Kalle, Rottings Lotus fyller 5 år idag
Diggidiggidiggidingdingding, här glider Kingen in…Kalle banan, 5 år idag, en demokratiskt vald monark. Idag har det varit Kalles dag. Han firade (eller han vet ju inte att han firade, men vi firadehonom) med att äta gårdagens märgben, få ett nytt märgben, jaga Zlatan, bli jagad av Zlatan, få en egen hundpromenad med husse och under melodifestivalen ha 2/3 soffa helt för sej själv. På rygg i 2 timmar. (I vanliga fall får han rulla ihop sej på 1/3 dels soffa, stackarn.) Dessutom slapp han sträcka sej efter chipsen som husse kastade, de som inte hamnade rakt i munnen stoppade jag in. Service.
Eftersom han inte föddes till sin titel, utan är demokratiskt vald, så har han inte varit prins. Han var en liten valp. Kolla in Kalle när han var 5 veckor. Han var ”den grå” i kullen, och därför prydd med ett grått band runt halsen. Han tultade runt och var mysig.
I husses famn
Det ser högt ut, Rosa. Vi får vänta tills de lyfter ut oss.
När man äter ur samma skål som en annan rottisvalp så gäller det att stå stadigt.
Och när man ätit, ja ni ser...
Matte ville också hålla mej. Hon visste inte att hon var min matte då, men det visste jag. Och husse.
Om man höll sej framme kunde man fortfarande få lite mjölk av morsan. Men hon gillade inte de små vita gaddarna som vi börjat få.
Nu är jag stor, stilig och har koll på allt. Jag har gott och väl rätt höjd över manken, väger ca 45 kg muskler och hoppar fortfarande som en känguru.
Det är bara att konstatera, 5 år med Kalle går fort!
Miljöträning med gaphalsen
Jag har insett att det är dags att miljöträna lille Zlatan. Han behöver få en lite mer avslappnad inställning till sin omgivning. Vissa saker är han bra på, att gå i den mörka hamnen med presenningar som blåser runt båtarna, det är helt OK. Men han är ju inte så van vid andra varelser.
Så igår blev det en sväng på Freeport. Där var mycket folk i rörelse. Jag hade Zlatan i vänster hand och tubosten i höger… För att omedelbart kunna belöna om han gjorde något duktigt. Eller för att få tyst på honom… Han är genuint glupsk den här pojken, och det är en välsignelse.
Han hade fullständig scanning på omgivningen, när det blev för mycket så skällde och morrade han. Så där gick vi. Men han skällde inte hela tiden, han skäller när han tycker att det finns en anledning och det verkar vara barn som springer, hoppar, skriker, åker rutschkana (värst) eller smyger och ibland något annat. Det går att få kontakt med honom, han kan utföra enkla kommando korta stunder, så han är inte blockerad, bara störd. Han lugnar sej också betydligt om man kör typ ryggsäcken och ”knådar” honom.
Den lille ljudgivaren.
Bäst som vi satt och gjorde ”ryggsäcken” så såg jag en kvinna i ögonvrån. Zlatan hetsade upp sej något väldigt och jag förstod varför när hennes barn kom fram bakom varsin pelare, de hade stått och smugit på Zlatan medan mamman var inne i affären! Inte konstigt han var tossig. Mamman frågade om det var en Drever. Det kunde jag helt ärligt neka till. Så berättade hon att hon blivit biten i näsan av en Drever när hon var barn. Näsan såg helt OK ut.
Vallaren: Jag vet inte om det är vallningsegenskap men om jag ropar in hundarna och Zlatan kommer men inte Disa, så kan jag säga ”hämta Disa” så gör han det.
Ordningsmannen: Om rottisarna ”morrpratar” så blir han helt vansinnig. Ingen får morra. Med undantag av honom själv då, såklart.
Tjuven: Når att stjäla från diskbänken! Har alltså samma ”säkerhets avstånd” som Kalle och Disa. Mankhöjd 68, 59 och ca 31. Men han har lång kropp, lång hals och en vilja av stål.
Utbrytarkungen: Halsband räcker inte för koppelpromenad i trafik. Han kan krångla sej ur lätt som en plätt. Ja, man kan ju ställa in det på ständigt stryp, men det har jag ingen lust med. Så nu är det sele som gäller. Han har varit ”rädd” för selen och jag har lockat honom att gå med att ge honom godis. Så han ”test stannar” ibland. För att se om det fortfarande går att få så lättförtjänt godis. Men det gör det inte. Han har nämligen ”dabbat” sej och visat att han kan både gå och springa alldeles utmärkt i sele. Jag är så nöjd när jag överlistar honom!
Jag har börjat träna hans uthållighet. Godis kan ibland delas ut i omständigt långsamma procedurer. Kommer det ett skall så börjar det om. Och då är han tyst. Han begriper den funktionen. Nu börjar jag om ifall han sätter tassarna på mej eller någon/något annat också. Han sätter ofta upp tassarna på rottisarnas ryggar. Det är ju inte så självklart att de ska acceptera ett beteende som kan tolkas som dominans beteende. Men de sorterar undan det, de ser det nog också bara som att han vill upp, närmre, för de reagerar inte alls. Men jag vill inte att han gör så. Det ser odrägligt bortskämt ut.
