vi fick med oss inte bara valp utan mat och en liten pläd. Den visade sej värd sin vikt i guld. En lite orolig och trött valp somnade djupt till doften av sina syskon och mamma:
Här ska jag nana, luktar mamma.
På färden hem var han lite illamående. Så den första gången vi gav honom mat så ville han inte ha. Tyvärr glömde jag ställa upp maten, så nästa gång saknades det lite…
Att leka är kul, här är det Bellas gamla sökrulle som hämtats. Rosenbuskarna och sopkvasten har också fått en omgång.
Kul att springa runt med och bita i. Kom till mej med den en gång!
Han är så mysig. Lätt att få kontakt med. Jag minns annars valpar som enstöriga och envetna, men det var väl Disa. Kalle var också ”kontaktig” men inte som ”den här”. Jaja, första dagen är det väl lämpligt att vara till lags. Det andra kommer nog det med:-)
Nya intryck på liten valp, då blir man lätt lite sömnig igen…
Zlatan hjälper matte att blogga.
Disa blev så glad, är jätte sugen. Kalle blev också glad. Lite för glad…Vi tar det lugnt med närkontakten, det får ske i lagom takt.
Tasstrampets valpar 5 veckor och två dagar.
Idag var det så spännande. Det händer ju lite mer nu och hur skulle de vara? De var jättemysiga. Såklart…
Det var dags att välja vilken valp som vi ville ha, det var inte lätt. Eller tvärtom kanske, jättelätt, för det kan ju inte bli fel! Det kan bara bli rätt. Till sist så blev det en knubbig valp med stubbsvans som vi valde.
Tänderna sylvassa....
Mitt första kriterie, -”Jag vill gärna ha en som gillar att kampa lite” var ingen hjälp i urvalet. Att de är sk ”heelers” märktes, och ”tåers” med för den delen…
Här ser vi honom busa med sin bror. Namn? Ja, det finns ett par arbetsnamn, men det får ge sej när han kommer hem till oss, vad som passar.
Detta bildspel kräver JavaScript.
I stamtavlan blir det troligtvis Tasstrampets Fyrfota Frodo. Gulligt.
När vi kom hem så var det avsniffning av de högre graden. Disa blir alldeles i trans. Kalle kollade också ordentligt men återgick sedan till bojen.
Valpbesök hos Tasstrampet.
Äntligen skulle vi få se de små. Och de var ljuvliga. Se själv!
Mamma Damella är jätteduktig med valparna. Lugn och fin men accepterade oss, främlingarna.
Det är en skön flock man möts av, mormor Vanja (som faktiskt påminner om Disa, det är något med den busiga blicken), morbror, moster mfl. De gjorde sin plikt som de hundar de är och kollade över eventuella godisgömmor osv samt hälsade ordentligt. Som valpköpare är det ju mycket värt att träffa släkten, tycker jag. Även om de är individer så ser man att de är trygga och har en skön stil.
När vi kom hem så började en avsökning som kan beskrivas som noggrann och hängiven, värdig en agent i vilken försvarsmakt som helst. Att det luktar hund är spännande, men när det luktar valp så är det något alldeles extra.
Västgötaspets?
Ja just det. Behöver förklaras för en oförstående omgivning. När man berättar att man ska ha valp så är den naturliga frågan ”-en rottis till, eller?”
Nä, en västgötaspets.
Då vet de inte om de ska skratta eller gråta. Kanske tänker de att varför skaffar inte människorna en hamster också. Något ännu mindre i päls som kan jagas…
Sanningen är att jag ”alltid” velat ha västgötaspets. Jag gillar ansiktet och uppsynen. De som jag träffat på klubben är väldigt trevliga hundar. Och verkligheten kommer ifatt, Disa blir inte yngre även om man kan undra ibland. Plötsligt fanns en lucka för en sällskapshund, en hund att ha för ha, helt enkelt. Som man kan träna med om man vill. Som kan kampera ihop med Disa utan att ersätta henne. (Mycket viktigt.)
Var är han då? Jo, han är på Tasstrampets kennel och äter sej tjock och fet. Har öppnat ögonen. En av fem valpar. Alla med stubbsvans. Vi har inte träffat honom ännu men mamma Damella och mormor samt morbror har vi träffat, och de är jättemysiga.
Så nu går vi och längtar efter en bit svenskt kulturarv! Ja det är faktiskt så. Med anor från vikingatiden och utan rasbundna sjukdomar, så är detta verkligen en liten ras att värna om.
Senaste kommentarer