Också ett jobb.
Zlatan är inte arbetslös dagdrivare. Han är min personlige tränare. Han har många egna sätt att hålla igång mej på. Men han arbetar även med mer styrda aktiviteter, tex som joggingpartner. Efter en lågsäsong så har vi nu ökat dosen. Och Zlatan har skällt efter varje människa och dessutom ”betett” sej mot hundar. Jag har mutat honom med mjukost, för jag ville inte att han skulle få dumma vanor. Och inte bli osäker av korrigering.
Vi var på långpromenad tillsammans med hans bror häromdagen, i härliga Näsbokrok. Han tyckte att det var jättekul att träffa brorsan Chablis, och även hans äldre kompis Chiraq. De gick promenad sida vid sida och till sist fick de leka av sej. Det var inte jagelek, det var brottning. Man visste inte riktigt var den ene började och den andre slutade…
Antagligen nyttig miljöträning.
Själv börjar jag tröttna på mjukostmutan. Tanken var ju att han skulle vilja ha godis vid hundmöten istället för att bry sej om hundarna. Samt hålla sej lugn. Det sistnämnda fungerade någorlunda. Men inte det första, det blev inga framsteg. Så jag tänkte att jag gör väl som med Disa. Förutsätter att han ska uppföra sej och om han inte gör det så blir det tillsägelse. Inte så revolutionerande kanske. På rundan idag har vi mött människor och ”enkla” hundar. Och han har varit tyst! Första hunden var en lös toypudel. Den var lite olydig och kom fram så de fick hälsa. Det gillade mr Zlatan. Den andra var en gammal labrador tik som gick fot. Zlatan måste också alltid jogga ”fot” (= fint). Jag vill inte ändra position på honom för att vi får möte och jag vill inte att han ska fälla joggare som passerar oss bakifrån. Hör och häpna; det är lättare att möta hundar som är i fotposition. Svårast är frifräsarna i flexi som wobblar fram och tillbaks över stigen/vägen.
Zlatan speglar sej i Stendälden.
Avslutning på förberedande lydnadskurs
”-Ni ska visa upp två moment.” Ordern från hundfröken var solklar. Så tittade hon ut över gruppen, fick syn på Zlatan som satt och petade sej i navlen, och blev nödgad att korrigera. Det behöver inte vara riktiga moment, det räcker nästan att de gör något över huvudtaget, något litet, litet…:-)
Så jag satte Zlatan i hårdträning. Dags att kunna ligga ner, kanske. Visa att han greppat det där med avståndsbelöning också. Så, vi har tränat. Finta ner honom i ligg position, kommando onödigt, han är knappt medveten om vad han gör. Däremot använder jag ”ligg kvar” med förhoppningen att kvar ska börja betyda något. Mycket ljudligt beröm. Lägger försiktigt en godis på ett avstånd som jag hinner blockera, i händelse av tjuvstart…Och ”varsågod”. Ett helt litet ”moment”. Att han ligger kvar vid kraftigt och ljudligt beröm är jag särskilt nöjd med.
Andra momentet, inte nytt, detta har vi tragglat. Själva knuten lossade när vi började med klick för apport i munnen. Det är alltså en svårighet för honom att hämta och lämna saker när han vet att jag har godis. Och det är exakt detta jag vill att han ska göra för då blir det ett lydnadsmoment. Att hämta en sak för att man leker, det är ju lätt. Men en helt annan sak, i min värld. Så mot en utlovad muta, som finns i min vänstra hand så ska han hämta ett föremål och lämna det i min öppna högerhand, även kallad ”handen”. Jag säger ”hämta” och ”handen”.
Zlatan är ganska lättstörd av andra hundar. Och annat med päls som rör sej. En träningsplan för hundar är en fantastisk plats att gå och sniffa på. Ibland känns det som om man skulle behöva megafon och kobjällra för att få en reaktion från den lille Ferdinand. Men det händer att han glimmrar han till! Tex när klossen kommer fram, då han får ställa frambenen på klossen och gå runt runt, då är han koncentrerad! Men det är ett helt shejpat beteende. Och det tycker han är spännande. De andra två små momenten är inte lika shejpade, lite mer av att ”visa”. Så hur skulle det gå?
Det gick med bravur. Zlatan klarade det på samma vis/färdighet som han klarar det hemma i köket. Dvs, ställd inför en uppgift som han behärskade så var omgivningen inte längre en störning! Han klarar alltså hundar som han träffat en stund. Men älg hade nog blivit en för svår störning. Om det inte är en älg han känner:-)
Jag slutar aldrig förvånas över denne hund.
Från att ha kastat i sej maten så petar han i den nu, och ibland äter han inte alls. Jag undrar om det är för att konkurrensen från den glupskaste av de glupska försvunnit, eller om han helt enkelt behöver mindre mat. Hur som helst har vi minskat givan, han kan både tugga och svälja, så han lär inte svälta ihjäl. Han vill gärna äta ur Kalles skål, lite som när han var valp. Men Kalle bjuder inte, han äter snabbt och effektivt och vill absolut inte ha en västgötaspets i matskålen.
Disa och Zlatan på Kilanäsan.
Samma höstdag.
Älgträning
När vi kommer upp till jaktstugan där vi ska träna så är det första jag ser en älg. Den står och mumsar på sly precis bredvid träningsplanen. Vi går ur bilen och Zlatan trumpetar lite som vanligt. Älgen verkar van. Kanske är det samma älg som vi ”träffade” på joggingrundan för några veckor sedan. Utan fjolårskalv isåfall.
Vi knallar runt lite och jag konstaterar att det är en lugn älg som inte bryr sej särskilt mycket om oss. Så vi går in på planen och där får Zlatan vara lös. Han stack mot älgen, inte helt otippat:-) Men där var ju ett staket. Och så kallade jag in honom, och han kom sättande i galopp. Vi kunde leka och träna enkla saker, typ äta godis i snabb följd… Om vi tränade svåra saker, typ fritt följ, ja då var Zlatan strax hos älgen igen. Så då fick jag kalla in honom och så höll det på. Ett gyllene tillfälle.
Till slut var älgen mätt eller trött på oss, så då kunde vi träna ”ligg kvar med avståndsbelöning” samt ”hämta till högerhanden fast jag har godis i vänster handen”. Paradgrenarna som vi planerat att visa upp på morgondagens happening, dvs avslutning på förberedande tävlingslydnad hos Hundfröknarna.
Pga bildtorka så får en gammal bild på Zlatan i dimma duga. Dimma är mitt favoritväder. Helt orelaterat förutom att han på något sätt lyckas en stund med ”sitt kvar”.
Distansloss och annan apportering.
OBS! Detta är ingen manual om hur man tränar sin hund. Kanske tvärtom.
Läste i Lenas Klickersmart om hur hon vardagstränat apportering. Och det har ju jag/vi också alltid gjort, men på ett annat sätt.
Hund 1, rottisen Bella. För att skona fingrar och nerver så fick hon tidigt lära sej att byteshandel var lönande. Hon fick alltid komma till oss och lämna, vi gick aldrig mot henne. Här var det sällan aktuellt att tappa föremål. Det som en gång kommit in i munnen satt rätt hårt där…Saker som inte ska vara i munnen plockas ut, som ung hund under stelt uppdragen överläpp och ett svagt muller… kunde tex vara rutten fisk som måsarna släppt. Tungapporten fick vi sluta träna. Bella gick verkligen igång på idioten som låg under gräsmattan och höll emot…att det skulle vara jordens dragningskraft, en naturlag, det gick hon inte på.