Kommunens biogastillverkning utsatt för sabotage.
Matavfall blir biogas. Allt som kan gasa till sej (utom hundbajs och liknande) ska samlas i särskilda papperspåsar i särskilt brunt kärl. Detta blir sedan drivmedel för kommunens sopbilar.
Detta är en hantering som noga följs av Zlatan. Han är också intresserad av ”allt som kan gasa till sej” och har väl vissa likheter med en liten sopbil…Om man inte är snabb nog, så kan det gå såhär. Jag har inte varit och sölat runt i ett annat rum eller petat näsan eller så, bara böjt mej mot de nya papperspåsarna. Den på bilden var nämligen lite överfull och behövde säkras med ytterligare en påse.
Soptjuven drog iväg i rasande fart, men det var lätt att följa spåren...
Zlatan fyllde käften i ett bestämt bett runt kaffesump och apelsinskal och förstod direkt att det gällde att fly.
Jag snabbade upp hans flykt ytterligare och fick INTE för mej att locka med något godare.
Han hann inte sätta i sej av godsakerna heller, utan fick lämna lite rester.
När även hallen var fylld med kaffesump så fick jag tag i honom. Han gav upp kan man säga. Se här hur han sitter utanför ytterdörren och tittar in på matte som städar och två förvånade rottisar som undrar vad som hände…
Soptjuven utslängd.
Nyårsafton i spårskogen!
Spårskogen med goda vänner och goda hundar.
Vindstilla äntligen. Har haft dagmardrömmar om att det ska vara storm resten av mitt liv…(Obs, ofrivillig ordvits…).
Lite surrealistiskt när de öppna ytorna var knastrigt vita och skogsytorna murrigt gröna. Foto? Nä. Återanvänder ett gammalt istället, bara för att visa hur fin skogen är.
Disa fick ett Eva-lagt spår med lite ny sträckning. Kul med nytt. Den gamla Draktämjaren var långsam idag, verkar jätteseg, jag hoppas att det beror på att hon löper. För hon tyckte att det var roligt, var bara lite långsam.
Bruno fick ett spår som gick kanon. Har missat lite av rapporteringen därifrån.
Kalle var på gott humör. Drog omkull husse i spåret två gånger. Missade ett par pinnar men var nöjd ändå. Här har fylligare rapportering efterfrågats. Särskilt map omkull dragningar.
Totte, Cocker spanieln, fick ett absolut svårt spår. Det vet jag för jag lade det. Det var lite gruvsamt, för det blev lite värre än avsett och beställt… Men som tur var är han en liten kämpe, där han kom av sej så letade han sej tillbaks till ett ”säkert” ställe och började om. Duktig hund!
Zlatan fick sitt livs första spår som någon annan gått. Husse hade gått ut ett annat spår mittemot, så han ville gå där först. Men det var bara att vänta med näsan i spårets riktning, så började han spåra. När spåret gick igenom ett hål i en gärdsgård så sa han till mej att ”-Matte matte, mina ben är för korta för att gå igenom här, jag letar upp en annan väg”, ”Nej lille vän, svarade jag, dina ben har växt betydligt senaste tiden, du kommer över den 5 cm höga stenen utan problem.” Och ser man på, han kunde trava över. Han kunde även skutta över bäcken. Hitta pinnar, missade inte så många. Vi hade sällskap i spåret, det var också nytt för honom, men han stördes inte av det. Han ville ha kontroll såklart, att ingen kom på efterkälken, men det är lika bra att vänja sej. Han kom av sej en gång. Då gick jag tillbaks med honom och han tog självmant upp spåret. Det var intressant, för jag visste ju inte om han kom ihåg vad det var han höll på med. Det gjorde han.
Lena spårläggare hade gått in i ett snår uppe på en kulle. Zlatan gick fram till snåret, sade till mej att där går inte jag in. Jag är västgötaspetsvalp, inte bulldozer. Sedan gick han runt kullen och för varje två meter ”pekade” han (med nosen) och sniffade mot spåret. Tills vi var på spåret igen.
Lena har också skrivit om denna spårdag, läs det här!
Nu är det fridens liljor här. Fyrverkerierna har börjat mullra, men det är det ingen fyrbening som tagit notis om. Får hoppas att det är lugnt när det är dags för kvällsrastningen också. Vid tolvslaget vankas det märgben, det ska väl distrahera dem från bombardemanget.
Ta da!!
Avslutning på valpkurs idag. Zlatan kom hem med stolta steg och ett Diplom!
Diplomerad valp.
Vi gjorde en ”handen på hjärtat” övning. Den ska få hunden att sätta sej när ”folk” drar upp händerna (som hundrädda gör) smart idé. Kräver nog endel träning dock.
Mycket för min del går ut på att vi ska ha en och annan tyst stund, Zlatan vill gärna tala om att han finns och vill gärna kontrollera sin omgivning. Så när han skruvar upp så får jag försöka skruva ner…knådning, baconost och lek.
Sedan en liten mentaltest, stirrande kanin, kaninskinn, svart sopsäck (=konstigt underlag), paraply, stol och tunnel i nylontyg. Orädda hundar på kursen kan man säga, lite försiktiga ibland men ingen blev rädd ens när paraplyet gav sej av på egen hand. Zlatan gick igenom tunneln med lite uppmuntran. Kanin skinnet åkte rakt in i käften, han ville inte släppa det sedan. Stirrande kaninen var bara rolig, paraplyet nosade han på men var inte särskilt intresserad, stolen var inget men soppåsen gick han nogsamt runt.
Det har varit en inspirerande och rolig kurs med engagerad instruktör och jättebra deltagare, som delat med sej av sina erfarenheter och varit roliga att gå kurs ihop med. Om någon läser, så tack ska ni ha! Det är troligt att Zlatan kommer gå kurs för Hundfröknarna igen!
Sedan bar det av till ”fältet”.
Bruno och Disa fick spår som korsade varandra, i vanlig ordning. På gps kurvorna nedan ser man Brunos blåa spår med lite vågor, så som jag lade ut det. Dessutom ser man Disas cerise spår, M format, så som hon/vi gick det.
Bruno fick "vågor" och Disa ett M.
Kalle fick ett husselagt spår. Zlatans spår var mattelagt, 20 vänsterben mellan pinnarna.
Zlatan spårade på fint, när han väl kunde ta blicken från Bruno. Tog bara 3 pinnar + slutet, men spåret var väldigt färskt och vinden drev det säkert iväg en bit, på slutet låg vinden i ryggen, där plockade han bra.
Bruno fick en hare i spåret, det var inte bra för koncentrationen. Jag har inte ritat in haren, men ungefär det översta stället som spåren korsas, där var det.
Kalle ”vaknade” efter första pinnen, lustigt att man ska veva igång den hunden?
Disa, tar upp spåret från sidan, hyfsat ok. Sedan lagom tempo och alla pinnarna in. En delad! Hon brukar inte bita hårt i dem, den var nog lite skadad från början…Vinkeln var lätt att läsa av på henne var den var, men hon löste det snabbt. Bra, hon kan ibland trassla lite med vinklar.
Nu är det fridens liljor här hemma, bara jag är vaken…
Här är Berit!
Berit sliter ordentligt i huset, fler och fler strömlösa och jag har minsann bunkrat lite vatten.
Berit sliter och drar, hoppas strömmen blir kvar.
Var på valpkurs idag. Det är märkligt vad det kan läa med lite skog. Vi var inomhus och tränade också, nya knep. ”Bromsen” var jag bara tvungen att prova på Kalle och Disa när jag kom hem. De fattade galoppen ganska fort. De kan ju vänta, men bara på kommando. Här skulle de ju ha godis framför sej och själv välja att inte ta.
Berit rullar in.
Zlatan gick ner för trappan helt av sej själv för första gången idag! Upp har han gått i några dagar men ner har vi inte tränat. Uppåt tränade vi genom att flytta hans tassar. Vet inte om det är så ”man gör”, men det fungerade på honom. Så nu kan vi ju börja göda honom. Nä förresten, man måste bära honom de sista metrarna till bilen. Han får vara smal ett tag till:-)
Disa och Kalle ville tvunget kolla in vågorna. De anser det spektakulärt med oväder. Kolla här:
Den som vill ha en Dejavu från Per kollar här:
http://rottisar.eu/Videoklipp/Stormen_per2.htm
Den ligger inte på Youtube, så jag kan bara säga lycka till. Ren tur om du kan se den.
Ingen Berit i skogen
När det är blåsigt kan det vara skönt i skogen. Det var det idag. Zlatan fick gå löst, vi tränade mycket inkallning. På bilden spanar han efter halva flocken.
Zlatan är en vallhund, som sådan håller han koll på sin flock och vill inte sticka och jaga.
Han lyssnar väldigt bra men intresset är att vara med oss, han håller sej nära naturligt.
Vi försökte ställa Kalle i utställningspose, det följs med intresse av åskådarna...
6 månader har han blivit! Och nu ser han väldigt liten och luddig ut på de första bilderna…börjar redan tycka att det gick fort. Tänderna är som sagt stora och fina, inga mjölkisar längre. Rumsren? Ja, så länge inget särskilt händer, men är man lite uppjagad så kan det hända olyckor. Har börjat lyfta benet när han kissar och sprätter gärna. Lite spökig, skäller på människor som han ser. Pinsamt, det känns som att man har värsta mördarhunden i kopplet. Men det går nog att bli av med. Åksjukan har också blivit mycket bättre, idag kräktes han inte på hemvägen trots att han fått korv i skogen. 11 kg väger han på personvågen. Det är 11 kg snabb terminator.
Han når att ta från borden, åtminstone sånt som inte ligger i mitten. Om man har korta ben, så kan man nå ganska högt ändå, ifall man står på baktassarna, har ganska lång kropp, och sträcker ordentligt på halsen. Att vara riktigt enveten hjälper också till. Zlatan kommer ofta med saker som definitivt inte förvarats på golvet. Men han har å andra sidan blivit duktig på byteshandel (eller är det jag som blivit det…?) så han kommer med dem och lämnar. Sötnosen.
Idag spårskogen
Två premiärer för Zlatan.