Hund 2, rottisen Disa. Nu vrids det upp ytterligare. En hund som verkligen hittar saker överallt, det gällde att fort lära henne att vi byter till oss glasögon, skor, böcker och annat mot godis. Om man inte var snabb nog så gick något sönder. Hon kom så gärna så, försvarade aldrig sina saker, det var bara roligt. Det dröjde inte länge innan hon hellre kom till oss med grejerna än att ta sönder dem, några tusen ärevarv borträknade… Redan som valp kunde hon leverera burköl. Viss risk för punktering av vassa valptänder, dock. Men nu slutar jag att plocka ut olämpliga saker ur munnen. Efter min tredje ruttna fisk och lite annat. Enough is enough… LOSS fungerar ju även på avstånd. Disa och Bella fick springa och leverera saker mellan mej och Konny. När det behövdes. Särskilt Disa, riktigt pålitlig och arbetsvillig.
Hund 3, rottisen Kalle. Här pratar vi räckvidd. Men ett lugnare temperament. Fast grepp, vid kamp behöver han aldrig ta om, så redan som valp vann han ibland över Disa, som ibland sökte nytt grepp. Bär bra inne, ute i skogen kan han dock vara lite släppig.
Hund 4, vätten Zlatan. Här pratar vi tyvärr också räckvidd. Och snabbhet. Och en ovilja att lämna ifrån sej saker. Det är ju bättre att släppa på avstånd, så kan jag springa tillbaks och hämta grejen, dvs äta kakan och ha den kvar, det är hans devis. Men Zlatan är inte den som springer runt planlöst med saker i munnen, nej, det är destruktion som gäller. Ovillkorligen… Så ”distans” loss är det första ord han lärt sej. Säg loss och han spottar ut. Fort fram med godis så kan föremålet få ligga tillräckligt länge för att räddas… Sedan tränade jag in att han skulle dutta med nosen i min hand. Fienden handen var ju den som ville ta hans saker, glöm att han kom i närheten med en pryl i munnen, nej, pryllöst fick vi träna. Sedan kom vi på kurs hos hundfröknarna. Där skulle man stoppa in en mjuk apport i munnen på odjuret och klicka. Då fick han genast en godis. Nu blev Zlatan konfys. Detta var konflikt, hur hanterar jag det här, två oförenliga saker. Han backade och ville inte ha något alls i munnen. Blandade ihop det med stadgeträningen. Det syntes på honom att det rörde sej mellan öronen, så jag fortsatte/fortsätter. Det hände faktiskt något i hans hjärna då. För nu kan han lämna saker fint i handen. Mot godis. Men det har tagit nästan ett år, det är inte alltid lättare att träna en vallhund!
Nu ska han bara lära sej att hålla kvar, inte bara lämna över. Han ska även lära sej allt annat som slutar på ”kvar”. Det blir nyttig träning för honom.
Det sämsta apporteringsträningstipset jag någonsin fått provade jag på Bella och Disa. Apporten skulle vara i munnen och över den, mot gommen skulle man pilla in belöningen. Efter det så fick jag inte ut Bellas apport. Hon morrade och var skitsur. Sedan provade jag på Disa. Aldrig har hon släppt en apport så fort, pang sade det i golvet och hon svalde korvbiten lika fort. Bella satt fortfarande och surade med sin apport.
Zlatan, agralhund och effektiv sekatör.
Häromdagen var gårdshunden Zlatan med mej i trädgården. En del av trädgården som vi inte är i så ofta, med sämre staket. Eftersom vi inte har ankor eller kossor eller höns så fick han en boj. Sedan klippte han av kaprifolen till 10 cm höjd i ett bett. Så jag funderar på att ha honom som häcksax också. Eller skaffa ankor och kossor och höns. Ölandstoken till vänster om bojen har han också ansat.
Spår igen.
Utan Kalle, igen. Hans bandage ska vara luftigt nu. Inte enklare direkt, snarare mycket känsligare. Så några eskapader är inte att tänka på för hans del. Däremot hjälper det till om Zlatan är trött och fin…
På vägen dit såg himlen ut som om man målat akvarell med alldeles för mycket vatten. Det var kungsbackalopp, maraton minst map hur slitna de såg ut.
Idag fick spåren ligga till sej lite längre. Hade god marginal till solnedgången.
Jag selade på Zlatan vid starten. Världens undergång. Men tapper som han är så gnetade han på ändå. 6 pinnar av 7 hittade vi (trodde 5 först men en hade lagt sej konstigt i fickan). På slutet så fortsatte han i ett hjulspår/stig när spåret svängde. Han började loopa och kände att han var sugen på vatten. Eftersom det är spår vi håller på med så låter jag honom dricka om vattnet verkar ok. Sedan kände han vittringen av den tidigare delen av spåret. Jag gick med honom i riktning mot senaste apport, snart hade han spåret igen, nosade noga där spåret vek av och fick tag på slutet. Det var utbildande för honom. Duktigt att hålla ut. Så det blev korv, skinka och ullaredskong.
Till Bruno gjorde jag ett ”mussepiggöra” trodde jag. Spetsvinkeln i slutet av örat (har trubbats lite av gps:en tror jag) hade han tydligen sneddat lite över först, kommit på det och sedan ytterst noga sniffat av hela spetsen. Håhåjaja, kontrollfreak. Men ett duktigt, om jag inte missminner mej, 7/7 som vanligt. Hur hans upptag gick glömde jag att fråga, det kanske blir kompletterat i en kommentar så småningom.
På vägen hem hade himlen omformerat sej, lite tussigare stil.
Himlen på hemvägen
Innan vi skaffade västgötaspets, som vi tyckte var så himla liten, tänkte jag att; – ska han ha mindre godisar? mindre matskål? mindre tuggben? Varför tänker man sånt dumt.
Zlatan med tuggben, universalstorlek.
Kvällsspår -och något som aldrig hänt, eller…urk
Onsdags kväll: Regnet hotade men det var inte mycket ork i det.
Spännande att se vad ”den lille” skulle gå för, med sele och riktig lina.
Spåren fick ligga i 45 minuter, vi ville bli klara före mörkretsutbrott…
Zlatan var taggad! Roligt att se då han i mitt tycke spårat för lite för att bli ”biten”. Men han spårade Eva ända från bilarna. Jag ”kopplade om” en bit vid sidan av spåret, så han fick ta upp det i 90 graders vinkel. Vid lingonriset gjorde han en ögla med högt huvud. När han kommer av spåret lite så åker näsan upp. Men mest är han i spåret. Nyper vissa av pinnarna, vi missar en helt, men markerar eller går väldigt nära de andra. Som avslutning mycket godis och lek med ullaredskongen. Världens bästa leksak, liten kong med snöre!
Bruno ville kolla var jag hade gått av vägen för att gå in i skogen. Efter att kontrollbehovet stillats, klockren som vanligt.
Kalle fick inte vara med. Han har tassen i paket efter en knölborttagning. Det ska bildas ny hud och det är känsligt.
Kalle iförd dimblå scarf.
Knölen har visat sej vara en ovanlig sort, fullständigt harmlös, inte en tumör utan en följd av en skada. Jösses vilket skönt besked. Kalleponken är helt frisk, egentligen:-) Det är inget galet med mandlarna heller, handduken runt halsen är för att hjälpa till att hålla megatratten på plats. Om man är vig och har långa ben, då behöver man en stor tratt.
Foten ska skyddas mot fukt. För tillfället på bilden med hjälp av grön bajpåse.
Tänk om man skulle ut på gräsmattan en morgon och ta upp en färsk baj, av storleken grandios, med en sådan grön påse. Tänk om man ser en liten vätte runda husknuten och komma tillbaks med en annan grön påse, som suttit på en hundfot. Tänk om den lille krabaten ställer sej och äter av påsen? Då skulle man ju snabbt knyta ihop den välfyllda nya gröna påsen, slänga in den bandagerade hunden i huset, jaga illbattingen med påsen, runt huset tills man sätter ut ett kompostgaller stopp. Tänk om man då fick se den lille värstingen byta den tomma gröna påsen mot den av färsk rottweilerbaj välfyllda påsen. Fy. Ännu värre skulle det ju bli om han för varje steg man tog emot honom bet hårdare och hårdare runt den gröna runda och varma klumpen. Skulle man sedan mota in honom i den nyskapade fållan, avlägsna det gröna ur munnen på honom och sedan hålla sej en bit ifrån den andedräkten? Inte vet jag, fy så hemskt. Vilken fantasi jag har, hur kom jag på en sådan tanke…Men visst ser han lite lysten ut?
Tredje kursdagen för Zlatan, veterinär för Kalle
Skulle det synas att vi tränat baklängesfot utan snubbel? Klicka med rätt timing? Sätta framtassarna på plattan? Det korta svaret är nej,nej, JAAA!!
Det långdragna svaret är:
Zlatan var stökig och okoncentrerad unghund personifierad. Skällde, hoppade efter de andra hundarna, nosade och pissade på planen. Visade upp en djup okoncentration vid följsamhetsövningarna. Men, ibland lyckades jag tjoa loss honom från drönar stilen. Det gick även att få igång kongdragkamp, om inte ”grannen” körde med ekorrpip, det finns gränser… Så en del av lösningen är nog att jag ska bli lite mer stökig själv! Ibland. Dessutom är det grymt irriterande med sele. Den hakar upp sej i kopplet och det är helt värdelöst när man ska öva fritt följ. Så nu har han fått på sej Disas gamla rogz halvstryp på innersta läget. Och han har gått med halsen i marken en stund, men jag tycker ändå att det ser ganska bra ut, den sitter löst, han kan inte rymma och den är bred och skön för halsen. Blir nog bra.
Klicka med rätt timing? Det borde vara licens på de där sakerna. Körkort. Och jag har inte klarat uppkörningen. Vi provade hopphindret idag. För Zlatan var det första gången. Hindret var ställt på en höjd som både han och jag borde klara, jag har målbilden klar för mej, hur vi båda flyger graciöst över, och just då klickar jag. Med min högljudda utomhusklicker. Men vem står kvar så stabilt på andra sidan hindret? Det är minsann lille Zlatan det. Som just blev klickad för vägran… Inte ett öga var torrt:-)
Vi har ju tränat hyfsat ordentligt denna veckan. Inte som träningsnarkomaner, men seriöst, dvs minst en gång om dagen, korta pass. Idag ”lossnade” det med plattan. Han stod på den med framtassarna och kunde flytta lite på bakkroppen. Lite stolt över det var jag allt. Men tänkte att det blir svårt att göra om med den störningen som det blir att komma ut på träningsplanen hos hundfröknarna. För att få bästa förutsättning så tog jag med mej hemma-träbiten. Och gissa om han förvånar mej med att ta upp träningen precis på den nivå han var! Helt plötsligt en hund som vill ha kontakt, jobbar för en korvflis, och är koncentrerad! Det var riktigt roligt att se. Och vad man har med sej att hunden själv fått tänka ut vad den ska göra, att det blir en egen drivkraft.
Sedan provade han sin charm på chiwawan Dolly, det gick som förut, hon är inte impad. Alls.
Kalle hade en tuffare dag. Omläggning av bandage utan sedering inne på veterinärstationen. Full av överskottsenergi och ganska stressad. Såret behövde en hel del ompysslig och ”folk” kom och gick. Vi vill inte sedera honom, rädda att han får efterverkningar igen. Men Kalle är mutbar, mycket korv och mjukost blev det. Han tyckte inte att det var jätteroligt men han var snäll och duktig. Nu har bandageringen övergått till ett ”luftigt” vilket är lite oroligare, det ser mycket känsligare ut nu när man inte kan dra ”flex-bandaget” runt.
Även när man ligger i hårdträning så behöver man promenader.
Häromdagen såg det ut såhär i Lerkil:
Före mangroven hade tagit sej...
Han och hon fågel.
Zlatan.
Dikes ren med väg smuts.
Fåglar i träd.
Konstnärligt parkerade grävskopor.
Fåglar lämnar träd.
Förberedande Lydnadskurs
Zlatan går lydnads kurs hos Hundfröknarna. Förberedande lydnadskurs, gudske lov. Det där med förberedande har vi tagit fasta på. Långt i förväg, innan man så att säga kan något alls…så då är ju risken för felinlärning minimal! Genialiskt, eller hur.
Bilden har inte med texten att göra. Den är helt malplacerad.
Snabb som vinden-Zlatan
Så nu ligger vi i hård träning, för att vara oss, alltså. Här tränas bakåtfot utan snubbel, klicka med rätt timing och utan att tappa klickern. Shejpar in tassar på platta utan gnag. Ska bli snygga vändningar av det. Stadga, det är bra det. Inte bara flyga iväg efter första bästa som ramlar ner. Nej, det ska få ordning på hela fadderullan, sitt kvar osv. Stadge träningen smittade av sej på apporteringsträningen. Rätt som det var trodde jag att Zlatan blivit rädd för apporten. Men han bara inte ville sträcka sej efter den. Ett inlärnings tecken, eller ett tecken på att han tänker. (Hallå, finns det någon därinne…)
I skogen fanns det en kotte.
Som en spinoff effekt får Kalle göra detsamma. Minst. Han har slutat att kasta sej på plattan, med antalet repetitioner så blir man ju bekväm. Den nya grejen är att sätta tassen strax ovanför plattan, titta på mej, vänta, och så långsamt trycka ner tassen och pressa till. Han försöker verkligen fundera ut när klicket ska komma. Han ser för skön ut när han är i shejpingtagen, Kalle.
Zlatan är lättlärd, har bra minne för ord och plats. Men det är värre när han ska göra något… Tvärtom som rottisarna. De lärde sej snabbt vad de skulle göra, men platser och ord var inte lika viktigt. Det är tex lättare att lära rottisarna apportering.
Jag glömmer ibland hur ung Zlatan är. Måste ibland jämföra med hur de andra hundarna var vi 10 mån. Jo, det hände faktiskt att de inte lyssnade, ville göra saker på eget sätt osv. Det hände också att de blev okoncentrerade av störningar i omgivningen. Det gick över fort på Disa, men Kalle är fortfarande lättstörd alt vill ha koll på omgivningen.
Vår i spårskogen
Om abstinens kan rusa i kroppen? Det var längesedan nu. Alla var laddade till tänderna…
Vi hade en enkel plan, Disa skulle ”spara” tassen, Bruno och Zlatan skulle bli trötta och Kalle skulle ha ett husselagt spår. Ingen skulle gå vilse. Och precis så blev det! Tror jag, är inte helt säker på om Bruno blev trött, men det borde han.
Här går jag och smider planer i Brunos spår.
Strax ligger här ett spår, ringlande och kringlande...
Det blev en ögla. Inget som syns i bilden men i översta spetsen på Brunos spår ligger en stenbumling. Den gick jag runt, en gång, kan man kanske kalla för en ögla. På Bella och Disa märktes/märks inte sådant när man går med dem. De hoppar över öglan. Men Bruno, den noggranne, han gick minsann samvetsgrannt runt stenbumlingen. Duktigt. Pinn plockningen går fint, ibland med visst tugg, om man ska vara petig.
Här finns en ledtråd till var första bilden är tagen.
Zlatan fick egentligen ett för långt spår i förhållande till sin rutin. Det var bra, för han vimsade lite i mitten men fick bättre drag på slutet. (I den förhatliga selen, som inte går att muta på honom. Torkad lunga, korv, ost, inget funkar. När den väl är på plats så verkar den inte hindra några aktiviteter, dock.) Hans pinnteknik går att utveckla. Han letar ”alltid” upp pinnarna, men sätter bara nosen på. När jag hejjar på honom så tar han pinnen och ”äger”. Han försöker ”dra iväg” med den. Det är bra, att han vill ha den. Sedan tar jag upp belöningsgodis, då kommer han direkt, men har fullständigt tappat intresset för apporten, som nu ligger övergiven i spåret. Tills jag tar den. Sedan är han strax iväg igen. Jodå, det är också ett sätt att plocka pinnar. Om man ser till resultatet så är det ju helt OK. Men utbildningsmässigt finns det en hel del att jobba med.