Dels fick han åka i ”baksätet” i sele bredvid Disa, som en stor kille, slapp sitta i mitt knä och bli varm. Men kräktes gjorde han ändå.
Den andra premiären var att gå ett skogsspår med naturpinnar. 7 pinnar och ett slut. Ca 20 vänsterben mellan varje pinne, så det var inte så långt, men ett rejält kliv sedan sist. Men han har ju mognat på sej, så det kändes rätt.
Redan på väg till spåret så vädrade han efter det, blev laddad och ville iväg. Han tog upp spåret enkelt men vimsade lite innan spåret fäst. Första och andra pinnen nosade han bara på. Snabbt beröm och korv. Sedan började han nypa i dem och till sist fick han till och med fram lite ”ägar” beteende. Min pinne. Men är det så att du har korv, så kanske vi kan byta. Näst sista pinnen var vi en bit ifrån, men han var väldigt noga med att leta upp den. Han är för go, den lille. Och när han fick tag på slutet! Snacka om lycklig hund, vilken STOR pinne, den storleken hade han inte sett förut, as coolt…
Vi har tränat pinnletning i vardagsrummet. 24 syrén pinnar har gömts/lagts ut. 3 hundar har ”letat/hämtat”. Jag står i köket och tar emot och belönar. Zlatan har snott från Disa, efter 2 ggr fick han stryk. Man snor inte från henne. Det vanliga resultatet var 12/7/5 till Disa/Kalle/Zlatan. Men om Zlatan slutar att bita i alla pinnarna innan han kommer med en, så kommer hans score att förbättras.
Kalle hade ökat sitt pinnintresse efter senaste tidens hårdträning. Det var bra, för linan satt inte som den skulle, utan lossnade. Men det märkte aldrig Kalle, han blev infiskad när han kom med nästa pinne!
Bruno som varit på semester hade vilat sej i form. Tyckte att det var jätteroligt och hittade nästan alla pinnarna:-) Dessutom kunde han slita sej från underbar viltdoft när matte kallade på honom.
Disa var stabil, säkert upptag, jobbigt tempo, plockade alla pinnar utom en. Pinnträningen hade ingen effekt på henne, hon är redan helt fokuserad på pinnarna. Däremot är hon något yvig/slarvig i spåret. Det är därför som hon nästa alltid missar en pinne, tror jag. Pga att hon är sök hund eller har spårat vilt. Vet inte orsaken, kan vara temperamentet och tempot också. Men Bella hade högre tempo och svajade inte.
Men kameran, den fick vi inte med. Bilden är från förr.
Igår valpkurs,
Regnet hotade med nedfall men istället blev det perfekt väder, vindstilla och skönt.
Vi fortsatte att göra div övningar som kan heta saker i stil med myggan, pendlingen, dead or alive. De går ut på kontakt, focus, kunna växla mellan att leka och koppla av, släppa föremål osv. Bra knep och roligt.
"Generalen". Som synes är leksaken i marken hela tiden...
Men, höjdpunkten var såklart att valparna skulle få leka med varandra, dvs två och två noga utvalda individer. Inget lämnat till slumpen, de skulle ha en positiv upplevelse med sej hem. Och filmning så att vi kunde studera kroppsspråk. Zlatan fick Yatzy till kompis. En Bichon Hananais som är jämngammal och ganska framåt! (Hur kommer det sej att man alltid har största, klumpigaste hunden på valpkurs, tom med en västgötaspets, hm…)
De två som skulle leka fick vara inne i ”piten” och de andra utanför och titta på. När jag släppte Zlatan så började han med att hälsa på publiken (vad annars!) Men det fanns inget att skriva autografer på så när Yatzy drog en invit repa, så tackade han inte nej. Zlatan nosade på henne och försökte se stor och stilig ut. Han har sett hur Kalle gör…Sedan blev det jageleken och det var nog inte bara artighet som gjorde att Zlatan hamnade på efterkälken. Och pep. Men gräset var på hans sida, Yatzy fick gräsplaning ett antal ggr och då kunde de nosa på varann lite igen.
Zlatan sov sött hela kvällen. Tills mössen väckte honom kl 3.
Sommarmånaden november.
Satt och solade på verandan idag, Disa satt brevid och kisade mot solen och hade nosen i vinden. Kalle ”smög” på Zlatan och Zlatan busade tillbaks. Det är november och jag kunde inte önska mej bättre väder oavsett årstid. Härligt. Sedan räknade jag lite löst på hur långt det är till midvinter och sedan framåt lika många dagar. Det blir intressant att se hur vädret är runt månadsskiftet jan/feb. Troligtvis bistrare.
Zlatan har blivit så stor, 11 kg men och ser vuxen ut. Så man måste tala om att han, den lille skällande vovven, han är en valp som inte förstår bättre, lite osäker, eller fullständigt livrädd. Beroende på hur skeptiska folk ser ut.
Disa och Zlatan
Han är lättränad, lätt att få kontakt med. Han och Disa kan leka samtidigt med mej utan att han är fixerad vid henne. (Det gick ju fint med Disa tillsammans med Bella men var hopplöst med Kalle, han kunde inte släppa Disa) Han inriktar sej på mej. Och det är egentligen logiskt, Disa har aldrig bjudit honom på någon endaste godis…
Tre gånger har han varit på valpkurs nu. Vi går hos Hundfröknarna. Det tycker han är roligt och det är mycket intryck för honom. Men det går bra att få kontakt med honom (lättare än det var med Disa och Bella) och han håller uppe koncentrationen riktigt bra. Det är en rolig hund att träna med.
Koppelföring i ljum novemberkväll.
Och förresten, mjölktänderna har han ömsat bort. Nu är det STORA vita tandbumlingar i munnen.
Bus Brothers
När man är en fyraårig rottis, det flyttar in en liten ullboll som liksom är överallt, helt oberäknelig, och med vassa tänder, då är det inte lätt. Och den lille ullbollen försvaras av stora syrran, det blir inte lättare då. Men man vänjer sej. Man måste vänja sej. Och till sist har man vant sej. Och då kan man bli bus bröder. Olika så det förslår, en liten vallare och en stor moloss, men bröder i bus!
Lunchen serverade sej själv idag! Kalle fick en vätte arm och Zlatan serverade sej rottis kind.
Vad gör du med mej din store best!!!
Vi tar lite dragkamp istället.
Nu ska den här gamla slangen få vad den tål
Och mjölktänderna får vad de tål...
Ta det inte lugnt för min skull, jag kan bli den första flygande västgötaspetsen!
Hur går det med mjölktänderna, grabben, har du nåt att hålla emot med...
Är det den här du vill ha? Ta den då, den ligger ju här framför dej, bara att ta den.
Rottisknep nr 2, en bly tung tass strategiskt placerad.
Men stillbilder är ju inte riktigt grejen, självklart finns det rörliga bilder också:
Rottisknep nr 1? Det är inte användbart på en västgötaspets. Det blir intressant att se om någon kan avslöja knepet i en kommentar:-)
Fullmåne
Påverkas hundar av fullmåne? De har ju redan vassa hörntänder, päls och klor.
Var ute med Zlatan och då såg månen ut såhär:
Månen i Lerkil i kväll.
Och plötsligt såg Zlatan ut såhär!!!
Men det kanske bara var något armosfäriskt.
Det sägs att Västgötaspetsar har Napoleonkomplex.
- Plutten har fått tag på en alldeles för stor pinne.
Ge henne ett block, så skriver Disa under på det.
- Ska han ha den, verkligen?
Nä, det klart han inte ska, han kan ju sätta den i halsen:-)
- Min pinne, min pinne, min, min, min…..
Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning
Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.
Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.
Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).
En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…
När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.
Nya bissingar! Kommer han att bli hare?
Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.
Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.
Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.
Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.
Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.
Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!
Hösten börjar bli färgglad.
Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.
Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.
Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?
Hans upptag är bra, som vanligt!
Nu är jag i mitt spår.
Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.
Nu är jag tillbaks i mitt spår.
Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.
Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.
När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.
Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.
När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).
Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…
Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.
Solen tittade fram emellanåt.
Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.
Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.
Skogsaktiviteter
Spårskogen igen.
Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.
Blivande skogsmulle?
Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.
Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.
Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.
Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.
Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.
Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.
Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!
Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?
Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?
Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?
Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…
Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.
Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…
Här är jag!!!
Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!
Säkerhetsbälte och lite fåglar
Vickan har en personlig tränare, men jag har en personlig ornitolog (samt herpetolog, filatelist, kock, osv. Själv är jag bra på navelludd…)
Ornitologen har varit ute med Kalle (svepskäl för att ta med sej kameran och ett knappt bärbart telezoomobjektiv? var är bilderna på hunden? Han kanske fick sitta kvar i bilen, vem vet?) men kolla vad han kom hem med:
Storskrake, hona
Storskrake samma hona
Storskrake samma hona igen
Zlatan fick en liten åktur, det var nämligen vaccinations dags för honom. Men det jag tror att han kommer ihåg mest är katten som sköt rygg åt honom. Oj vad den fick skäll den katten. Det tyckte Zlatan var kul, och katten försvann. Den lille som nyss varit så ynklig i sin sele verkade nu tuffast i stan.
Kattskrämmaren.
Kossor fridfullt betande, helt obekymrade om svanarna. Fotografen 1 km bort lägger de inte heller märke till.
Kråkor är kända för sin skygghet. Med lite tur och telezoom så kan man få med dem som två flugskitar på en bild. Men jag tycker att stigen är snygg.
Stenskvätta
Men titta, är det inte Kalle som fått komma ut? Bunden så att det ska gå att pricka in honom med telezoomen…Och att det finns djur att speja på, det har ju redovisats ovan!
Kalle spejar och spanar bland fåglar, kossor och får.
Hur gick det för Zlatan att få spruta då? Jag var beredd på värsta filmnings scenariot, där en tillsynes döende valp lägger en tass på pannan och himlar med ögonen efter att ha skrikit sej trött…Men inget. Ingen reaktion alls!! Duktige lille Zlatan.
Kantarellskogen
Vi laddade bilen med icapåsar med tidningspapper, allt för lille Kräkis. Kräkis rann redan efter 10 meter, så det var en bra uppsamlingsanordning. Men han har nog blivit lite tåligare, han var nämligen en icke kräkis när vi kom fram. Duktig pojk!