Kalle fick som sagt husselagt spår. Och han hade varit väldigt motiverad och fokuserad. Ibland kan det vara bra att vila sej i form…
Disa som var öm i tassen i måndags fick ett kort spår i snäll terräng. Att inte spåra med henne i detta läget skulle vara tortyr. Hon var jätteglad att få spåra och jag fick hålla igen henne en aning. Hon fick stå ut med att äta en massa korv på slutet istället för konglek. Det gick fint.
En annan vårbild, helt omotiverat i sammanhanget, men ganska söt?
Fältspår
Det nöp lite i näsa och kinder, det ska erkännas. Men hundarna klagade inte, de var helnöjda!
Översikt från min gps, alltså hur jag lagt Tottes spår och hur jag gått efter Disa och Zlatan.
Bruno började. Han gjorde jättefint upptag och tog första vinkeln fint (om jag är rätt informerad…). Hans spår är bara ungefärligt inritat ovan. Sedan valde han att gå lite i Tottes spår, enl Eva. Det var inte färskare, men han har ju spårat mycket efter mej, så han kanske trodde att det kunde löna sej. Men han tog inte Tottes pinnar, så det är möjligt att han bara kollade in det andra spåret? (Jo, en snusdose belöning snöt han, men som jag ser det så låg den där hans och Tottes spår korsas på skissen ovan, det ska väl mycket till att bara gå förbi den.)
Bruno, klockrent upptag mot första pinnen.
Sedan Zlatan. Nu hade det anlänt grävskopa och lastbil till hans upptag!? Zlatan skällde ut dem men var på det stora hela nöjd med att få säga sitt, och struntade i dem sedan.
Spåret var lagt med tanke på vinden, att han inte skulle frestas att gena.
Jag blev förvånad att han inte ville gå ut i spåret, jag drog lite i honom, men han satte alla fyra tassarna emot. Han brukar ju minst sagt vilja ut i spåret. Men en färsk hundspillning som med stor precision var lagd precis brevid spåret (efter det var lagt) förklarade saken. Han är rädd om sina tassar. Så vi gick en omväg runt detta hinder, sedan var vi på gång! En gång när han ”drev” iväg i vindens riktning (jag vet det för just där kunde jag se hur spårläggaren Lena gått i det fuktiga gräset) så vänder han sej om, tittar på mej och går tillbaks till spåret! När han plockat 4 pinnar så kommer han av sej. Han hade upptäckt att det finns kaninspillning. Då räckte inte koncentrationen till för att klara hans livs första vinkel, nä, där sket det sej:-) Men man kanske kan sälja honom till Renova som liten sopbil…
Nu var det Lena och Totte som skulle ut i spåret. Totte var grymt duktig. Hans spår var 1,2 km och hade en spetsvinkel i varje hörn och flera korsande spår med och utan hundar.
Totte tvekar inte. Här går spåret.
När jag tittade på honom så kunde jag riktigt se hur jag gått. Nosen djupt i marken, ja det är en hund som uppslukas av spåret.
Och så den goa belöningen, snusdosa i snöre med mumsigt innehåll...
Sist ut var tant Draktämjare. Hon fick göra upptaget snett från vindsidan, dvs spåret blåste från henne men riktningen bjöd till rätt riktning. Hon hade lagom tempo, inte så segt som sist. Plockade pinnar, ivrig iväg så jag hann inte rätta till linan varje gång. En ganska omständig rundning vid första vinkeln. Sedan inga problem. Första Totte korsningen märktes knappt, bara ett snabbt höger/vänster med nosen. Andra korsningen följde hon upp lite mer, kanske gick de lite mer brevid varandra än rakt över. Men hon löste det också, valde det äldsta spåret, spåret med pinnar:-)
Latmansspår
Eller ligger det mer i tiden att kalla det för återvinning? Hursomhelst så fick Eva smussla tillbaks apporterna i spåret efter Bruno hittat dem. Smussla likt en skicklig spion, för Bruno tillhör den falangen av rottisar med gener från KGB. Hur det gått till vet jag inte men de har en förmåga att se trasor, bollar och apporter rakt igenom dej med sin röntgenblick.
Sedan kan alltså spåret användas en gång till. Nu är det rena rama motorvägen för nästa hund. På bilden nedan är det spåret som jag lade för Bruno, original spåret, orange färgat. Det blå spåret är hur jag gick efter Disa när hon spårade. Om hon gick i mitt eller Eva’s spår vet jag inte, men jag skulle ändå gissa att hon mest siktade in sej på Eva, det har ju lönat sej många gånger och är färskare. Bruno är visserligen hund, men hundar har aldrig gett Disa godis, så jag tror inte hon gick i hans spår, men jag tror att hon hade lite koll på allas spår.
Disa's och Bruno's återvinningsspår. Dvs Disa återanvände Bruno's gådda spår.
Disa kan vara ganska rationell, här rationaliserade hon bort en ganska stor del av spåret. Bruno vek av mot myrstacken, så hon har själv tyckt att det var onödigt med den där lilla böjen på spåret.
Zlatan fick gå sitt andra spår efter icke matte. Ca 25 vänsterben mellan pinnarna, 7+slut. Ca en timmes liggtid. Han kom av sej när vi kom fram till ”vägen”. Traktorstigen där med ”terrängbyte”. Så han vände och tog bakspår. Jag vände honom vid ca 1:a pinnen. Efter en stund i spåret vek han av mot träsket. Jag antog att om Eva valt att gå resten av spåret genom ett träsk, så hade hon nämnt det. Så jag harklade mej lite och då gick Zlatan mot bäcken, tog upp spåret på något för mej osynligt sätt, skuttade över bäcken och började plocka pinnar igen. Han gick till träsket en gång till, Törstig? Men spårade på det hela taget väldigt fint.
Zlatans första spår med lite längre liggtid.
Nyårsafton i spårskogen!
Spårskogen med goda vänner och goda hundar.
Vindstilla äntligen. Har haft dagmardrömmar om att det ska vara storm resten av mitt liv…(Obs, ofrivillig ordvits…).
Lite surrealistiskt när de öppna ytorna var knastrigt vita och skogsytorna murrigt gröna. Foto? Nä. Återanvänder ett gammalt istället, bara för att visa hur fin skogen är.
Disa fick ett Eva-lagt spår med lite ny sträckning. Kul med nytt. Den gamla Draktämjaren var långsam idag, verkar jätteseg, jag hoppas att det beror på att hon löper. För hon tyckte att det var roligt, var bara lite långsam.
Bruno fick ett spår som gick kanon. Har missat lite av rapporteringen därifrån.
Kalle var på gott humör. Drog omkull husse i spåret två gånger. Missade ett par pinnar men var nöjd ändå. Här har fylligare rapportering efterfrågats. Särskilt map omkull dragningar.
Totte, Cocker spanieln, fick ett absolut svårt spår. Det vet jag för jag lade det. Det var lite gruvsamt, för det blev lite värre än avsett och beställt… Men som tur var är han en liten kämpe, där han kom av sej så letade han sej tillbaks till ett ”säkert” ställe och började om. Duktig hund!
Zlatan fick sitt livs första spår som någon annan gått. Husse hade gått ut ett annat spår mittemot, så han ville gå där först. Men det var bara att vänta med näsan i spårets riktning, så började han spåra. När spåret gick igenom ett hål i en gärdsgård så sa han till mej att ”-Matte matte, mina ben är för korta för att gå igenom här, jag letar upp en annan väg”, ”Nej lille vän, svarade jag, dina ben har växt betydligt senaste tiden, du kommer över den 5 cm höga stenen utan problem.” Och ser man på, han kunde trava över. Han kunde även skutta över bäcken. Hitta pinnar, missade inte så många. Vi hade sällskap i spåret, det var också nytt för honom, men han stördes inte av det. Han ville ha kontroll såklart, att ingen kom på efterkälken, men det är lika bra att vänja sej. Han kom av sej en gång. Då gick jag tillbaks med honom och han tog självmant upp spåret. Det var intressant, för jag visste ju inte om han kom ihåg vad det var han höll på med. Det gjorde han.
Lena spårläggare hade gått in i ett snår uppe på en kulle. Zlatan gick fram till snåret, sade till mej att där går inte jag in. Jag är västgötaspetsvalp, inte bulldozer. Sedan gick han runt kullen och för varje två meter ”pekade” han (med nosen) och sniffade mot spåret. Tills vi var på spåret igen.
Lena har också skrivit om denna spårdag, läs det här!
Nu är det fridens liljor här. Fyrverkerierna har börjat mullra, men det är det ingen fyrbening som tagit notis om. Får hoppas att det är lugnt när det är dags för kvällsrastningen också. Vid tolvslaget vankas det märgben, det ska väl distrahera dem från bombardemanget.
Ta da!!
Avslutning på valpkurs idag. Zlatan kom hem med stolta steg och ett Diplom!
Diplomerad valp.
Vi gjorde en ”handen på hjärtat” övning. Den ska få hunden att sätta sej när ”folk” drar upp händerna (som hundrädda gör) smart idé. Kräver nog endel träning dock.
Mycket för min del går ut på att vi ska ha en och annan tyst stund, Zlatan vill gärna tala om att han finns och vill gärna kontrollera sin omgivning. Så när han skruvar upp så får jag försöka skruva ner…knådning, baconost och lek.
Sedan en liten mentaltest, stirrande kanin, kaninskinn, svart sopsäck (=konstigt underlag), paraply, stol och tunnel i nylontyg. Orädda hundar på kursen kan man säga, lite försiktiga ibland men ingen blev rädd ens när paraplyet gav sej av på egen hand. Zlatan gick igenom tunneln med lite uppmuntran. Kanin skinnet åkte rakt in i käften, han ville inte släppa det sedan. Stirrande kaninen var bara rolig, paraplyet nosade han på men var inte särskilt intresserad, stolen var inget men soppåsen gick han nogsamt runt.
Det har varit en inspirerande och rolig kurs med engagerad instruktör och jättebra deltagare, som delat med sej av sina erfarenheter och varit roliga att gå kurs ihop med. Om någon läser, så tack ska ni ha! Det är troligt att Zlatan kommer gå kurs för Hundfröknarna igen!
Sedan bar det av till ”fältet”.
Bruno och Disa fick spår som korsade varandra, i vanlig ordning. På gps kurvorna nedan ser man Brunos blåa spår med lite vågor, så som jag lade ut det. Dessutom ser man Disas cerise spår, M format, så som hon/vi gick det.
Bruno fick "vågor" och Disa ett M.
Kalle fick ett husselagt spår. Zlatans spår var mattelagt, 20 vänsterben mellan pinnarna.
Zlatan spårade på fint, när han väl kunde ta blicken från Bruno. Tog bara 3 pinnar + slutet, men spåret var väldigt färskt och vinden drev det säkert iväg en bit, på slutet låg vinden i ryggen, där plockade han bra.
Bruno fick en hare i spåret, det var inte bra för koncentrationen. Jag har inte ritat in haren, men ungefär det översta stället som spåren korsas, där var det.
Kalle ”vaknade” efter första pinnen, lustigt att man ska veva igång den hunden?
Disa, tar upp spåret från sidan, hyfsat ok. Sedan lagom tempo och alla pinnarna in. En delad! Hon brukar inte bita hårt i dem, den var nog lite skadad från början…Vinkeln var lätt att läsa av på henne var den var, men hon löste det snabbt. Bra, hon kan ibland trassla lite med vinklar.
Nu är det fridens liljor här hemma, bara jag är vaken…
Idag spårskogen
Två premiärer för Zlatan.
Dels fick han åka i ”baksätet” i sele bredvid Disa, som en stor kille, slapp sitta i mitt knä och bli varm. Men kräktes gjorde han ändå.
Den andra premiären var att gå ett skogsspår med naturpinnar. 7 pinnar och ett slut. Ca 20 vänsterben mellan varje pinne, så det var inte så långt, men ett rejält kliv sedan sist. Men han har ju mognat på sej, så det kändes rätt.
Redan på väg till spåret så vädrade han efter det, blev laddad och ville iväg. Han tog upp spåret enkelt men vimsade lite innan spåret fäst. Första och andra pinnen nosade han bara på. Snabbt beröm och korv. Sedan började han nypa i dem och till sist fick han till och med fram lite ”ägar” beteende. Min pinne. Men är det så att du har korv, så kanske vi kan byta. Näst sista pinnen var vi en bit ifrån, men han var väldigt noga med att leta upp den. Han är för go, den lille. Och när han fick tag på slutet! Snacka om lycklig hund, vilken STOR pinne, den storleken hade han inte sett förut, as coolt…
Vi har tränat pinnletning i vardagsrummet. 24 syrén pinnar har gömts/lagts ut. 3 hundar har ”letat/hämtat”. Jag står i köket och tar emot och belönar. Zlatan har snott från Disa, efter 2 ggr fick han stryk. Man snor inte från henne. Det vanliga resultatet var 12/7/5 till Disa/Kalle/Zlatan. Men om Zlatan slutar att bita i alla pinnarna innan han kommer med en, så kommer hans score att förbättras.
Kalle hade ökat sitt pinnintresse efter senaste tidens hårdträning. Det var bra, för linan satt inte som den skulle, utan lossnade. Men det märkte aldrig Kalle, han blev infiskad när han kom med nästa pinne!
Bruno som varit på semester hade vilat sej i form. Tyckte att det var jätteroligt och hittade nästan alla pinnarna:-) Dessutom kunde han slita sej från underbar viltdoft när matte kallade på honom.
Disa var stabil, säkert upptag, jobbigt tempo, plockade alla pinnar utom en. Pinnträningen hade ingen effekt på henne, hon är redan helt fokuserad på pinnarna. Däremot är hon något yvig/slarvig i spåret. Det är därför som hon nästa alltid missar en pinne, tror jag. Pga att hon är sök hund eller har spårat vilt. Vet inte orsaken, kan vara temperamentet och tempot också. Men Bella hade högre tempo och svajade inte.
Men kameran, den fick vi inte med. Bilden är från förr.
Igår valpkurs,
Regnet hotade med nedfall men istället blev det perfekt väder, vindstilla och skönt.
Vi fortsatte att göra div övningar som kan heta saker i stil med myggan, pendlingen, dead or alive. De går ut på kontakt, focus, kunna växla mellan att leka och koppla av, släppa föremål osv. Bra knep och roligt.
"Generalen". Som synes är leksaken i marken hela tiden...
Men, höjdpunkten var såklart att valparna skulle få leka med varandra, dvs två och två noga utvalda individer. Inget lämnat till slumpen, de skulle ha en positiv upplevelse med sej hem. Och filmning så att vi kunde studera kroppsspråk. Zlatan fick Yatzy till kompis. En Bichon Hananais som är jämngammal och ganska framåt! (Hur kommer det sej att man alltid har största, klumpigaste hunden på valpkurs, tom med en västgötaspets, hm…)
De två som skulle leka fick vara inne i ”piten” och de andra utanför och titta på. När jag släppte Zlatan så började han med att hälsa på publiken (vad annars!) Men det fanns inget att skriva autografer på så när Yatzy drog en invit repa, så tackade han inte nej. Zlatan nosade på henne och försökte se stor och stilig ut. Han har sett hur Kalle gör…Sedan blev det jageleken och det var nog inte bara artighet som gjorde att Zlatan hamnade på efterkälken. Och pep. Men gräset var på hans sida, Yatzy fick gräsplaning ett antal ggr och då kunde de nosa på varann lite igen.