Visste ni att det gula i svenska flaggan symboliserar kantareller och det blåa jeans?
Den nya anledningen till gul och blå flagga?
Disa ser lite bister ut, men det är koncentration. Hon vet precis fördelarna med valp. Den behöver mutas och matte har ett vekt hjärta, som måste förse den gamla hunden först. Alltid. Valpen har alltså en positiv effekt på godisgivan. Och egentligen mutar jag inte utan belönar, dvs efter att det duktiga har hänt…
Disa och Zlatan
Vindstilla och lagom varmt. Bästa årstiden!
Två snälla rumpor. Visst är de lika:-)
Stanna! Gruppfoto. Zlatan har lärt sej ”sitt”, tränar på ”sitt kvar”.
Lilla flocken.
Sedan såg vi hjortar. Kan ha varit rådjur, men jag tycker att de var för stora. En var nästan vit. Zlatan var den ende som skällde. Om det berodde på vall eller jakt instinkt eller allmän osäkerhet, det får framtiden utvisa. Vid parkeringen var det en Berner Sennen, Zlatan satte sej fint brevid Disa och kunde strunta i vovven. Han är i en lätt ålder. I det avseendet.
Saker:
-som bara sker; nu behöver man inte hålla honom när de får mat, han håller sej automatiskt undan rottisarna. Gapar mindre (eller har vi vant oss?)
-Får gärna ske snart; gå i trappa.
-Som man undrar; Hur blev han så snabb? Här är det toarulle tjoff strimla rottweilertidningen tjoff bita i toaborsten USCH tjoff plastpåsen till toaskräpet tjoff dra trådar ur mattan tjoff riva sidor ur en jan guillou bok tjoff reta Kalle tjoff locket på avloppsbrunnen tjoff blomkruka tjoff….och efter allt detta måste man kissa.
Zlatans tes:
Regnar det? Bajja inne isåfall. Man bajjar inte i blött gräs. Möjligen på blöt veranda, men inte i blött gräs.
Disas Nanny-roll har finjusterats. Släpp latex bollen så att Zlatan får tag i den. Han är visserligen snabb, men i denna sport har han fortfarande en övertik. Han rejsar lite, sedan måste han stajla. Och oj vad han kråmar sej, han är bara såå häftig. Håller den bara mellan bara höger tänderna, ligger på rygg, släpper den och tar den igen… Till sist har han stajlat för mycket, då har Disa bollen. Då är det ett helt annat utspel, hoppa studsa, gnäll, skäll, ojoj, voine voine, stackars lille valp. Disa kommer till mej med bollen och så kan det börja om. Det finns bara ett slut och det är att bollen inte kommer åter i spel! Var är Kalle då? Nöjd på lagom avstånd. Som Ferdinand. Låt dem hålla på.
Kilanäsan
Det har hittils varit lite för tuff terräng i våra omgivningar för en liten valp med korta ben. Men idag tyckte jag att det var dags. Han kan ju hoppa upp i soffan nu, det måste ju vara ett tecken…
Disa och den ädlaste delan på Zlatan...
Det är ingen lång runda men branta klippor och bottenlös ljung skulle forceras. Jag är lite impad av hans framkomlighet, vi pressade honom inte, ibland fick han gå först och han körde inte den hjälplösa stilen (som han gör vid trappor mm) för att bli buren, nejdå, hur kavat som helst kravlar han upp för branter och genom snår.
Han smälter in fint i omgivningen...
Ibland tog han fel väg och fick ”leta” upp oss. Bra träning. Om Disa tog en lov så stannade han med mej och skällde på henne när hon kom tillbaks. Håll dej till flocken…
På äventyr, här fanns mycket mums.
På vägen hem ett ljudlöst hundmöte med något vitt, typ samojed.
Nu, lugna fina hundar slaggar i soffan…
Valp framsteg
Idag hoppade Zlatan ner från soffan. Och sedan upp igen! Oj oj oj, vad han är duktig…
Och öppnar man dörren till klädkammaren så far han som en målsökande västgötaspets och tar de leopardmönstrade Laura Ashley morgontofflorna som jag köpt i Denver. Han behöver ingen betänketid, det behöver inte förflytta sej några tankar i hjärnan utan det är en så kallad hårvajrad signal från ”dörr öppen” till ”toffla i munnen, spring!!!”
Det är lättare att hänga med i svängarna med rottisarna, de behöver ju tänka en liten stund innan de gör något.
Zlatan har alltid en plan, och en plan B, därefter omedelbart plan c, d, e osv. Ett exempel, lilla toaletten:
Avloppsbrunnen i duschen-nej, toa borsten-nej, wc-ankan-nej, plaspåsen i sophinken-nej, bita byxbenen-nej, skälla, skälla -nej, sitta i knät-ja. Hela sekvensen sker utan en microsekunds tvekan och tar inte många sekunder att köra igenom. Det finns en variant till, då byter ni helt enkelt varje kommatecken i exemplet ovan mot: ”sitt-bra (godis)”.
När Zlatan är odräglig kan Disa erbjuda sej att vara nanny. Det går till så att hon tar hans leksak och sedan går hon omkring. Zlatan får springa efter och skälla sej trött. Inte så behagligt för öronen, men bättre än ljudet av möbler och sladdar som demoleras mellan valptänder. Han tröttnar och somnar ganska fort av det.
Kalle och Zlatan leker också, men inte riktigt samtidigt…När Zlatan leker med Kalle är Kalle rädd om tassarna. När Kalle leker med Zlatan är vi rädda allihop…Nä, inte riktigt, men det ser verkligen lite skevt ut när store Kalle gör de klassiska lekinviterna till Zlatan plutten. Zlatan svarar med skräckblandad förtjusning men ser noga till att inte hamna i kläm. Denna lek avstyr vi, pojkarna ska inte leka brötiga lekar.
Idag fick alla tre träna uppletande på gräsmattan innan jag åkte till jobbet. Disa fick jag koppla för hon plockar annars 95% av grejerna. Zlatan nyper i flera av sakerna men hämtar lite dåligt. Vi tränar byteshandel just nu, han kan inte det ännu. Kalle kan men vill? Det varierar.
Hemma igen så var det månens tur att glänsa.
Första spåret för Zlatan och första på länge för Disa
I söndags var det äntligen dags för spår skogen, lille kräkis satt fastspänd i säkerhetsbälte i framsätet hos mej. När vi kom fram så kvicknade han till fort, trist med åksjuka hoppas det går över snart.
Disa har inte spårat sedan 9/7, däremellan har hon tagit det väldigt lugnt, men senaste tiden gått längre promenader. Det var varmt och fuktigt, dämpande väder. Disa fick ett husselagt spår med 5 pinnar+slut. Hon försökte med bakspår 2 ggr! För att på tredje ta upp spåret fint. Bakspår brukar det bli när hon är lite överladdad, men inte mer än ett. Nu var hon väl lite ringrostig också och kanske inte helt återställd. Men sedan gick det fint. Det var härligt att spåra med henne igen, och hon var glad och tillags.
Kalle var också laddad, men med bättre koncentration, han gick bra.
Zlatan fick spåra med synretning.
Först gick husse iväg, Zlatan kopplad i Disas gamla påvis-koppel. Zlatan satt och tittade. När husse gömt sej så tog jag ett par steg i hans riktning, sniffade lite…och så började Zlatan spåra. Lite trevande men fram till husse kom han, och blev så glad!
Andra gången så hade Zlatan lite start försök när husse gick. Spårade direkt och blev jätteglad.
Tredje gången träningskompisen Eva som Zlatan känner. Det gick fint men Zlatan blev lite blyg, ska jag verkligen…men med lite tålamod och stöd så vågade han och oj att det var värt det!
Hur långa spår? tja, 20-30 meter…
Bruno fick ett fint, ca 1000 m långt spår. Men svampplockare med småbarn förstörde det roliga. Det kryllar av svamp och vi hade bett dem vänta i 30 min innan de plockade just där som Brunos spår låg. De visste precis var det var. På andra sidan vägen är det minst lika fint. Men de gav fan i det och placerade pricksäkert ut sej och sina barn i Bruno’s spår! Efter 100 m fick Bruno vika sej.
Och till sist lite bilder. Som inte har ett dugg med spårning att göra. Den första har kanske inte ens här att göra…Borde inte visas alls…(fåfänga vs exhibitionism, den senare vann).
Fotografen, ovetande om resultatet har varken kammat sej eller tänkt på att hålla in magen. Lillfingret däremot, spretar förnämt...
Gissa hunden, jo Zlatan.
Denna bild är redan lite gammal, han växer/vuxnar på sej fort! Men när matte visslar så gör han fortfarande denna min, njuter:-), (eller aj, aj, tänk på att jag har stora öron...)
Zlatan, den eftertraktade.
Det börjar ta sej med Zlatans koppelpromenader (tack Disa) och vi tar oss en liten vända då och då. Inte för motionen utan för upplevelsen. När vi träffar grannar så får de hälsa och ååhhh vad det är roligt och mysigt. Men det är ju fler människor ute och flanerar. Och inte ska min valp hälsa på alla, det blir för mycket, tycker jag. Men det tycker inte Zlatan, han är beredd med penna och autografblock, de har ju kommit enbart för hans skull, så varför gå förbi dem? Parabolerna är ständigt riktade mot presumtiva klappare.
Zlatan med parabolerna riktade mot någon som visslar ett sms blipp.
Fort går det inte men vi har tagit oss ut på udden. Några fiskare pratar utrikiska nere vid vattnet.
Hm, de därborta har åkt långt, bara för min skull...
Vatten, så gott, nähä, nu tog det äckliga halsbandet emot.
Här sitter min lilla dvärgschäfer med ett fynd i munnen. Den gick fint att ta med sej även när man blev buren.
Stulet är godast. En knaprig drivvedspinne också.
Att bli buren förbi klappare var inte roligt. Då sprattlades det. Men nu är det ju så att om man är valp och har korta ben, då blir man buren ibland…
Zlatan och grisen
Häromdagen plockade Disa fram grisen och sade till Zlatan, ta den om du kan…
Disa med grisen i ett fast grepp.
Vill du ha grisen lille Zlatan? ta den då, haha!