Zlatan sov sött hela kvällen. Tills mössen väckte honom kl 3.
Zlatan söker sin plats i universum +nya tänder + spårning
Världen har blivit större. Hur mycket måste en liten vätte ta hand om, kanske har de mer ärrade följeslagarna överlevt på ren tur? En soppåse i hallen, en handduk som fladdrar på en stol, en människa som är ute och går med reflexer, båtkärror, potentiella hot allesammans. Det gäller att larma.
Hittils har nyfikenheten (eller har han dådkraft, den lille rackaren?) drivit på honom att självständigt undersöka alla föremåls faror. I kontakten med människor så måste han av sociala skäl ha hjälp. Jag inleder samtal med mer eller mindre okända människor. Tur att man bor på landet.
Människa med reflexer visade sej vara en trevlig granne. Vi slog följe en bit, efter att oroligt skällt på henne så anpassade han sej snabbt till tyst promenad vid sidan. (Han har sin plats mellan mej och Disa).
En farbror tyckte att det skulle vara tvärtom, att rottisen skulle vara ”tuff” och den lille ”snäll”. Jag sade att hunden som skäller inte är särskilt tuff, snarare tvärtom. Så att farbrorn i princip hade rätt. Min 10-åriga rottis är faktiskt tuff, hon behöver inte kalla på hjälp…
När jag lyfte på hans överläpp idag så tänkte jag att jösses, en kanin! Han har fått sina riktiga framgaddar, och de är alldeles för stora.
Nya bissingar! Kommer han att bli hare?
Kvaliteten på bilden motsvarar de svåra omständigheter som fotografen arbetade under.
Dagen före älgjakten så spårade vi på ett fält. Det var lugnt och fint så det passade perfekt.
Brunos och Disas spår korsade varandera på två ställen. Brunos spår lade jag ”djupt och smalt” med en skarp 90graders vinkel och en väldigt mjuk böj. 7 apporter av typen kloss, så att förväxling ej skulle ske med Disas naturapporter.
Eva lade Disas spår ”brett” och grunt, ca halvvägs ut på fältet. Så det var ganska lätt att förutse var korsningarna var. Brunos spår fick en oväntad störning. Jag varnade inte om detta men förstod efteråt varför han strulat i den ”enkla” vinkeln.
Störning i Brunos spår. Gjorde en väldigt snäll och mjuk böj när jag vände här. Men katt essenserna gjorde ändå att han fick lite problem.
Men korsningarna vållade inga problem alls för Bruno. Han gick över en pinne, jag tror att det var den som var närmst katten. Så det var duktigt gjort!
Hösten börjar bli färgglad.
Kalle fick ett förarlagt spår. Antagligen vettigt eftersom han var lite okoncentrerad. Det var längesedan han spårade på fält och om jag inte minns fel så var han ganska vilt sugen på den tiden. Vilket kanske sitter i när han återkommer till samma situation.
Kalle vet var hans spår ligger. Dofterna driver emot honom.
Där ute ligger mitt spår, tänker Kalle. Pointer?
Hans upptag är bra, som vanligt!
Nu är jag i mitt spår.
Men han har inte kommit långt innan han rullar sej i något. Så han får påminnas om vad det är han ska göra.
Nu är jag tillbaks i mitt spår.
Han är okoncentrerad men jobbar upp sej. Och det har man ju sett förut, en Kalle som är lite trög i starten. Följden av okoncentrationen blev att han gick över 4 pinnar.
Zlatan band jag upp. Han fick se mej gå iväg med alla hans käraste leksaker. Jag gick rakt från honom och vände sedan ut i medvind. Han woffade hela tiden, lite missnöjt (eller förväntansfullt?) men inte desperat.
När jag lossade honom (liten lina i halsbandet) så gick han iväg i spåret som den självklaraste sak i världen. Han kontrollerar ibland höger/vänster om spåret. Hittar sakerna, nyper i dem och kommer som ett skott när jag berömmer. Halvvägs i spåret blev han störd av Kalle som var klar med sitt spår och skulle till bilen. Nu var ju inte Kalle särskilt nära, men på ett störande (=synligt) avstånd för Zlatan. Men när det inte blev utdelning så återgick Zlatan till spåret som om inget hänt. Han kom ihåg var han var i spåret samt kollade inte efter Kalle igen. Duktigt! Sista saken hade vi dragkamp om. Det är tydligen favoriten. Jag tycker att han var jätteduktig idag.
Disa var laddad. Hon exploderade ur bilen. Sedan var det bara att hålla emot. Ja, det lugnar ju sej efter några hundra meter.
När hon kom fram till första korsningen som Eva och Bruno gått så blev hon så glad att känna färskare spår av Eva, det blev hon sugen på. Så jag fick vara drivankare tills hon kom på igen att det är den gamla doften som gäller (roligare att gå på ny).
Vid andra korsningen så hade hon erfarenheten med sej från första, och körde bara en kontroll. Utifall att Eva möjligen var där…
Hon spårade bra och var pigg och glad. Fick springa efter Zlatans Ullareds snörkong på slutet. Det var toppen.
Solen tittade fram emellanåt.
Bruno tränade budföring. Det gick fint och fart har han också.
Brunos bensträckande budföring bedårade, beundrande blickar blängdes.
Skogsaktiviteter
Spårskogen igen.
Först ut Zlatan. Hade lagt ut lite prylar i ”förväg” dvs utan synretning. Han flummade och vindade. Dessutom hade han selen och det var inte bra. Så jag tog av selen, band honom vid ett träd och gick iväg med favoritleksakerna. Nu var det driv. Fortfarande försöker han vinda, men han är helt klart på gång. Nyper i föremålen men vill ha godis. Så det går nog att lägga apporter nästa gång, ifall man laddat dem lite hemma först. Bilåkningen går bättre och bättre, bara en liten kräk på hemvägen.
Blivande skogsmulle?
Sedan Kalle. Han gick ”runt kullen”. Gjorde ett upptag som inte ens en bruksdomare med falkögon och som druckit gammalt surt kaffe skulle kunna klaga på. Sedan ratade han första pinnen trots att nosen var på. Pinnen som växt fast i mossan gick han också över, bra! En liten nöjestripp i träsket efter andra dofter än människa var han ute på. Fick väcka honom ur transen och så tuffade han på igen. Som på räls, duktigt.
Brunos upptag var lite djupare än vanligt. Ett omkullfallet träd som riktmärke över en traktorstig. Det gick fint, han tog upp spåret ca 1 halvmeter från stocken och det var där jag gått. Samtliga pinnar hämtades, även den som låg i spetsen på en vinkel som dessutom gick direkt över en bäck. Men han är ju van nu, Bruno.
Bruno varvar ner efter spårningen med lite rullastockövning.
Disa var laddad. Hon skulle ut i ravinen. Spåret hade legat ca två timmar. Hon gick bakspår, jag korrigerade diskret. Diskret innebär att inga vittnen finns. Sedan gick vi spåret i cirklar. Det plockades pinnar från de underligaste riktningar och fråga mej inte hur spåret var draget. Jag hade fullt sjå att hänga med upp och ner längs ravinkanterna och fram och tillbaks över bäckarna. Så småningom tröttnade jag rejält och kortade linan samt stod still när hon började flaxa. Hon fick liksom bestämma sej innan jag följde med. Då rätade det upp sej. Kommer jag ihåg detta till nästa gång? Hon har mer kropps kondis än spår kondis just nu. Och det är kul att hon är så pigg och sprallig.
Fick syn på ett helt gäng gula kantareller, men de var lite övermogna. De trofasta trattisarna fick komplettera. Och jag gillar ju dem bättre, egentligen, så det är väl bra det.
Disa med sitt vita ögonbrynsmorrhår. Lite vita hår runt nosen också. Tålmodigt, vet att modellandet alltid lönar sej.
Bilden nedan inget för känsliga, men jag lovar, inga djur har kommit till skada!!!
Zlatan leker "hitte hund". Effektivt, har man en enda opsykopatisk hjärncell så står man ju inte ut med den synen, eller hur?
Ni glömmer väl inte bort en liten vätte?
Hallå!!!!!! Behövs det inte en Västgötaspets på bilden också?
Nä, hur skulle vi kunna glömma dej, Zlatan…
Tripp, trapp, trull. Har 40 bilder där Zlatan och Kalle tittar åt alla olika håll medan Disa stirrar in i kameran med samma min.
Och dessutom så har Zlatan sin lilla mistlur stängd. Tills…
Här är jag!!!
Ja men har man hört! Där är du ju Zlatan!
Första spåret för Zlatan och första på länge för Disa
I söndags var det äntligen dags för spår skogen, lille kräkis satt fastspänd i säkerhetsbälte i framsätet hos mej. När vi kom fram så kvicknade han till fort, trist med åksjuka hoppas det går över snart.
Disa har inte spårat sedan 9/7, däremellan har hon tagit det väldigt lugnt, men senaste tiden gått längre promenader. Det var varmt och fuktigt, dämpande väder. Disa fick ett husselagt spår med 5 pinnar+slut. Hon försökte med bakspår 2 ggr! För att på tredje ta upp spåret fint. Bakspår brukar det bli när hon är lite överladdad, men inte mer än ett. Nu var hon väl lite ringrostig också och kanske inte helt återställd. Men sedan gick det fint. Det var härligt att spåra med henne igen, och hon var glad och tillags.
Kalle var också laddad, men med bättre koncentration, han gick bra.
Zlatan fick spåra med synretning.
Först gick husse iväg, Zlatan kopplad i Disas gamla påvis-koppel. Zlatan satt och tittade. När husse gömt sej så tog jag ett par steg i hans riktning, sniffade lite…och så började Zlatan spåra. Lite trevande men fram till husse kom han, och blev så glad!
Andra gången så hade Zlatan lite start försök när husse gick. Spårade direkt och blev jätteglad.
Tredje gången träningskompisen Eva som Zlatan känner. Det gick fint men Zlatan blev lite blyg, ska jag verkligen…men med lite tålamod och stöd så vågade han och oj att det var värt det!
Hur långa spår? tja, 20-30 meter…
Bruno fick ett fint, ca 1000 m långt spår. Men svampplockare med småbarn förstörde det roliga. Det kryllar av svamp och vi hade bett dem vänta i 30 min innan de plockade just där som Brunos spår låg. De visste precis var det var. På andra sidan vägen är det minst lika fint. Men de gav fan i det och placerade pricksäkert ut sej och sina barn i Bruno’s spår! Efter 100 m fick Bruno vika sej.
Och till sist lite bilder. Som inte har ett dugg med spårning att göra. Den första har kanske inte ens här att göra…Borde inte visas alls…(fåfänga vs exhibitionism, den senare vann).
Fotografen, ovetande om resultatet har varken kammat sej eller tänkt på att hålla in magen. Lillfingret däremot, spretar förnämt...
Gissa hunden, jo Zlatan.
Denna bild är redan lite gammal, han växer/vuxnar på sej fort! Men när matte visslar så gör han fortfarande denna min, njuter:-), (eller aj, aj, tänk på att jag har stora öron...)
Hundgårds träning
Hunden ska gilla hundgården och känna sej trygg där. Så då måste man träna. Zlatan började sitt träningspass idag med att jag städade hundgården, Disa tuggade på märgben, Kalle tuggade märgben fast i trädgården och själv sprang han i vägen för mej. Det fixar han galant, särskilt när det ska sopas. Det måste ha städats en hel del hos uppfödaren, direkt han ser ett städverktyg vet han hur det ska hanteras… Hundgården är tredelad, så de kommer inte åt varandra men de kan se varandra om de vill.
Sedan fick han vara i Kalles avdelning med sin mat och ett grisöra. Kan tyckas helt ok för många, men han skrek och pep och bet i gallret. Min korta lilla tur var inte populär och det hjälpte inte att jag kom tillbaks. Det äckliga gallret var ju kvar. Men det var ju inte hans sida, träningen/städningen fortsatte.
När det var klart fick Kalle ta sin avdelning och Zlatan mittenavdelningen. Jag stängde dörren och gick ett ”ärende”. När jag kom tillbaks så stod han obekymrat och åt. Nästa gång jag gick på ett ärende så sov han när jag kom tillbaks.
Efter en hård dag med mycket träning så är det skönt att relaxa i soffan!
Så träningen gick bra. Jag är inte så orolig heller, han är väldigt trygg, har gått ifrån honom förut och han brukar bara vara hyfsat tyst och vänta.
Sin namne till trots, Zlatan har ingen bollkänsla. Varför ska man springa efter något som man inte får in i munnen?
Zlatan vet inte hur man dribblar.
Men en gammal trädgårdsslang, det är kul!
Här gäller det att ta sats ordentligt för att komma upp!
Förr tyckte jag bara att vuxna Västgötaspetsar var söta, inte valparna.
Ful va!??
I ur och skur
Men i sanningens namn så var det ett ganska skönt, stillsamt regn som föll på oss. Helt okej.
Tänkte särskilt fotografera Kalle idag, det kan ju annars verka som om jag bara hittar på att han är med, om det bara är andra hundar på bilderna. Men jag brukar fotografera honom också, de bara fastnar på lite olika sätt…
Såhär fastnade Kalle idag:
Belöning:
Vi fortsatte Kalles träning där vi slutade och utvecklade lite framåt, dvs synretning först men sista gången fick han inte synretning. Hans insats var identisk, dvs han letade, ser lite flummig ut när han jobbar, och blir jätteglad när han hittar, kommer snabbt in och ”tappar” precis vid fötterna.
Disa fick bara leta två saker idag, tar det lugnt för säkerhetsskull.
Bruno gjorde både uppletande och spår. Uppletandet går framåt och med lite tragglande med överlämningar (som Kalle också behöver) så blir det nog bra. Han fick ett spår som han inte fått förut, Kalle var nämligen med och lade ut det. Det kan ha gjort honom lite långsammare men att han gjorde uppletande övningarna kan också vara orsaken. Det märktes inte särskilt mycket på resultatet med andra ord. Intressant.
Bruno efter spåret, som Kalle ”lagt”. Regnet har slutat men det är lite blött ändå. Är hundar på B lättare att fotografera? Bella blev alltid snygg på bild medan Disa och Kalle oftast ser ut som flanar.
Uppletande
Vi använde en korrodor på ca 5×50 m.
Kalle fick synretning, 10 m avstånd, och pipleksak som belöning. Detta upprepades 2 ggr. Första gången ser han helt okoncentrerad ut, tittar knappt på synretningen, är försiktig ut, nosar, blir jätteglad när han hittar den, snabbt tillbaks till husse. Andra gången likadant men starten något ”säkrare”. OBS! synretningen och det korta avståndet är inte för att han ska förstå att han ska leta, det är för att ”rama in honom”, minska utrymmet för oönskat beteende.
Nästa gång behöll vi synretning men ökade avståndet. Han var då säkrare i starten och lika snabb och glad in. Tappar ibland föremålet men hämtar på uppmaning. Han fick köttbullar och pipleksak som belöning. När det var som roligast var han ”klar”.
Disa fick hämta 4 föremål första gången och 5 andra gången.
Här kommer Disa med en berbermössa.