Här fick matte rycka in lite, annars hade det inte blivit några bilder, annat än på en rottweiler med en gris och en hoppande och skällande västgötaspets.
Nu ska du få grisaj___l...
En svängom lilla grisen?
Det är astufft att ha grisen när Disa står och tittar på...
Min gris...
Men vad var det som hände, i ett obevakat ögonblick blev grisen snodd. Och tjuven skäms inte utan står och retas...
Om det är någon som vet hur man stjäl från en valp så är det Disa. Och hon skäms inte för det heller…
Zlatans framsteg och liten jämförelse med rottweiler
Zlatan gör framsteg så det susar. Hans halsbandstillvänjning var faktiskt något jag oroade mej för. Fick höra med uppfödaren för säkerhetsskull om hon hört talas om någon hund som inte kan ha halsband. Det hade hon ju naturligtvis inte… Men när jag talat med henne så förstod jag vad jag hade gjort fel. I min strävan att inte skrämma hunden med dalt i halsbandsträningen så hade jag missat hans behov av att ranta med. Jag tyckte inte att jag gick ifrån honom om jag var på samma våning, i samma hus. Men i hans värd så gjorde jag det och han kunde ju inte flytta sej (uhuhuh).
Lösningen var att alltid bära med sej honom, hur kort bit jag än gick. Så fick han ta små utflykter om han ville. Det fungerade väldigt effektivt, på en dag blev han tillvand!
Det är nog en skillnad mellan dessa raser, tänkte jag skriva, att rottisen ”gillar läget”, som en liten soldat. Men om jag tänker tillbaks lite så finns det många tillfällen att dra upp där särskilt Disa inte alls ”gillat läget”. Och att Zlatan tigger av min mat intensivt en stund för att som på ett klick rasa ihop i en liten hög och acceptera att det inte blev något. Den enda påtagliga skillnaden (som jag kan skriva under på och sätta huvudet i pant…) hittils är inlärningsförmågan, Zlatan snappar upp och lär sej ord kvickt. Och det tror jag är gårds-vallhund/moloss skillnad. Han har koll på läget, antagligen överlevde de små gårdshundarna bättre om de hade koll på läget, rottisarna behöver inte ha samma koll, de kan nämligen försvara sej…
Se här vad han kan!
Ljudet ska vara på, visst blir det irriterande efter en stund! 
Zlatan med halsband.
Försöker förtvivlat minnas hur det var med de andra valparna, Kalle hade sitt när han levererades, Disa vet jag inte och vad det gäller Bella så köpte väl vi ett på vägen hem…
Jag har så att säga för mej att man bara satte fast halsbandet runt halsen och så var det bra sen. Lite kli och gny, men inte värre än att man kunde distraheras med godis. Så lättlurad är nu inte Zlatan. Han känner omedelbart att något är fel, så fort han försöker röra sej. Då ålar han sej för att försöka skava av det som fastnat. Han vill även söka skydd, känner sej utsatt.
Här är något som är riktigt fel, och det sitter runt halsen på mej.
Men halsbandet sitter kvar efter 1,5 dygn.
Ta bort det!!!
Man kan ju se vem som varit i buskarna och gnagt på nypon. Det är väl han som har nyponskal i en tand.
Det finns en fördel, han är lättare att fotografera nu!
Smyger bakom tröskeln...
Stor vovvarna fick såpduscha idag, så de var också glada…Över huvudtaget så har jag lyckats göra mej riktigt populär här hemma.
Disa och Zlatan
De har så många likheter att man börjar fundera på vad som skiljer dem åt. På bilden nedan ett exempel, brevid Zlatan kan anas ett av de tre ställen (det i särklass minsta…) som Disa gjort hål i väggen. Zlatan har inte gjort några hål och kommer inte att göra. (Att Disa väger 10 ggr mer och är svart/brun är iofs en skillnad, men jag tänker mer på beteende egenskaper nu)
Disa hjälper Zlatan att äta sin mat, är "lagd" på behörigt avstånd. Zlatan hjälper Disa att hjäpa honom att äta...
Disa gjorde vid 9 veckor ett flertal prydliga hål i grannens näsa. Det har inte Zlatan gjort och han kommer inte att göra.
När man lyfte upp Disa och kände att det vibrerade lite mellan händerna, då hade man 0,001 sek på sej att väja för hugget eller hålla bort henne. Kommer aldrig hända med Zlatan. (Disa hade mycket valpaggressivitet, men det växte bort.)
Medan vi funderade på om vi skulle bära Disa upp för trappan eller inte så hade hon tagit den upp och ner flera gånger redan. Zlatan väntar nedanför. Dessutom väntar han tyst!
I mitt förra liv då jag bara tyckte att vuxna vättar var söta, då hade jag inte Zlatan...
Vad är det då som är så likt? Jo, inställningen till livet. Allt är kul, kompostgaller som ramlar visar bara hur tuff jag är som kan få det att låta. Ta aldrig ett nej för givet…En tom petflaska som ramlar ner brevid mej måste genast undersökas, håll dej framme vid matlagning, spring som en oljad blixt om det finns chans till godis. Ta för dej!
Senaste kommentarer