Jag styr henne för mycket i halsbandet, en ovana för att slippa ”tjata” är ju smått allergisk på för mycket prat till hunden.
Här har du matte, jag hittade en berbermössa till dej! Kan man få en köttbulle?
Men jag kunde vara bättre på att ha henne fritt när jag siktar in henne.
Oj, låg Bellas gamla lös-sökrulle ute i skogen?
Dessutom så tjuvar hon ju gärna och jag ogillar att bryta henne, tycker att det är destruktivt. Det är bara det att hon gör det bättre än jag har i vana så det är jag som ska bort med händerna lite mer.
Här har en bit gammal trädgårdsslang bärgats.
Hon gör det hon ska, lämnar fint, letar utan att göra annat, snabbt in, snabbt ut.
Disa har hittat ett glasögonfodral.
Drack minst en liter vatten. Hemma var hon trött, det tar. Men å andra sidan, det är ju detta som är så roligt, det är ju det hon ska hålla på med, så det är väl inget att spara på?
Bruno fick synretning på fullt djup. Han hittar bra men tar inte med sej mössan in.
Halvrolig pryl, men om man gräver ner den...
På det avståndet hinner han med mycket själbelöning i form av grävande och dyl. Vi funderade att så länge han belönar sej själv så har han inget behov av oss och då kommer han inte jobba för oss heller. Men han gillar ändå inte att bli lämnad, så på det viset kan vi ta bort ”självbelöningen”, vi lämnar platsen. Det tillför inget i inlärandet, tar bara bort lite av hans själbelönande, så att det blir förarens belöning han ska jobba för.
För att ytterligare minska möjligheten till egna initiativ så kortade vi in avståndet. Efter tre gånger med nära identiskt resultat, Bruno kom sättande med mössan när vi gick, ändrade vi till taktiken; föraren står kvar, de andra går. Och tanken var att föraren skulle få en chans att få in Bruno, som vant sej att springa efter oss, med mössan och kunna belöna ett korrekt beteende rikligt. Det blev ett fall framåt, Bruno kom men ”tappade” mössan och gick till föraren, som enligt direktiv bara tog honom i halsbandet utan några andra belönande signaler. Ett infångande skulle man kunna kalla det.
Såhär kan en infångad Bruno se ut. Just här är han pigg och tittar på en synretning.
Nu har det hänt en del ovanliga saker för Bruno. Matte är inte som vanligt och underliga övningar. Vad är det som händer, han ser lite osäker ut. (Bra tänker jag, han behöver bli lite osäker för att fundera.) Vi startar nästa övning. Bruno står still. Han rör inte en tass. Vi avbryter. Väntar lite, han börjar naturligtvis bli trött och vi tror att han står och tänker. Vi låter honom göra det. När vi får kontakt igen så börjar vi på sista övningen, samma utförande som förra gången men avslutningen, Bruno springer med mössan till matte! Härligt! Där kom jättebelöningen och avslutningen. Det ska bli så intressant att se vad han kommer ihåg till nästa gång:-)
Spår en varm kväll
Bilens termometer visade 23 grader. Ingen svalka i vinden. Men inte så mycket oknytt heller som sist. Tack för det.
Varmt men behagligt i skogen.
Kalles spår var husselagt. Området var ”till höger”. Några vinklar var utlagda och husse kunde konstatera att om han ringade i vinkeln så gjorde han det åt höger. Alla pinnarna bärgades varav en av husse.
Brunos spår hade ett upptag som inbjöd till bakspår. Men han tog det fint och missade sedan bara en pinne. Det var utlagt i område ”runt kullen”.
Bruno med sina ihopplockade apporter.
Disa drack nästan en liter vatten innan spårningen. Hon är under utredning för detta så hon fick ett lite kortare spår, trots att hon inte visar några trötthets tecken. Hennes spår låg i ”ravinen”. Hennes spårupptag var också inbjudande till bakspår och hon gick bakspår en bit så jag vände henne. Det är första gången jag gjort det. Jag brukar avbryta och erbjuda ett nytt påsläpp. Sedan gick det hyfsat, hon hittade tre av sju pinnar så lite avstånd från spåret hade vi nog ibland.
Disa med sin lilla skörd.
Liggtiderna var ca en timme.
När vi kom hem så kom ösregnet.
Spårträning i kvalmig skog.
En Lördagskväll. Kunde blivit katastrof, -”Jag har glömt snuset” sade husse med ett tonfall som kunde gett honom rollen som döden i vilken radioteater som helst. Men med den skillnaden, det var inte teater, det var på riktigt. Så den stackaren fick ta bilen med nyfixad aircondition medan vi andra lade ut spåren.
Alla spåren lades lite kortare än vanligt pga värmen och den fuktiga luften.
Bruno's spår
Varm, tung luft. Åskvarning på TV och i radio och vissa mörka moln.
Bruno's spår
Men regnet kom inte. Inte åskan heller. Snuset var bärgat och det var bara att ge sej iväg. Först Kalle. Han gjorde ett fint spår där han bara missade en pinne. Här hastigt fotad bland bromsar och blinningar.
Triumfbild, 6 pinnar och slut.
Sedan Bruno. Oinspirerat sade matte om starten, men sedan kom han igång och plockade alla 8 pinnarna (skulle vara 7 men en sprack vit utläggning så det fick bli 8).
Bruno strax efter spårupptaget.
Triumfbild, Bruno kan redovisa alla 8 pinnar och slut!
Sist ut var Disa. Hon harklade sej endel i början. Gott gräs här, men det sätter sej lätt i halsen. Vid en vinkel (eller vinkelliknande….) drog hon rakt fram och kom in i sitt spår igen och började gå det bakåt. Hittade lite skelettdelar, cirklade, gick bakåt, snurrade, tillbaks till sista pinnen…men sedan fick det vara nog. Sela av och gå hem. Hon plurrade lite i bäcken, rullade sej i ”något” och samlade på sej en svärm. Den tänkta triumfbilden redovisar därför 3 korrekta framåtplockade pinnar, en ”felaktigt” bakåtplockad och minst 14 flugor.
Disa redovisar sina apporter och en flugsvärm.
Vi joggade bort flygfäna och smet in i bilen. Och den gamla salgdängan ”Girls rules boys drools” fick vi vända på idag…
Kvällsspårning med Disa och Bruno
När vi lämnar bilarna för att lägga spåren så brukar det skällas, ylas och väsnas en liten stund. Mest brukar Disa höras, tätt följd av Bruno. Men varför var det då helt tyst när inte Kalle var med? Är han en katalysator för hela missmodiga stämningen? I vilket fall som helst så var det helt ljudlöst när vi gick ifrån bilarna i dag.
Idag skulle Bruno upp på mosstenen, tänkte jag. (En annan bild finns i förra spår inlägget.) Dessutom en ny avslutning, som jag rekade förra gången.
Här är jag Bruno, kom och leta upp mej!
Disa fick gå i ravinen. Hon gjorde ett bra upptag, ca 20 m djup och åt rätt håll med osynlig analys. Jag tappade linan så jag kunde inte lugna ner hennes tempo, så det var ju extra bra att hon gjorde ett säkert upptag. Gick över en pinne, missade två. Cirklade en hel del. Rullade sej i kadaver 2 gånger! Det var riktigt länge sedan sist, så jag tycker att hon var okoncentrerad.
Ganska blåsigt även om det inte märktes så mycket i skogen, så tror jag att det påverkar. Map knotten så kunde det blåst mer. De var verkligen på bettet.
Jag är bäst, hittade såhär många pinnar som jag fick korv för.
Bruno hittade pinnen på stenen. De andra också, utom en. Avslutningen gick fint även om skogen är lite lustig där, inga direkta riktmärken så man kan känna sej lite vilse.
Han kan vara nöjd med sej själv och det syns ju här att han är!
Jag är också bäst. Detta är mina pinnar.
Senaste kommentarer